Anonym (Bea)

Äldre 9 Nov 20:42

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym skrev 2010-11-09 13:07:03 följande:

anonym (bea) - Hur går det med lamictalen? Känner du någon effekt än? Jag och många andra har märkt effekt redan efter någon dag, så blir lite nyfiken

Jag tycker faktiskt att det är svårt att svara på det... Jag har mått illa och kräkts flera ggr/dag, det började på 4 dagen ungefär. Så just nu är jag hemma från jobbet och kommer nog vara det hela veckan, försöker jaga läkaren för att få ett läkarintyg på det så jag slipper skit från jobbet.
Chefen kräver intyg redan efter en dag då jag "egentligen inte är sjuk". Hon jämförde det med när man är gravid och kräks, då går man ändå och jobbar menar hon på.

Läkaren har telefontid en timme i veckan, och självklart kan man inte nå dom utanför dom tiderna. Nu lämnades ett meddelande till läkaren via receptionen idag om att hon ska kontakta mig, men jag räknar inte med något tyvärr.

Anonym (Bea)

Äldre 9 Nov 21:55

#536

Anonym skrev 2010-11-09 21:35:32 följande:

Är det 25mg du äter varje dag nu? Tråkigt att du mår så illa av den. Jag började må illa vid 100mg, men det gick över när kroppen fått vänja sig. Vissa klarar ju medicinen lättare än andra, men hoppas det går över så du kan känna av de bra effekterna också.

Ja, jag har bara börjat med 25 mg. Så jag är lagom nervös för att öka dosen...

Vill inte må såhär vid varje ökning!

Anonym (Bea)

Äldre 9 Nov 22:35

#538

Anonym skrev 2010-11-09 22:02:51 följande:

Nej det förstår jag. Kanske behöver du längre tid på varje dos innan du höjer. Men om det inte skulle fungera så finns det ju andra stämningsstabiliserande mediciner som man kanske kan prova. Att det ska vara så olika

Lamictal är den enda som jag INTE fått några direkt jobbiga biverkningar av. De andra medicinerna har varit hemska för mig.

Jo det är ju så, man reagerar så olika.
Det som nästan är svårast just nu är oförståendet ifrån andra..

Anonym (Bea)

Äldre 11 Nov 18:23

#551

SUCK, skrev ett långt inlägg och så försvann det...
Försöker sammanfatta.

Jag tror inte att man kan bli frisk från Borderline, även om läkarna som jag har träffat alla säger samma sak, det brukar bli mildare och kan även försvinna med åldern, dom har sällan mött patienter med detta runt 35 år och uppåt. Och bara det känns ju lite lugnande, att det rent generellt är något som man har när man är "ung".

Att uppmuntra att inte ta mediciner tar jag avstånd ifrån rejält, speciellt om man inte ens varit där själv. Att inte ha gått i terapi och inte medicinerat, vara 24 år och "frisk från Borderline". Jag vet inte...?
Finns ju många andra saker som kan göra att man har ett hetsigt humör tex. Jag menar inte att "neka dig en diagnos" så att säga, men det vore samtidigt intressant att få veta sen vad läkaren sa när du har gjort din utredning.

När man lider av Borderline så är man ju inte "normalt funtad" när det kommer till just känslor, och att tygla dom och inte få den ångesten osv, det är ju just DET man inte klarar av ofta.

Jag är också glad över att du mår bra nu, och det är alla värda att göra.
Att säga att det är gud som har hjälpt till, det är inget jag kan förstå då jag inte alls tror på gud eller är religiös på något sätt, men att man kan fokusera på annat är nog alltid bra. Men då skulle det enligt mig likväl kunna vara att man gör något annat än att just be till något.

Det var vad jag tänkte och tyckte på ett ungefär, så trött på när FL hänger sig och det man skrivit bara försvinner.

