Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Suck... jag saknar vettiga diskussioner som tar något ett steg vidare, just nu är det på nivån "du är dummaste".
Har ingen lust att svara då.. det ger inget.
Inlägg från: Anonym (trött)
|
-
-
Ja, Rådjur. Håller med, det är damn if you do, damn if you don't. ;)
Undrar hur ni som håller på med sandkastningen skulle ta samma behandling? Det är väl då det heter projicering...
Ok. Ni har rätt. Borderlinestörda är störda och hemska.
Nu då? -
Det där var bra frågot, Ullis! Jag tror att det är en bättre inställning. Att vara nyfiken och fråga snarare än att döma. Tummen upp.
Jag har borderline ja. Men är inte lika dålig som jag varit.
Jag tycker att det är jobbigt med relationer eftersom det triggar en massa ångest. Ibland vill jag dö och känner att livet är hopplöst. Samtidigt finns det inget annat jag saknar så mkt som att få ha en trygg relation och ett stabilt liv. -
Tror inte på din sk expertterapeut ett dugg tyvärr, orka. Läs på mer. De flesta av oss blir friska med rätt behandling.
Okunskap. -
Oj, ja det finns fullt med tyckare som sprider sina tankar på nätet. Det där är en läkares åsikt. Se till studier istället.
T. ex Schematerapi. Observera att 94% tillfrisknade efter två års gruppterapi i en pilotstudie från 2009. Det är OTROLIGT bra siffror. Och här handlar det om att se förbättringar över hela symptomspektrumet, dvs även det känslomässiga.
en.m.wikipedia.org/wiki/Schema_Therapy
Fortfarande okunskap, men du är inte ensam. Så tror många tyvärr. T.o.m. experter. -
Läs och se vad drop out-raten var på samma länk...
Sorry men dina argument håller inte.
Skillnaden med t ex Schematerapi och andra former är att man jobbar med att möta patientens behov och prioriterar det före konfrontation. Det antas ligga bakom att så många fortsätter att gå och kanske också varför vi med probmatiken har det svårt. Det är pga icke tillgodosedda behov, inte för att vi är... kräk. Varför skulle en omvårdande behandling annars ge bäst resultat? -
Har du kollat länken nu, orka?
-
Ja visst, en pilotstudie. Men tror inte man kan säga annat än att det ser mycket lovande ut.
Och tanken om att borderline inte går att bota kan man nog skrota, håller du inte med? -
Det är som sagt gamla antaganden baserade på okunskap. Man ser att borderline är en sk good prognosis diagnose nu.
Sant, det kanske var Ullis som skrev att det är 8botligt och inte du? -
Schematerapi finns redan inom öppenvården förresten. Det är nog inte lika utbrett som populära DBT än men borde bli snart.
-
Tack snälla Rådjur och det samma till dig! :)
-
För att bli balanserad så ska man tydligen känna. Sörja sina sår. Det är åt helvete.Anonym (TS) skrev 2015-03-29 21:16:15 följande:
Anonym "ond" - Bra att du orkade lämna! Detta är ett steg i rätt riktning mot ett liv där du kan bli lycklig.
Ni som har gått DBT, har man fått lära sig där hur man ska hantera det svart-vita tänkandet? Går det någonsin att normalisera det? Jag har så himla svårt för det där med att människor kan ha både gott och ont i sig samtidigt. För mig är de antingen eller, men det gör att jag blir jätteförvirrad när den som jag trodde var god helt plötsligt gör en ond handling, eller tvärtom. Jag vet inte vart jag ska kategorisera dom och det gör att jag inte heller vet hur jag ska bemöta dom. Det blir allmänt labilt fram och tillbaka i mitt bemötande, vilket inte är rättvist mot personen ifråga. När jag tänker att personen trots allt är god så får jag så dåligt samvete över att jag dessförinnan tyckt att dom var onda...
-
Har funderat på en sak, om det här kan vara någonting jag delar med andra med probmatiken...
Jag har, sedan jag var kanske 6-7 år, haft ett stort tryck över bröstet. Det finns där jämt, men kan försvinna korta stunder om jag t ex är glad. Men glädje är alltid ytligt och blir aldrig djupt för trycket ligger och lurar där bakom. När jag connectat med folk och kanske särskilt när jag varit kär så känns bröstet lätt. Blir jag triggad så skär det i bröstet och nu på senare år får jag också förmaksflimmer ibland när det blir som värst.
