Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag tycker inte att man kan kalla en person med borderline för dramaqueen ( eller det kanske man kan)  - snarare så är reaktionerna befogade och psykologiskt riktiga i förhållande till upplevelsen.

Problemet är ju att upplevelsen inte är i överensstämmelse med verkligheten. Utåt ser det ut som att man överreagerar, men ofta triggas ju fight-or-flight och i det läget har man inga val. Slåss eller fly.

Tänk dig att du är på Estonia och hon sjunker. Du är på väg i labyrinten i hyttgången - då kommer din sambo och frågar "kan du laga mat idag?" - ja, tänk dig själv - svaret blir inte det han förväntat sig. Han fattar förstås ingenting...han vet ju inte att du kämpar för ditt liv. Det här är ju typiskt borderline, tycker jag. Men jag tolkar det inte som att man är drama- queen.

Nu vet jag inte, kanske det var något annat du menade?

Har ni blivit diagnostiserade av läkare? Det är inte bra att gå och tro att man har en diagnos som man kanske inte har för då går man upp i det totalt och "låter" allt stämma in.

Ett tips för er som inte blivit utredda är att be om det för att få rätt behandling och hjälp. Det krävs mycket arbete med att få bort en sån personlighets störning men det går att få bort. Det är ju ingen diagnos i den bemärkelsen att man får dras med det resten av livet. Det går att bli stabil och då försvinner "diagnosen". 

Hej!
Jag har fått min diagnos precis nyligen, och håller på och läser det mesta jag hittar gällande Borderline-störning. Just frågan om hur man fungerar i ett förhållande är väldigt intressant för mig just, då jag nog har mycket av mina "problem" just i förhållande-relationen.
Min sambo läste på om detta, vad som kännetecknar denna störning, och håller med till punkt och pricka!
Det är på både gott och ont anser jag att ha fått den här diagnosen, det skrämmer mig samtidigt som jag är väldigt lättad över att få se "på papper" att alla saker jag gör och tar mig till finns inom dessa ramar!
Nu kanske jag äntligen kan få rätt sätt att jobba med det, och på så sätt också rädda min relation.

Skönt att ha flera här som lider av samma saker, då man kan bolla mycket!
Hoppas att jag är välkommen in i er tråd!

Tack, tror att man faktiskt kan få ut en hel del av en sån här tråd/såna här kontakter!

Det tycker jag att du ska, gå idag alltså! Det kommer gå jättebra! Jag har inte fått någon träff ännu för behandling, remiss är skriven och han skulle be om en tid snarast möjligt.
Jag tycker alltid det är motigt att gå på såna saker, även om jag vet att när jag väl är där och speciellt när jag går därifrån, så känns det så mycket bättre inuti mig.
Som om man har tappat 100 kg oro.

Lycka till idag i alla fall, hoppas du får en bra psykologkontakt!!
*kram*

Välkommen Bea

Det är viktigt med en bra kontakt när man har borderline - ens stora problem ligger ju inom spannet relationer... En kall oempatisk, teoretisk, raljerande översittare till psykolog göre sig inte besvär.

Jag pratar också massor hos terapeuten. Fast i måndags blev jag så totalknäckt. Jag själv tycker att jag gått långt, då säger han att vi bara skrapat på ytan... Att jag måste ta itu med den fobiska rädslan för känslor som jag har. Att det kommer att innebära "gråta blod" - men att jag måste.

Helt förstörd blev jag, kunde inte hitta motivationen och det kändes bara som att jag var t o m en dålig patient...

Skall dit en sista gång innan sommaren. Hoppas att jag far dit i alla fall.

Jag vet faktiskt inte vad DBT är för något?

Ja, det är så det brukar kännas för mig också! När man väl är där vill man kunna sitta i några timmar, tills "pratet" tar slut för den gången liksom.

Men ts, just så här FÅR INTE terapeuten göra, speciellt inte när hon vet att du har borderline!!! Att bara vara tyst så att det du blir osäker - det visar på att hon inte kan läsa dig alls. Hur skall hon kunna hjälpa dig om hon får dig att känna så här.

Jag gick hos en knäppispsykolog som hade sådana här fyr för sig. Han fattade heller aldrig att det var IPS som var mitt problem, men det är en annan femma. Efteråt har jag förstått att vi aldrig hade kommit någon vart, han hade liksom fel grundbeteende med en IPS patient.

Det är jätteviktigt att terapeuten är här och nu, att de hjälper dig tolka och kollar upp att de förstår hur du menar. Din terapeut verkar köra maktspråk, och det försämrar tillståndet för IPS patienter. Nu sågar jag din psykolog vid fotknölarna, men för mig verkar det finnas något fundamentalt fel om hon inte förstår dig bättre än du själv, dvs att hon ser saker som du inte (ännu) har förmåga att se.

Om du och hon skall kunna få en relation, då bör du säga att du känner dig obekväm när hon gör så här- hennes respons på det kommer att visa om hon är rätt för dig.

Min terapeut ber om ursäkt om han säger något som blev fel. Det är viktigt att man är på samma väg - inte att en sitter ovanför och styr och bestämmer.

Jag har helt tappat kontrollen över allt. Efter måndagens terapi så har alla mina skadliga beteenden ökat och endel har kommit tillbaks. Panikångesten dök upp som ett brev på posten, har inte kunnat gå och handlat, fick gå ifrån skolavslutningen ut på gården (pratade inte med nån och hälsade inte).

Det är som att alla mina färdigheter som jag lärt mig under året är bortblåsta. Vartenda j***a dåligt mönster har kommit tillbaks. Skrek åt min mamma att hon var dum i huvudet, fattade ingenting och vi tänkte minsann inte komma dit i sommar (inplanerat att vi skall åka dit om 1 vecka och stanna där till mitten på juli). Det var ju sånt här som jag hade börjat lära mig hantera - nu har jag plötsligt inga färdigheter alls. Tala om att känna sig misslyckad som patient också.

Jag vet inte riktigt vad som hände under terapin, för vi pratade bara. Han pressade på att vi måste ta itu med min fobi. Det är så att varje gång vi närmar oss detta så blir jag, som i vanliga fall är vältalig och uttrycker mina känslor och det som händer bra, jag blir helt stum. Det enda jag kan säga är NÄ. NEJ. Det går inte. Nej.

Vi har varit vid den väggen säkert 10 gånger under vintern, och det är likadant varje gång. Tvärstopp.

Nu pratade han en massa om att jag måste gråta blod och ditten och datten - och jag kan inte göra det han begär. Kan inte, vill inte gå nära den där känslan.

Nu har jag en sista tid före sommaren, och jag vill inte gå dit. Det var om detta min mamma och jag rök ihop om (vi bråkar alltid, så det är ingenting som någon blir sur över, har dom levt med mig i hela mitt liv så vet dom ju hur knasigt jag funkar). Jag känner bara att jag inte vill gå på det sista mötet. Taxin är bokad, men jag vet bara inte hur jag skall ta mig dit.

Jag är så arg på terapeuten, känns som allt är hans fel och nu tänker jag straffa honom genom att inte gå dit. Och ja, jag skiter i detta skitliv, hittar ändå inget som motiverar mig. Det som såg ut att bli en bra sommar förbyttes på en timme till det vanliga helevetet jag levde i för ett år sedan. Alla färdigheter puts väck.

Usch nu blev detta långt, måste bara få ur mig allt. jag har totaltkrisat ihop.