Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Han kommer alltid tillbaka till dig just för att du är den han VILL vara med, men hans problematik sätter hela tiden käppar i hjulet. Jag drar mig undan alla när de kommer för nära, men de jag verkligen älskar, de kommer jag tillbaka till efter ett tag när jag känner att jag fått tillräcklig distans så att "föraktet" lagt sig.Det handlar inte om dig att han drar sig undan, det handlar om honom och hans egentliga självförakt. Han kan inte ha dig så nära för han föraktar sig själv, och då kan man inte ta emot kärlek från andra. Han har starka åsikter om sig själv som värdelös, och när du kommer där och älskar honom, hur ska han respektera att du älskar något han föraktar? Så täker iallafall jag, om än på ett omedvetet plan förr när jag inte hade så mycket insikt.Ska man ha en relation till en sån person så måste du se till att aldrig komma för nära, om du vill undvika dessa förakta-perioder. Och det känns ju ganska tråkigt... Annars finns inget annat att göra om han inte arbetar på sina problem ( detta är dock ingen garanti för att problemet försvinner helt). Är han värd detta? Alla mina förhållanden har varit som berg och dalbanor. Mycket passion redan från början men också mycket negativa saker. Och denna eviga berg-och dalbana sliter så otroligt på en. Det är först nu som jag insett att den gemensamma nämnaren i alla mina stormiga förhållanden inte är en viss typ av kille, utan den gemensamma nämnaren är jag. Det är jag som skapar dessa stormar. Och det är tufft att leva ett sånt förhållande.

För ju mer känslor man får för någon, desto mer ångest får man och då flyr man (iallafall jag). En tjej han inte är kär i kan inte såra honom. Han behöver inte oroa sig över att hon ska lämna honom, för han bryr sig inte så mycket att det kommer göra ont om hon gör det. Och största orsaken för mig till att jag inte klarar av att ha någon jag är kär i för nära är att jag inte tycker jag förtjänar den personen. Är jag kär så idealiserar jag denna personen och föraktet mot mig själv växer, så jag känner att jag inte förtjänar denna kille. Därför är det lättare med en kille jag inte känner något för, honom idealiserar jag inte, så får inte samma reaktioner. Men jag kan också komma in i förakt-mode med alla sorters killar om de kommer för känslomässigt nära. Så man kan säga att det handlar om dels att man inte klarar av att ha någon för nära, och dels att man idealiserar den partner man är kär i och känner sig oduglig och ovärdig inför denna.Jag älskade alltid mitt ex, och jag har aldrig släppt taget. Jag gjorde ofta slut för stunden för jag inte stod ut då men ångrade mig alltid för jag älskade honom så mycket att jag inte kunde släppa taget om honom. Och om han försökte lämna mig så blev jag som en galen kvinna. Detta med att söka närhet och sen pusha bort, för att åter söka närheten, det är tyvärr typiskt för mig.

Jag tycker att det är kul att besvara frågorna då det tvingar mig att reflektera över mitt eget beteende. För många gånger upplever jag mig själv som motsägelsefull och snurrig, finner ingen logik i hur jag agerar. Att reflektera har fått mig att lära känna mina mönster mer, vilket även gör att jag kan förklara för eventuella partners så de förstår att det inte är de som det är fel på. Även om man inser att man behandlar den andra personen fel så kan man inte riktigt behärska sig, antar kombinationen hög ångest och låg impulskontroll ställer till det. Ingen ursäkt, men en förklaring. Vissa tror att det är så lätt att man bara ska kunna behärska sig, men alla har inte samma medfödda impulskontroll, och någon "normal" kan aldrig sätta sig in i hur det är att inte ha den kontrollen över sig själv. Man kan såklart öva upp den, men det är hårt jobb och kräver kunnig hjälp.Tyvärr är inte känslor logiska alltid, och jag förstår att detta måste vara otroligt jobbigt för dig. Om någon ser en som perfekt så VET man ju att man en dag kommer göra ett misstag, det gör alla, och då vet man inte vem man är för den personen mer. Partnern kan ju tänka att om han älskar dig för att du är perfekt så försvinner det han älskar när du inte är perfekt. Men så är det inte, du är perfekt FÖR att han älskar dig, inte tvärtom. Jämfört med honom utifrån hans självbild så är han det lägsta och du det högsta förmodligen. Hur känner du själv? Orkar du hålla på så här? Klarar din självkänsla av hans svängningar? Visst, han menar inget illa och är så här av en anledning, men det kommer inte hjälpa dig när han knäckt dig. Låt det inte gå så långt, känn av var din gräns går. Och tänk på, ta det inte personligt om han får föraktperioder och stöter bort dig, ta det snarare som en komplimang, du har lyckats komma honom nära och beröra hans hjärta.Får han någon hjälp? Mediciner?

Det är bra att du försöker förstå, för din egen skull. Annars är det lätt hänt att man mår dåligt av behandlingen man fått utstå, för man förstår inte varför man behandlas så. Men använd kunskapen till att göra ett väl övervägt beslut för din egen skull. Jag är inte emot killen, jag är ju precis som honom, men jag tänker på ditt bästa här. Jag vet hur förödande ett förhållande med en sån som mig kan vara. Och jag är säker på att du förtjänar bättre. Du kan kanske ha kvar honom i ditt liv om det känns bättre så, men hade jag varit du så hade jag hållt det på en vänskapsnivå.

För hans skull kanske det är bättre/lättare att vara med någon han känner mindre för, men det är orättvist mot henne. Hon förtjänar någon som älskar henne över allt annat. Men jag tycker inte heller att han ska kämpa med sig själv i en relation till dig för det är inte rättvist mot dig! Du kan inte vara hans "försökskanin". Det han borde göra är att kämpa med sig själv ensam, först. Sen om han gör framsteg, då kan han försöka igen med den han verkligen älskar. Men i nuläget är det inte att rekommendera. Varför vill han inte ta emot hjälp av vården? Om han verkligen vill ändra sitt sätt att vara så borde han ta emot all hjälp han kan få, för din skull.Sen är jag emot att man ska leva tillsammans enbart pga barnet, då sånt inte brukar sluta så bra och visar sig snarare vara dåligt för barnet. Olyckliga föräldrar är inte de bästa föräldrarna, barnen känner sånt på sig...Du skriver att han inte kan vara bara vänner, men det är inte bara upp till honom. Det känns som att det är hans vilja som råder hela tiden. Han vill ha dig, då kommer du tillbaka. Han vill inte ha dig, du tvingas gå. Sen vill han ha dig igen och du ska komma tillbaka springande.Det tillhör en borderlines problematik att ha svårt att släppa taget, men i detta fallet så verkar ni vara två om det, du verkar också ha svårt att släppa taget. Har du funderat över varför det är så?Vad vi än skriver här till dig så är det ditt val vad du vill göra med honom och det respekterar jag fullt ut. Jag har själv gjort massa saker som andra sagt att jag inte borde, man måste få göra sina egna val. Jag vill bara få dig att reflektera över din situation med honom, för jag tycker att du förtjänar bättre än detta.

Men du, om ni klarar av att bryta kontakten i perioder så kommer du vänja dig vid ett liv utan honom. Ge honom då inte en chans att komma tillbaka in i ditt liv igen, byt nummer. Du har hakat upp dig på honom av någon anledning, men det betyder inte att han är rätt för dig. Om du får en bra kille så ska du absolut inte dumpa honom för detta osäkra som denna borderlinekille kan erbjuda dig.Jag tror att det kanske kan handla om bekräftelse? Även om du vet att det inte är personligt så får egot en rejäl smäll av att behandlas så här av någon, vilket kan göra att man söker bekräftelse av just denna person som avvisat en. Det behöver inte vara så, det är bara en teori från min sida. Jag fungerar lite så, om någon avvisar mig så blir jag helt besatt av tanken på att få honom tillbaka. Hade han inte avvisat mig hade han inte varit speciell på något sätt.

Usch vad jag är trött på mina svängningar. Så fort solen kommer fram så blir jag lite gladare. Sen räcker det med en dag med grått väder för att jag ska sitta här med självmordstankar igen. Varje gång jag har bättre dagar så tänker jag att det var ju inte så svårt, jag får bara tänka positivt i fortsättningen och sluta vara så negativ så är depressionerna ett minne blott. Men det är ju aldrig så lätt. Hatar att jag inte kan styra det, jag har ingen kontroll över mitt eget liv. Mina tankar kan bli helt besatta av döden emellanåt. Jag har kommit på mig själv med att titta på gamla människor och vara avundsjuk på dom, för att deras tid snart är ute. Snart får de frid och slipper leva. Samtidigt som jag förundras och imponeras över att de klarat av att leva ett helt liv, på kanske 70-80år. Jag vill inte ha det! Jag vill inte leva så länge och jag blir mer deprimerad när jag inser exakt hur lång tid som jag är "fast" här i livet. Jag läser om folk som får cancer-diagnoser, eller som blivit mördade. Och jag önskar att det var jag istället för dom. Hur bissart är inte det egentligen...Bara en vecka kvar till mitt läkarbesök där jag ska börja medicinera igen. Jag har allt mitt hopp till detta läkarbesök, om det inte hjälper nu vet jag inte vad jag gör... Mediciner har aldrig hjälpt speciellt mycket förr så vet inte varför jag har så mycket hopp inför detta.Det blev ett långt negativt inlägg men behövde verkligen få det ur mig.

Förlåt, men handlar denna tråden om borderline eller handlar den om ditt ex?? Vad som än skrivs så fortsätter du att leta efter orsaker att hålla kvar hoppet om att ni ska få det att fungera. Helt ok, men det blir tröttsamt att varenda inlägg som skrivs i tråden vänds åt ditt ex håll. Flera stycken har redan svarat på dina frågor gång på gång, det är samma frågor med olika formuleringar.