Jag tror att det är en sorg som ligger där och vill bli bearbetad, och jag jobbar på den. Men jag är nyfiken på om ni andra kan relatera alls till känningar i bröstet? Eller andra kroppsliga sensationer? Hur yttrar sig smärtan för er? -
Intressant, hade en känsla av att jag inte var ensam.. Hur kom de i vuxen ålder för dig? Helt plötsligt eller gradvis?Anonym (TS) skrev 2015-03-31 16:17:54 följande:Jag har fått bröstsmärtor i vuxen ålder. I perioder så har jag en tryckande smärta konstant, ibland är den huggande. För mig triggas det av stress eller ångest. Medicinering har inte hjälp mot detta, så misstänker att det är saker som jag flytt från som egentligen behöver bearbetas. När man lägger locket på så kommer känslorna ta sig utlopp just i fysiska krämpor. För min del så känns det inte så farligt. Jag vet att det är ofarligt, och konstaterar mest att det finns där. Det som oroar mig är det som jag tydligen behöver bearbeta.
Men att du fått förmaksflimmer låter allvarligt? Vad har läkaren sagt?
Jag tycker det är väldigt jobbigt. Känns som jag går runt och inte riktigt kan andas och gör så sjukt ont ibland. Förmaksflimret, läkaren säger att det är vanligt och allra oftast ofarligt. Men jag är ju "lite" extra orolig av mig och tror inte riktigt på det. Så det motiverar också till att jag vill lätta på trycket..
Vad tänker du om att bearbeta? Är det något du vill göra eller funderar på eller så? Det är ju inte något som alla väljer att göra, vilket jag kan förstå. -
Tror att det är väldigt svårt att jämföra, vi är alla individer med egna erfarenheter och personligheter. Men relationsproblem är ju inte helt ovanligt, direkt. Något speciellt du tänker på då?Anonym (hmm) skrev 2015-03-31 23:01:59 följande:
Jag är lite nyfiken på hur just ni beter er i familjerelationer. Jag är själv bipolär men min mamma som jag vet är psykiskt sjuk men de utreder fortfarande. Mycket stämmer in på borderline men även på kriterierna för en psykopat. Så är rätt nyfiken på hur det fungerar för er.
-
Låter riktigt jobbigt. Jag känner igen mig själv i att jag har svårt att släppa saker. Handlar väl mer om att jag inte riktigt kan processa känslomässigt och acceptera, så jag hakar mig fast i händelser och ältar, men mest för mig själv. Annars så känner jag igen min mamma väldigt mycket i beskrivningen..Anonym (hmm) skrev 2015-03-31 23:29:38 följande:Självklart är jag medveten om detta då jag är bipolär och jag är på många sätt inte som andra bipolära. Men är väl mest nyfiken och försöker förstå hennes beteende. I dagsläget tar jag helt avstånd från henne då jag anser att det är ett rent helvete att ha henne i mitt liv och det är inte bara jag. Nästan alla har sagt upp kontakten med henne då hon så fort hon har ett problem plötsligt påstår att alla andra har problemet och inte hon. Hon hakar upp sig på saker som hände för 10-15 år sedan och maler på om detta, hon kan bli väldigt aggressiv och kan aldrig förlåta någon även fast hon ofta beter sig riktigt illa mot andra i sin omgivning så beter hon sig som att alla andra gör fel men aldrig hon. Sen har ju mycket av det med hennes personlighet att göra men vill bara förstå.
Vill eventuellt i framtiden ha en fungerande relation men det går absolut inte i dagsläget. Sen har både jag och min man fattat beslutet gemensamt att hon aldrig under längre stunder kommer få träffa våra barn när vi bestämmer oss för att skaffa barn och hon kommer aldrig att lämnas själv med ett barn om vi han förhindra det. Skulle aldrig utsätta ett barn för henne. Hon kunde vara så elak mot mig och mina kompisar när jag växte upp så ingen ville leka hemma hos mig för alla var livrädda för henne. Hon kunde även vara riktigt hatisk mot mina kompisar. Sen har hon ju självklart sina bra sidor också men de jobbiga överväger. Men vill gärna förstå hur det kunde bli så här mycket för att jag skulle vilja förändra situationen.
Vad hon "lider av" vet jag inte, hon ser inte sina problem och skulle aldrig undersöka sitt välmående. Men hon har helt klart en stark separationsångest och pendlar mellan hat och kärlek, så..