Anonym (Bea)

Äldre 11 Nov 22:36

#554

Anonym skrev 2010-11-11 22:24:51 följande:

Jag tror inte heller att man någonsin blir av med det. Jag tror att man kan lära sig att styra sina impulser lite bättre, tex med aggressionsutbrotten, självskadandet osv. Och det i sig kan kanske göra att man inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Men man kan ju fortfarande vara lika kaotisk inombords. Man är lika mycket borderline ändå, men man har gömt undan det för världen.

På ett sätt känns det orättvist att man ska få dras med det hela livet. Men samtidigt tänker jag att det är en personlighetsstörning, men det är MIN personlighet. Vem är jag utan den delen? Alla har vi våra bra och dåliga sidor. Jag har jättemånga bra sidor, borderinedelen tillhör mina sämre sidor. Och det är kanske ok trots allt. Det är inte så att jag gillar att lida alltid, men jag vet inget annat och det känns som att det är jag. Det låter nog sjukt flummigt!

Inte ett dugg flummigt - jag förstår precis hur du menar!!
Vi vet ju det vi upplevt, och det här är ju VI, oavsett om vi gillar det eller inte. För jag har svårt att tänka mig att någon tycker om att ha Borderline.

Det är samma egentligen med min sinnesstämning som jag haft i flera år, jag har inte märkt att jag mått dåligt i långa perioder, för jag är så van vid att må så. Det är det enda jag känner till...
Det är inte riktigt samma sak, men det är ju en vanesak båda två.

Anonym (Bea)

Äldre 11 Nov 22:37

#555

Anonym (under utredning) skrev 2010-11-11 22:27:52 följande:

Idag har jag tagit ett beslut som kommer ha inverkan på mitt humör.
Jag ska sluta röka!

Om 10 minuter tar jag mitt sista bloss.

Håll tummar och tår!

Strongt!!!!! Och ett väldigt bra beslut! Jag har aldrig rökt eller varit beroende av något, men jag är glad att du tagit det beslutet.
Klart att vi håller alla tummar och tår vi har för dig!

Det här fixar du!

Anonym (Bea)

Äldre 15 Nov 09:44

#565

Grattis, vad härligt att du mår så bra nu med medicinerna!! Det är något alla förtjänar, glad för din skull!!

Jag äter också Lamictal, ätit i 1,5 vecka nu. Jag vet inte om jag märker någon skillnad, inte sambon heller... Jag känner mig ungefär som jag brukar.
I helgen (lördags) bröt jag ihop fullständigt, grät i flera timmar, pga att sambon skulle iväg på kvällen och jag kunde inte följa med pga ingen barnvakt. Han blev arg för att jag var så larvig, jag gick och la mig i sängen och stängde dörren för att få vara lite ledsen ifred.
Fick rejäl ångest och panik av hela situationen, eftersom han ju skulle hitta någon annan när han var ute med sina vänner (hans gamla flirt eller vad man ska kalla det, skulle dit också och skickade ett sms innan på dagen och ville att dom två skulle träffas innan och göra sällskap dit).
Det blir en ond cirkel också, jag blir ledsen och orolig, sen får jag skuldkänslor för att jag är såhär (både för hans och dotterns skull som fick en ledsen mamma i lördags) och då mår jag ännu sämre för det.

Han lovade mig att inte följa henne hem (som han brukade göra alltid förut, även när vi var tillsammans). Då blev jag lite lugnare ändå. Men när han kom hem så berättade han att han hade följt henne hem i alla fall. Då brast det ju igen... Han blev sur för att jag förhörde honom om vad dom pratat om osv. (jag förstår honom också)
Sen lyckades vi väl i alla fall bli sams och kramades ett tag, somnade nära.
Igår när jag vaknade mådde jag bättre, men inte bra. Har ett jobbigt jävla ex också som nästan trakasserar mig, förstör så himla mycket.

Långt klagoinlägg från mig, sorry!
För övrigt hoppas jag att alla har en bra måndag än så länge.

