• Disan

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Blomma o Anonym: Har det precis som ni! Är dock medveten om (denna gång) att det har med mig att göra och inte med min kille. Igår kväll ville jag bara göra slut och gå hem, men gick och lade mig istället. Är inne i en perid där jag stör mig på det mesta och tvivlar massor, men jag VET han han är bra för mig och att jag älskar honom.. Innerst inne..

  • Disan

    Blomma: Slå på datorn och skrik åt den, det brukar jag göra

  • Disan
    Får jag fråga en till sak? Det handlar ju lite om relationer trots allt...

    Hur reagerar ni andra när någon säger åt er vad ni bör göra? Alltså typ som ett tips, men ändå inte. Tar som exempel: Kompisen tjatar om att ni måste åka till Thailand, för det är bara sååå bra. Sååå mycket bättre än det som du har föreslagit. Ett annat exempel: Någon nära anhörig säger åt er att ni lider av en viss sak som du själv inte håller med om, t ex depression. Typ "Om du bara kunde bli mindre deprimerad", eller nåt sånt.

    Själv reagerar jag alltid med att bli arg och göra tvärt emot. Min mamma brukar hävda att det enda "felet" med mig är att jag har en depression och ingenting annat. Detta gör mig skitförbannad eftersom hon faktiskt inte har en aning om hur jag  mår och hur mina tankar snurrar runt hela tiden!

    Har blivit tjatad så mycket om att åka till Thailand att det är det enda stället jag inte vill åka till numera. Jag hatar Thailand. Hur mycket som helst!! Samtidigt kan jag tycka att det är synd eftersom det är billigt att leva där och stränderna verkar vara underbara... Jag får jobba på den biten.

    Jaja, summan av kardemumman: Strejkar ni andra också när någon försöker få er till att göra en viss sak? Och blir ni arga på den som försöker "lära" (eller hur jag nu skall beskriva det) er något om er själva?
  • Disan
    Anonym (blä!) skrev 2011-07-19 11:37:31 följande:
    Det beror på personen, vissa vill jag inte att de ska veta att jag är "sjuk" och ja, jag blir arg, ibland mer, ibland mindre, jag ska göra tvärtom eller inte alls, jag kan tex om någon säger prova marmelad, det är gott, så kan jag bli sur och säga jag vet vad jag tycker om och det är äckligt, sen hatar jag det i en vecka, sen köper jag en stor burk och äter det hela tiden, om det blir prat om den där marmeladen kan jag bli tjurig som ett barn och tjata nähä till allt man säger åt mig, går inte alls prata med mig!

    Det är som min mamma säger, jag har en slags tvång, det jag riktigt tycker om, det tycker jag OM, det jag inte tycker om, AVSKYR jag, svart på vitt, inga färger här inte.
    När jag var mindre så brukade mamma låsa in mig på rummet och få ruska av mig min ilska, hon kunde inte hantera den, kan hon inte än idag, hon blir genomskinlig för att inte få en attack.
    Men jag har ALDRIG sagt åt dem att jag hatar dem, vill de ska dö osv, pojkvänner kan jag men inte mina föräldrar, det tycker jag är konstigt.
    Oh, då kanske det har med borderline att göra ändå? Har liksom aldrig fattat varför jag beter mig på det sättet. Skrattade och kände igen mig i det du skrev om marmeladen! Jag brukar heller inte agera utåt vid dessa situationer, men kan till slut bli arg och säga åt folk att sluta tjata. Min ilska är oftast inåtvänd, tyvärr... Ibland hade det ju varit skönare att bara skrika lite mer när man blir arg...

    Som kommentar till ditt andra inlägg, om hur du mår: Jag känner igen mig än en gång! Som jag ser det finns det två vägar ut: stå ut och se om det går över eller ta en paus. Att ta en paus när man är småbarnsmamma är inte alltid lätt, framför allt inte om man har en partner som inte förstår hur det är att ha borderline. Försök att koncentrera dig på de saker som du faktiskt tycker om med din partner till att börja med, så länge ditt barn får omvårdnad lider det inte. (Om du inte säger elaka saker och så, men från din text ser jag inget sådant.) Fråga honom om det är okej att du åker hem och sover hos en kompis några dagar eller hos mamma eller nåt, komma bort och få andas, sakna lite. Försök att få honom att förstå!

    Jag tycker inte att du skall göra något drastiskt.