Hur skulle du vilja förändra situationen? -
Om det inte fungerar idag att bara umgås utan att hon blir elak så finns det ju tyvärr inte mycket du kan göra. Hon måste själv vilja förändras..Anonym (hmm) skrev 2015-03-31 23:56:58 följande:Jag skulle vilja kunna ta en fika någon gång utan att få höra massa elaka saker eller kanske gå på bio eller gå ut att äta. Har aldrig riktigt haft en mamma som jag kunnat slappna av med utan har alltid varit på helspänn och väntat på nästa elaka sak som hon kläcker ur sig. Tänker mig inte att umgås särskilt ofta men kanske någon gång ibland. Sen kommer jag aldrig lita på saker hon lovar men att kunna ha det trevligt hade varit skönt.
-
Jag känner igen. Har försökt döva känslorna med vad som helst. Andra killar, festande, shopping, mat.. vad som helst. Och betett mig... inte speciellt konstruktivt. Men har jobbat på det där en del och nu senast har jag nog nått botten i ångesten. Har iofs gjort några dumma försök att reparera och försöka övertala exet att försöka igen, men jag har nog inte sörjt såhär förut. Jag vet inte om det gjort någon skillnad, men kan ju hoppas på att det tagit någon udd av ångesten så att den inte blir så stark i framtiden. Har varit ett helvete, jag har aldrig gråtit så mkt i mitt liv som de senaste tio månaderna. Det måste vara något annat som kommer ut och inte bara saknaden av exet.Anonym ("ond") skrev 2015-04-02 17:01:29 följande:
Usch, fyfan, jag känner mig så jävla instabil just nu.
Vänder mig till er, för att ni kanske förstår ...
Kom ju ur ett destruktivt förhållande för knappt två veckor sen - och jag har REDAN börjat få panik av ensamheten ...
Har talat ytligt med ett par andra män sen dess ... antagligen för att "fylla tomrummet" ... men det slutar bara med att jag känner "blä" och blir sjukt äcklad av mig själv för att jag får såna impulser att söka sällskap av andra.
Är det nån mer som håller på såhär, mot sig själv ?
Det jag innerst inne vill ha är trygghet och att vara omtyckt ... Men detta tycks sätta mig i situationer där den jag söker tröst hos, vill ha sex med mig... vilket gör det hela ännu mer destruktivt, om jag går med på det.
Har bestämt mig för att SLUTA söka tröst och trygghet hos män iallafall ... för jag kommer inte få det. Det enda jag kommer få är ett erbjudande om kuk i röven.
Jag tror jag har extremt svårt att må dåligt ... den där känslan av att livet är värdelöst och att allt bara är extremt meningslöst. Jag tenderar att försöka kväva den känslan med att spendera pengar, sexuella kontakter eller andra impulshandlingar som kan skapa spänning/intresse för livet igen. Det är som om jag med alla medel jag kan, försöker hindra mig själv från att grotta ner mig i det depressiva ... för om jag faller ner i mörkret, blir jag självmordsbenägen. Jag försöker liksom rycka upp mig, på ytterst tveksamma sätt.
Funderar på att bara BLOCKERA alla kanaler för kontakt med andra... för sex är ett jävla missbruk för mig ... jag kan inte sköta det på ett hälsosamt sätt.
Jag vill ju bara må bra ... och jag MÅR ju bra av saker som är konstruktiva ... ex. goda träningsresultat, framgång i studierna, och andra utmaningar jag tar mig igenom. Steget till det konstruktiva är dock så långt ... så långt ibland ... och jag tenderar att med snabbt verkande metoder, försöka trösta mig själv.
Tack för att ni läste ... Kanske är någon i samma situation..
-
Haha, kul det där med chips som i AA, inte alls en dum idé... Hade varit bra att ha de gånger jag hörde av mig när jag lovat mig själv att jag inte skulle. Var alltid lite "fan, nu får jag börja räkna från noll igen". Kanske hade motiverat mer. :)
-
Förresten, har sett att vissa har någon sorts "survival kits" för när det krisar. Nån hade typ godis, choklad, nån nallebjörn eller nåt annat mjukt djur, pennor och målarbok, doftljus, skiva med lugnande musik.... jag minns inte. Allt möjligt, man kan ju välja vad som passar. Kanske kan vara en idé, Anonym ("ond")?