Anonym (Bea)

Äldre 15 Nov 09:45

#566

Anonym skrev 2010-11-15 08:03:38 följande:

Känner du att du hamnat på en normal nivå nu? Lamictal gör också underverk för mig, den har räddat mitt liv. Den hjälper både mot humörsvängningarna och depressionen. Men jag vill ha bort depressionen till 100%, så jag har faktiskt funderat på att fråga om läkaren kan kombinera lamictal och efexor eller cymbalta. Har inte provat den sortens antidepressiva innan så vet inte alls hur jag skulle reagera på det.

Lamictal gör enorm skillnad på mig, och på något plan känns det som att läkaren tycker att jag ska nöja mig med det. Det har lyft mig en bra bit över botten, ingen annan medicin har lyckas åstadkomma det. Men jag är inte normal som andra. Jag är inte helt depressionsfri. Det är bara en så stor skillnad för att jag hade grym ångest och ville ta livet av mig hela dagarna innan. Det vill jag inte mer, Men jag har fortfarande en mild depression kvar i botten. Och jag vill få bort den också! Jag vill vara 100% fri, jag tycker jag förtjänar det. Så ska nog ta upp detta med efexor. Vad kul att den fungerar så bra för dig!

Vad tråkigt att du känner att läkaren är nöjd med ditt tillstånd nu, det är ju DU som ska må bra! Och ja det klart att du förtjänar det, att må 100% bra!
Hoppas att läkaren lyssnar på dig och att du får mera hjälp.

Anonym (Bea)

Äldre 15 Nov 18:41

#577

Anonym skrev 2010-11-15 10:07:18 följande:

Jag förstår att du mår dåligt över det. Jag tror alltid att killen ska hitta en annan så fort han går ut ensam. Om han sen ska gå med en gammal flirt också, jag hade gått i taket! Men det är en överdriven reaktion såklart. Däremot tycker jag att din kille gjorde fel som följde henne hem när han lovat dig att inte göra det. Han måste förstå hur viktigt det är att du kan lita på hans ord, annars blir man bara ännu mer instabil när det kommer till såna frågor.

Återigen är det ju skönt att läsa era svar här i tråden. Jag kände mig så himla dum hela helgen.

Att han följde henne hem säger han var ju bara för att hon bor "på vägen" hem till oss. Ja, visst... men det gör ändå ont! Han blev besviken för att jag inte litar på honom. Men jag har blivit sviken så många gånger förut på det här sättet, det sätter ju sina spår och det förstår han men ändå...

Anonym (Bea)

Äldre 15 Nov 18:43

#578

Anonym (under utredning) skrev 2010-11-15 10:12:47 följande:

Jag frågade henne vilken sorts behandling det handlar om, då svarade hon att det blir samtal där jag ska få verktyg till mina problem.

Så bara samtal, ingen behandling.
Jag känner mig inte tagen på allvar. Orkar inte bråka med dem. Så jag tar mina 10 gånger, hoppas på det bästa och får kämpa vidare på egen hand efter det.

Förstår att du är väldigt besviken!
Men jag förstår nog inte riktigt, jag går privat, men det är kopplat till högkostnadsskyddet. Jag har ett besök kvar innan jag har högkostnadskort till juni/juli någon gång. Och jag får ju gå hur mkt jag vill, så länge det finns tider såklart.

Hoppas verkligen att du får hjälp av dessa samtal också, och du kan ju ändå få terapi, samtal är ju behandling också. Jag får ingen "behandling" mer än samtal och medicinering, det kallar jag för behandling i alla fall.

Anonym (Bea)

Äldre 26 Dec 23:03

#653

Anonym (under utredning) skrev 2010-12-21 09:43:52 följande:

Nu har jag varit hos min terapeut igen.
Hon stressade mig och ville medvetet få fram en reaktion den här gången, eftersom jag innan alltid hållt tillbaka och inte velat visa min "mörka" sida.
Men nu brast det.

