Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Relationen får sig en hård smäll av detta, absolut. Men din sambo känner ju till din problematik, och jag tror säkert att han älskar dig för den du är. Bra som dåliga sidor. Men han måste nog ge dig lite space. Jag får panik när jag mår dåligt, och någon hela tiden "drar" i mig. Jag vill ju bara vara ensam med mitt känslomässiga helvete, på något sätt behöver jag ta en paus från omvärlden då och koncentrera alla mina krafter på att överleva. Så jag blir kaotisk om någon då inte ger mig det utrymmet jag behöver.

Har ni diskuterat detta förut? Vid ett tillfälle där du har mått bra och kunnat ha en bra konversation om hur han bör agera för att hjälpa dig när du mår så här? Alla är olika och behöver olika saker i denna situation, men det är ofta svårt för omgivningen att förstå hur de ska agera.

Känner samma sak just nu. Allt har gått fel, känns som man har världens otur.,..

Jag kan också tänka så mycket, lägga skulden på mig själv. Och oftast är det ju jag som gjort mindre kloka val, men då får man se till vilka förutsättningar man har haft till att göra ett bättre val.  Oftast har man ju gjort det man trodde var bäst då i den stunden, även om det sedan visar sig vara fel. Men man kan inte göra mer än att utgå från här och nu.
Det här med försäkringen är ju lätt hänt också, så det är inget du ska känna dig dålig över.
Men jag vet samtidigt hur lätt det är att fastna på saker som för andra framstår som små saker. Man gör dom till jättestora i sitt eget huvud, och det är klart att man mår dåligt då. Inte så lätt att bara sluta med det heller ju.

Men vad bra att du pratat med terapeuten! Känns det bättre nu? Tror du att du kommer klara av att gå till honom sen efter sommaren?

Du verkar ha en riktigt dålig period just nu. Det blir för mycket på en gång ibland. Hoppas att det kommer lätta lite när solen kommit fram, för mig hjälper det en hel del.

Det var en bra fråga, vilken sorts partner man ska ha. Jag är inte lycklig med varken en bra eller en dålig partner. Skillnaden är att jag iallafall kan vara kär och vilja kämpa för relationen med en dålig partner. Den bra killen kommer ge mig ångest och jag kommer inte känna mig fri förrän det är slut. Honom vill jag bara springa ifrån. Den dåliga killen vill jag vara med, och kämpar för, men mår dåligt för att han behandlar mig dåligt. Det sjuka är att jag föredrar den dåliga om jag måste välja, just eftersom att jag kan känna "kärlek" för honom. Jag vill bara känna något.

Jag tror det är väldigt svårt att hitta en bra partner innan man fått hjälp med sina tankar. Jag har gått två gånger till min psykolog nu, och hon är den första jag erkänt för att jag stannat med en kille som faktiskt behandlade mig som skit från dag 1. Annars brukar de ju vara snälla i början så man blir kär, och sen stannar man när han väl blir ett svin. Men man blir kär i den fina sidan man trodde fanns. Jag blev kär i den dåliga sidan. Jag håller mig borta från relationer nu tills jag fixat mina problem. För varje misslyckad relation så blir jag mer och mer förstörd psykiskt så jag har inte råd med fler misstag.

Jag har en trevlig kille nu som ständigt tjatar om att han ska få ta ut mig på den dejt. Jag berättar om mina dåliga sidor och han ger inte upp. Har kämpat ett år nu på att få en dejt med mig. jag förstår inte ens varför han vill träffa mig när jag säger hur "störd" jag är.

Ni andra som har sambos/är gifta, hur är era partners?

anonym lina - Ja jag har läst den för länge sen. Stämde ganska bra vad jag kommer ihåg. Du har rätt i att vi behöver stabilitet. Men ibland känns det som att man aldrig kommer att få det... Även om man kan bli bättre så tar det lång tid, och hela livet hinner passera. Jag är så trött på att se depression som min personlighet! Jag är så trött på att det är det första folk tänker på när de tänker på mig! Jag vill vara något utöver det, men jag har aldrig kraften till det. Nu är min psykolog på semester också, så det tar flera veckor innan nästa besök. Känns lite jobbigt eftersom jag så gärna vill ta itu med allt nu på direkten. Jag vill bara gå dit och ösa ur mig allt jag tänker. Det var en så underbar känsla att få bekräftelse! Att hon tog det jag sa på allvar. Och inte tänkte att det var bagateller, som jag själv alltid tänkt att det var. Det blir som ett beroende för mig, jag vill bara dit igen och igen för att få mer bekräftelse.

Starkt av dig att försöka.utan medicin Jag blev om möjligt ännu mer galen när jag blev oplanerat gravid, tappade helt kontrollen och blev uppriktigt rädd för mig själv. Gjorde abort då och fasar för om jag någonsin skulle bli gravid igen.

Vet du vad det är för mediciner som hon tagit? Antidepressiva mediciner finns det ju som inte går en trött eller dåsig, tex Voxra. Den ska tvärtom ge mer energi. Lugnande mediciner däremot gör alltid mig trött. Känner hon att hon klarar sig utan lugnande så är det ju upp till henne, men det kan vara bra att ha en antidepressiv medicin i botten. Ibland får man dock prova ett par olika innan man hittar en som fungerar.

Ingen kan tvinga henne, inte ens läkarna. Men försök få henne att se fördelarna och nackdelarna samtidigt. Antingen mår hon "bra" men orkar inte prestera så mycket som hon vill, eller så presterar hon en massa men tappar kontrollen och mår dåligt. Har hon barn? Fråga henne isåfall vilken av dessa två som hennes barn hade föredragit. Och hennes man.

Du kanske ska prata med mannen så att han förstår läget, och kan lätta på pressen gentemot henne.

Klart att du förtjänar någon. Det enda som är "fel" på dig är att du själv inte ser vad du är värd. Men det har vi nog alla gemensamt i denna tråd. Men jag förstår verkligen känslan av att vara mitt uppe i kaoset och inte förstå sig på sig själv och sina egna reaktioner.

Jag har förresten läst om mediciner för borderline. Som ni alla vet så är det ju många som äter antidepressiva mediciner, men jag har nu även hittat fakta på att lamictal skulle vara en väldigt bra medicin för borderline-patienter. Det är en stämningsstabiliserande medicin som är för epilepsi och bipolaritet. Det minskar humörsvängningarna. Så det är ganska logiskt att det ska hjälpa mot borderline-problematiken då kanske. Någon som provat?