    Att prata med varandra är nog enda sättet att få förhållandet att fungera när man har borderline, annars blir det ju bara pannkaka av allting. Jag har t ex en kompis som är dålig på att  höra av sig samt svara på sms. När hon inte svarar mig blir jag rädd att hon "inte vill ha mig" och då vill jag "dumpa" henne. Detta kan jag dock förmedla till henne och då skärper hon till sig och hör av sig. Men det krävs ju att partnern/vännen vill förstå och orkar förstå och agera utefter vad vi vill och behöver...

    I lördags fick jag ryck och skulle helt plötsligt gå och hoppa från en bro. Springer iväg mot mitt mål, kände mig hatad och ensam och ful, fet och värdelös och orkade inte mera. Detta från att några minuter tidigare ha suttit på en pub och haft det trevligt med mina vänner och pojkvän. Kommer fram till bron och inser att den inte är tillräckligt hög för att dö om man hoppar, blir sur och besviken och väljer att gå hem istället. Pojkvännen var helt förkrossad och arg på en och samma gång, jag var dock bara arg för jag ville bort. Dagen efter insåg jag att det var jäkligt bra att bron inte var så hög som jag trodde att den skulle vara, för vad hade hänt då? När jag vaknade och såg min kille, höll om honom och kände att jag var lite morgonkåt så var ju all den ilskan, sorgen och besvikelsen borta!

    Lite alkohol kanske du behöver, men inte mer än så. Okej?
  • Disan
    Mistelstein skrev 2011-07-20 09:15:03 följande:
    Jag har haft några dagar nu som är riktigt jobbiga! Jag fattar att stressen på jobbet just nu påverkar samt ovisshet då jag är visstidsanställd. Det gnager i huvudet hela tiden.
    Samt att jag hela tiden övertolkar maken. Är du arg på mig, har jag gjort nåt? Osv! Höjer han rösten så knyter det sig i magen på mig.
    Jag fattar att det inte lätt att leva med mig, men förklarar massa gånger hur jag känner, mår och ändå så glömmer han det i en nedåtdipp. Jag undrar om han tänker att jag gör det för att vara elak!? Men så är det ju inte.....
    Hur får man egentligen nån som inte har borderline att förstå alla tankar som HELA tiden maler i huvudet?!
    Min mamma tycker jag ska vara glad att ingen i familjen är allvarligt sjuk etc. Men det hjälper väl inte ett smack, borderlinen försvinner väl inte för det!
    Hela jag skriker och det gör ont!!!
    Jag vet, hatar alla dessa tankar... Gråter Om man bara kunde bli fri från dem! Mitt ex sade i samband med att vi gjorde slut att jag var en elak människa och ego. Sedan, lite senare, fick jag min diagnos och han pluggade på om den och insåg att det inte alls var så, utan det handlar "bara" om att jag faktiskt har en störning. Jag gör det inte med mening. Har din karl pluggat på om borderline? Kan du annars få honom att göra det?
  • Disan
    Mistelstein skrev 2011-07-20 10:58:36 följande:
    Det är rätt nyligen jag fått det bekräftat så det är nog så och som han själv sagt att det gamla tankesättet sitter kvar en del, då han trodde jag gjorde det av ren elakhet. Men han har läst lite men krävs nog mer.
    T.o.m för mig så faller mer och mer på plats efter psykologbesök. Hon har beskrivit känslor och tankar som man kan ha som jag ej ens reflekterat över innan!
    Okej, då förstår jag mer er sits! Min kille trodde nog också att jag var helt knäpp när vi hade dejtat ett tag och jag ville göra slut för att jag brukar bli deprimerad och svartsjuk när jag är tillsammans med någon. Han fattade inte alls varför jag ens ville förbereda mig på det sättet, varför jag inte ville ge det en chans. Idag förstår han desto mer och han tar mig nog med en nypa salt...

    Visst är det bra med lite terapikontakt? Jag får också öppnade ögon av det. Likaså av att läsa folks inlägg här, det hjälper ju enormt mkt... Man lär sig ngt nytt varje dag Flört Kan du kanske ta med dig din kille till psykologen ngn gång och få henne till att försöka få honom att förstå mer?
  • Disan

    Jag har ju jättesvårt för relationer till de flesta, ändå är jag otroligt social och har lätt för att umgås. Brukar kalla mig själv för kameleont eftersom jag kan mingla med vem fan som helst, är bra på att "ställa om mig" så att jag passar in (för en stund eller kväll iaf) även om jag eg inte trivs. Fler som känner igen det?

    I övrigt är jag alltid osäker på vad jag känner till både barn o pojkvän, mamma, syster o vänner. Övrig släkt står jag knappt ut med längre o träffar aldrig om det inte är via mamma på nåt sätt.

    Igår kväll började min pojkvän pussa på mig samtidigt som jag låg i min ensamhet o var arg. Blev då skitarg och puttade bort honom o han fattade ingenting. Sedan kom min ångest, blev istället skiträdd att han skulle lämna mig så jag flög på honom och uttryckte min oro. Som tur är är han förstående och höll om mig en stund, lovade att aldrig lämna mig. Nu när jag tänker på det sade jag inte ens förlåt, borde kanske ha gjort det...

  • Disan
    Anonym (blä!) skrev 2011-07-21 09:58:30 följande:
    Ett tips jag har till er, öppna förskolan, jag får gå i en specialgrupp, på det viset får jag hjälp, stöd och kommer hemifrån, barnet får social träning och lekkamrater.

    Jag har ett nytt problem.
    Jag har ett ex sen två-tre år tillbaka, jag lämnade honom för att han vela inte utveckla relationen, bara festa, jag träffade min nuvarande nästan direkt efter och vi kom överrens om att jag skulle bryta alla band till mitt ex, det gjorde jag också, men har aldrig kunnat släppa han ur mina tankar.
    Vi hade toppen sex, jag tänker på det när jag ska leka med mig själv och ibland med killen.
    Men på sistone har jag tänkt extremt mycket på honom, igår skickade han sms till mig, jag kände hur blodet rusade i hela kroppen, hjärtat slog, jag blev röd i ansiktet, knäsvag och fnittrig.
    Sen dess har min hjärna malt på att jag skulle kunna gå tillbaka till honom, nu kanske han vill ha "svensson" livet med mig.
    Med han kände jag att han var den rätte i mitt liv.
    Jag förstår inte alls min reaktion, finns det känslor kvar eller är det borderline som gör att gräset är grönare på andra sidan?
    För nu är min relation på spetsen!
    Mina närstående pushar att jag ska lämna min kille, han är inte bra för mig säger de.
    Jag vet inte ut eller in, vad är sanna känslor, vad är borderline?
    Hur skiljer man?!
    Jag vill ju inte lämna min kille bara för att jag kände så där, tänk om det är borderline och jag strular till mitt liv i onödan? En svacka så att säga.
    Råd???
    Usch vad jobbigt!! Tyvärr är det ju svårt för oss andra att säga vad som är borderline och vad som inte är det... Eller ja, om du helt plötsligt svänger från att älska din karl till att hata honom så står det ju rätt klart... Meen, troligen är det väl det att man tror att det är grönare på andra sidan, vilket jag tror är en starkare drift hos oss med borderline än hos andra. Jag råkade ut för en liknande sak i samband med att det tog slut med mitt ex och ett tag var jag såååå uppe i den nya killen att det var galet, men, det blev inget mer än att vi hade sex en gång och sedan sade vi hej då. Vi var inte passande för varandra efter så många år... Kanske skulle det bli liknande för dig?

    Vad är det som gör att dina nära och kära inte tycker att din kille är bra för dig? Är det för att han verkligen inte är bra, eller är det för att du som person smutskastar honom? Vet ju själv att man lätt gör det när man svänger i humöret... Obestämd
  • Disan
    Anonym (blä!) skrev 2011-07-21 10:45:22 följande:
    För att när jag blev gravid, så sa han om det blev missfall var det mitt fel, han har hotat om att ta barnet ifrån mig, han skriiker håll käften åt barnet och åt mig när han är trött eller irriterad eller har ont någonstans, han har hotat slå mig när han har varit irriterad och jag har inte slutat tex smaska, han har lämnat mig höggravid på ica maxi och åkt iväg, han har en tendens att säga åt sina vänner att jag är mindre intellektuell, borde färga håret för att det ser ut som om jag har råttskit färgat hår, jag klär mig inte klokt osv.
    När han varit dum brukar han alltid be om förlåtelse och vara ångerfull.
    Alla problem vi har i relationen är mitt fel, pga min borderline, för om jag inte vore som jag är så skulle vi ha det fint.
    Sen kan han vara världens finaste kille, passar upp oss, leker med sitt barn, pussar, kramar osv.
    Allt går i perioder, har vi en bra period så har vi en bra period, har vi en dålig period, så har vi en dålig period, står ut med det för han står ut med mig.
    Okej. Nu inser jag att i ditt fall är nog gräset grönare på andra sidan! Så hemskt för dig att leva med en sådan karl... Gråter Du är förhoppningsvis värd mer än så!
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?