Jag spydde ur mig 2 veckors uppdämd ilska, frustration och uppgivenhet.
Det kändes skönt.
Hon rekommenderade mig ett läkarbesök om jag var intresserad av medicin för att sämpa mina humörsvängningar, något jag tidigare varit skeptisk till.
Men nu har det varit så illa att det tar min energi, att alltid vara upp och ner, svänger så hastigt och jag vill bara kunna slappna av.
Så jag tackade ja till läkarbesöket.

Killen och jag har som sagt tagit en liten paus och jag har inte hört av mig alls nästan, men han skickar små mess ibland.
"saknar dig, tycker om dig massa" och sådana saker.
Och jag saknar honom också, är bara rädd, som vanligt. Och just nu måste det vara paus. Tills jag orkar ta tag i det igen.

Nu hoppas jag på en god jul, vilket jag önskar er alla i tråden också =)

Bra att du ändå fick ur dig saker när du var där, det är ju det som också visar på hur vi är. Så dom får ett hum om varför vi sitter där.

Jag är jättedålig på att berätta hur jag verkligen mår, oavsett vem det är till. Jag håller alltid god min, skrattar, är trevlig osv när jag är på läkarbesök o samtalsbesök.
Jag hade med mig min sambo på läkarbesöket, för att han skulle kunna fylla i och tala om hur det egentligen är hemma och hur jag fungerar.
Det hjälpte mig mycket!

Jag äter medicin mot humörsvängningarna, och det har ändrat hela mig!!! Vilken skillnad!
Hoppas att du får ordentlig hjälp, jag vet att man är anti medicinering, men det kan också vara det som skiljer på hela ens liv från dåligt till bra.

Stor kram och lycka till!

Anonym (Bea)

Äldre 27 Dec 09:07

#655

Anonym skrev 2010-12-27 08:40:31 följande:

Det är lamictalen du äter? Vilken dos är du uppe i?

Japp, Lamictal och Sertralin.
Jag ska ha kommit upp i 200 egentligen, men har inte trappat upp med sista tabletten ännu. Är nu på 100, men känner att jag har fått en enorm skillnad i humöret. Sambon är lite imponerad av medicinens påverkan.
Anledningen till att jag fastnat på 100 är att jag faktiskt glömt att dubbla dosen. Vill dubbelkolla med läkaren om jag kan ta båda tabletterna på kvällen eller om jag måste ta morgon och kväll, för morgon glömmer jag så lätt.

Anonym (Bea)

Äldre 27 Dec 11:54

#657

Anonym skrev 2010-12-27 09:50:07 följande:

Jag föredrar att ta halva morgon och halva på kvällen, annars fick jag en del biverkningar och mådde sämre. Men man får prova sig fram.

Min omgivning har också blivit helt förvånade över vilken skillnad medicinen gör. Jag var supernöjd på 200, men sen tänkte jag att kanske det kan bli ÄNNU bättre, så är uppe på 300 nu och det är faktiskt ännu bättre. Mår jättebra större delen av tiden. Hoppas fler får upp ögonen för denna medicin, den har hjälpt många som inte fått effekt av vanliga ssri.

Kan det alltså bli ännu bättre???!

Jag är så glad över detta som är nu, såhär stabil har jag inte varit på flera år!
Är så skönt att inte bli jätteledsen/arg för minsta lilla, skönt både för mig och för min sambo!

Kanske är värt att trappa upp för mig då, om det kan påverka så mycket pga ökad dos. Roligt att höra att du också känner dig hjälpt av Lamictal, och att du får må så bra nu!!
Det är vi värda, för det är fan inte lätt att lida av det här, precis som det är svårt för andra att leva med oss. Jag vet ju att ingen härinne tycker att ens beteende är sunt och speciellt trevligt, men det är svårt att ändra på det utan hjälp, enligt mig omöjligt.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL