Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Tack snälla för ditt svar!!
Smart att skriva ner hur man mår varje dag iom medicineringen och under upptrappningen, för det måste ju som du säger inte vara bäst när det är som starkast.
Ska se när jag vågar börja äta...

Det stod att du gärna ville ha grupper utanför internet, men hittade i alla fall denna sida om det är intressant vet jag inte ännu, har inte hunnit kolla runt på den ännu själv.
www.borderline.nu

Jag skulle också vilja träffa andra som har borderline irl, som t.ex. någon stödgrupp som också har en "ledare" i form av psykolog eller liknande med på träffarna. Det vore så skönt att få veta att man inte är ensam med sina underliga beteenden också, även om det som skrivs här är bra/skönt/nyttigt.

Jag har för övrigt börjat äta min nya medicin, Lamictal, efter många funderingar fram och tillbaka för mig själv. Är det värt det med alla biverkningar som man kan åka på? Är det läskigt? När ska det passa i tiden att börja med den osv.
Jag tog modet i fredags morse, så jag har bara tagit två tabletter än så länge men inte känt av någon biverkning ännu i alla fall, kanske kommer. Ska träffa läkaren om ca 2 veckor igen, och det känns nästan lite löjligt då jag egentligen skulle ha kommit upp i full dos till det mötet, men jag har ju inte vågat innan.

Jag har min sambos fulla stöd i detta i alla fall, även om han tyckte att jag skulle ha börjat äta den mycket tidigare!

Jag har ätit Sertralin i 3 år, och nu fått den här också. Men när läkaren sa med en väldigt ordentlig röst att den har allvarliga biverkningar i form av hudavfall och ibland kan det vara livshotande för dom som drabbas allvarligt... Då blev jag nervös!!!
Men nu har jag i alla fall börjat med den, och hoppas att den ska hjälpa mig att få mera ordning på humöret.

Tack för ditt positiva svar, och vad härligt att du numera mår så mycket bättre! Glad för din skull!

Nej nej, jag ska förtydliga. Jag skulle ha börjat med medicinen för flera veckor sen, när jag hade varit hos henne och fått receptet. Men jag har fegat så länge... Så därför har jag inte kommit upp i full dos tills nästa möte.

Nej, jag känner inte heller någon som är som jag. Precis som du TS skriver så säger folk ofta, "ja men sådär är jag med/känner jag också" osv. Men jag tror inte att alla dom som säger så lider av just detta och att det är i den grad som det är för mig.
Jag menar, vilken "normal" (ursäkta mig tjejer för uttrycket) människa stöter bort en person som verkligen älskar en?

Men jag kan känna samma frustration över min depression, när folk säger "åh jag är så deppig idag" för att dom har en dålig dag... Mmmm, för det är verkligen så det är att leva med en depression, absolut! *ironisk*

Och nu kommer den där jävla vintern också med allt mörker! Den perioden är svår för mig, men det tokiga är att även våren är svår fast inte på samma sätt, men då kommer alla känslor om att jag inte duger som jag är kroppsligt, när alla tjejer börjar klä av sig osv...

Jaha, kontentan av detta inlägg är väl : Jag är aldrig nöjd!

Nu ska jag ta min tredje Lamictal och och sen städa lite tror jag. Jag är också glad att tråden kommit igång, har saknat er!

Det stämmer, jag är sambo. Den här underbara killen som är helt fantastisk med mina "problem", honom har jag bara varit tillsammans med i 15 månader nu. Bott ihop sen årsskiftet ungefär.
Vi träffades på internet, och vi pratade väldigt mycket innan vi träffades, och det tog ett tag innan det blev vi. Men redan då berättade jag om att jag har depressioner, medicinerar och inte alltid mår så bra ändå. Han sa sig vara stark och fixa det, han hade erfarenhet av vänner som mått mycket dåligt.
Men i ärlighetens namn så hade han ingen aning om vad han gav sig in på!

I somras så bröt vi upp, han gjorde slut faktiskt, efter en mycket rörig period mellan oss med mycket bråk och problem i allt som vi gjorde. Han ledsnade helt enkelt! Och jag förstår honom, det gör jag verkligen.
Efter några timmar så pratade vi i telefon, jag förklarade samtidigt som jag grät att jag verkligen inte vill det här, jag vill vara med honom osv. Han blev ledsen också.
Senare på natten kunde han inte sova tydligen och sms-ade mig (jag sov då hos en kompis), jag svarade och vi sms-ade lite. Han gick med på att träffas dagen efter och prata, så han hämtade mig hos kompisen.
Vi pratade massor (vi hade även andra problem utifrån då som påverkade oss, han hade en "tjejkompis" som typ var kär i honom som ville ha honom och försökte övertala honom att bryta med mig och ta henne istället - dom hade även haft en hel del kontakt via sms/chatt och mycket flirtande en period) och han hade kvällen innan insett att han faktiskt inte vill leva utan mig.

Och den natten gjorde susen för honom eller vad man ska säga, då insåg han att det inte var såhär han ville ha det, han ville somna bredvid mig och ha mig nära. Bara då mår han bra, trots att vi har ett lite underligt förhållande med lite berg och dalbana såklart.

Men, när jag blir ledsen så håller han om mig. När jag säger att han förtjänar mycket bättre än mig så håller han inte med mig, "jag har ju det bästa". Och han säger gång på gång när det blir såhär, "jag skulle inte hålla på såhär med dig om jag inte tyckte du var värd det, om jag inte var verkligen säker på att det är dig jag vill vara med. Då hade jag inte stått ut och kämpat så mycket för oss!"

Så ja, vi har många svängar, men det går också i perioder, kan vara bra länge och sen kan det bli en svacka och då blir det fel ett tag.

Jag är så fruktansvärt tacksam för att ha träffat den här killen som är så klok, lugn och trygg. Han ger mig ett lugn som inte någon har gjort tidigare. Han har tagit både mig och min dotter till sig på ett sätt som är enormt!

Nu blev det här ett jättelångt inlägg, som svar på en kort fråga.

Blomman

Vet du vad, jag tror absolut att du kan bli sambo och ha det bra i framtiden! Det gäller att få en viss stabilitet i sig själv, och hitta den personen som kan stå ut med dig och dina egenheter. För det är det dom måste göra med oss, faktiskt även om det låter hårt, men dom måste stå ut och älska oss ändå.

Och egen tid och utrymme, det får man se till att man får även i sin relation. Jag är mera åt det andra hållet, jag vill gärna vara med min kille så mkt som det går. Så här är det han som går iväg till sin dator i andra rummet och spelar lite spel och pratar med sina vänner på kvällen, och då blir jag "ensam" ändå. Och det är rätt skönt, men ibland känns det ju tomt även om vi är i samma lägenhet.

Jag tror att vi ska vara öppna med hur vi är, för det ger mera möjlighet till förståelse från våran omgivning.

Jag vet inte, hur det är för er andra, men just detta "upp och ner", bortstötandet osv det sker bara mellan mig och min partner.
Mina vänner kan jag ta "irl-avstånd" ifrån i perioder, men dom märker inte av min ostabilitet när vi umgås.

Jag förstår hur du menar, och även hur du känner.
Jag har blivit sviken flera gånger i förhållanden, då killen varit otrogen på olika sätt flera gånger. Det sätter sina spår såklart, och är man dessutom "som oss" så blir man ju ännu mera påverkad i framtiden i kommande relationer.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig om just den biten, mer än att jag verkligen hoppas att du får mera tillit till honom och att även han "visar upp" dig så du kan känna dig tryggare med att han verkligen menar att han vill vara med dig!

Haha!!