orkabpd skrev 2015-03-21 17:18:26 följande:
Accepterar man MBT - som grundar sig i tanken att BPD är mentaliseringsstörning - så accepterar man implicit att de med borderlineproblematik (jag lägger ner termen störd här eftersom du tar illa vid dig) inte kan uppfatta världen ur andras synvinklar. Det är synonymt. Mentalisering innebär just att kunna "tänka kring tänkande", enkelt uttryckt.
Försvaren hos borderlinepersonligheter är oftast ganska destruktiva. De "copingstrategier" du snackar om handlar i många fall om att skära eller bränna sig själv, ha promiskuöst sex, missbruka droger eller spela bort pengar. Inga bra copingstrategier direkt.
Med "ni" så åsyftade jag människor med borderlineproblematik. Har du diagnosen BPD så måste jag ju rimligtvis kunna tillskriva dig de egenskaper som diagnosen innefattar? Det har du ju redan gjort själv om du accepterat din diagnos. Kom igen nu, sluta tramsa.
Ok, jag slutar använda ordet störd. För mig är det inte ett skällsord, utan helt enkelt ett adjektiv som betyder att något blivit rubbat utanför ramarna. Nog om det.
Jag vet inte varför jag inte kan det. Jag tror att ytterst få kan det, till och med ytterst få terapeuter. Jag funderade kring det tidigare idag. Att kunna se något ur en annan persons synvinkel innebär att man kan relatera. Kan man relatera så kan man validera och försonas utan extrema konflikter. Vilket ju är motsatsen till hur borderlinerelationer ofta ser ut.
Jag tänker såhär: Inledningsvis med mitt ex så validerade jag hennes känslor hela tiden. Jag accepterade hur hon kände och stöttade henne när hon sa "jag känner x på grund av y". Mot slutet kunde jag inte göra det längre. Varför? För jag upplevde att y alltid var en lögn. Hon kunde säga "jag mår jättedåligt för min mamma säger att hon skulle ha sex med dig om hon kunde det." Jag kunde inte validera hennes förtvivlan över det. Jag hade kontakt med hennes mamma och hon skulle aldrig säga något sånt. Så jag slutade validera, och det var då helvetet brakade loss. För jag accepterade inte att hon kände som hon gjorde.
Samtidigt hade det enda sättet att validera känslor grundade i så galna tankar varit att träda in i hennes dysfunktionella fantasivärld, vilket istället hade gjort mig sjuk (och snudd på gjorde!). Kan det vara här kontakten brister? Jag vet inte om hon var medveten själv om alla lögner, eller om hon trodde på dem. Jag fick aldrig klarhet i det.
Jag tänker att många, eller iaf jag, med borderlineproblematik (jag önskar det fanns ett bättre - och kortare ord för det!) bär på oläkta trauman, eller känslomässiga sår. De sitter väldigt djupt. När någonting händer som triggar igång de traumatiserade delarna av psyket så blir känslorna stora och smärtsamma. I de lägen är det svårt att mentalisera (men inte omöjligt, vilket grundarna till MBT också menar och vill hjälpa till att utveckla hos b-personer, det är en del av behandlingen).
Att det är svårt att mentalisera vid starka känslor stämmer för alla människor. När känslorna når en nivå där hjärnan skriker "LIVSFARA" så är det svårt att tänka något annat än att man ska rädda sig själv från faran. Så fungerar det också för folk med t.ex. PTSD. Men, som sagt, eftersom man kan lära sig att mentalisera även när det larmar i hjärnan, så kan man inte säga att alla med b-problematik är oförmögna till det, det påstår inte ens MBT-grundarna. Jag kan, även om det ibland är rysligt svårt, så nej jag "tramsar" inte. Men det har funnits en tid när jag inte kunde det, när jag inte hade någon självinsikt utan hanterade jobbiga situationer genom att attackera, bedöva mig eller dra mig undan. Problemet är att även om man kan mentalisera så är det inte jättemysigt att leva med obearbetade sår som gör fina upplevelser till plågor. Så jag tror - åter, talar bara för mig själv - att det som är trasigt behöver lagas i grunden, inte bara kompenseras genom stärkt mentaliseringsförmåga.
Nåja, nu kommer jag kanske från ämnet..
Smärta kan väl alla relatera till? Sen kanske man får acceptera att det som smärtar för en annan kanske inte smärtar för andra och vice versa. Ibland kanske det räcker med att tänka att ok, det här verkar väldigt jobbigt för dig. Jag har respekt för det och ser det. Men att det är svårt när någon ljuger.. ja, det kan jag förstå.
Nu gör jag ett försök till att tolka det du skriver om ditt ex, och det kan vara helt fel. Men jag tror att om hon inte medvetet ljuger så kan hon ha blivit triggad av någonting, och som de flesta vill så kanske hon försökte få känslor och tankar att gå ihop. Eftersom någonting fick henne att känna så stark ångest/rädsla/ilska/sorg/whatever, så måste någonting hemskt ha sagts, något hon kunde ana mellan raderna sas. Kanske hennes mamma sa någonting snällt om dig som väckte hennes separationsångest och fick henne att tro att hennes mamma egentligen menade någonting helt annat än det hon sa?
Jag förstår att det måste ha varit skitsvårt att kunna validera henne i t.ex. det exemplet du gav. Jag antar att det varit lättare om hon kom och sa att hennes mamma sagt någonting som väckte hennes separationsångest och att hon nu inte mår bra?
Som sagt, jag kan vara helt ute och cykla.