• Disan

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Mistelstein skrev 2011-07-21 11:19:38 följande:
    Usch det låter ju inte som nån kille att hänga i julgranen direkt!

    Angående relationer med tex vänner så har jag få men nära vänner. Jag pallar inte med ytliga bekantskapelser och har perioder då jag drar mig tillbaka. Då är det tryggt att veta att de vännerna vet varför och respekterar det. Och ändå finns kvar.
    Med personer jag träffar och det är nåt jag retar mig på så har jag oerhört svårt att föredra den människan. Gör man mig illa så hatar jag och känner intensiv illvilja och känner mer eller mindre att jag hoppas allt går åt helvete för den personen.
    Jag kan också känna enormt agg gentemot bekantskapelser min man har och som jag ej träffat. Får jag träffa dem blir det bättre men om jag inte tycker om dem så är det oftast fortsatt så.
    Det kan vara minsta lilla jag läser av och som jag ej gillar så räcker det.
    En gnutta av det med svart eller vitt.
    Älskar jag någon så älskar jag nästan för mycket.
    Än en gång känner jag igen mig! -Tack gode vem det nu var för den här tråden! Har aldrig känt mig så normal som de senaste dagarna Skrattande
  • Disan

    Herr Lindström: Ja, psyksjuk utan insikt är inte roligt vad det än är för sjukdom. Har man bara insikten samt klarar av att prata med varandra så kan man komma långt... Starkt av dig att ta dig bort från det iaf!

  • Disan
    Mistelstein skrev 2011-07-22 11:25:28 följande:
    Frågar ni er partner ofta om han/hon är arg på er? Det är något som jag gör väldigt mycket. Är han kanske trött och inte så alert så känns det genast som han kanske är sur på mig eller jäg tänker att jag kanske sagt/gjort något.
    Detta överanalyserande är så fruktansvärt JOBBIGT! -Men oj, nu lät han lite tvär i tonen, undrar om han är arg på mig osv, osv! Kräks
    Här har vi en till!! Haha!! Eller ja, kanske inte haha egentligen... Men jag är sådan iaf. Eller om han inte ringer när han har sagt att han skall göra det, eller inte svarar på ett sms, då vill han säkert göra slut och så har man ångest ända fram tills man får tag på honom och då är man typ arg och lättad på en och samma gång. Suck.

    Gällande boken så får du hojta om det är något att ha! Är det en informativ bok eller lite mer självhjälpsaktig?
  • Disan
    Någon mer än jag som tycker att det känns som att hjärnan fastnat i typ 15-16 års åldern? Med alla dessa tankar, som faktiskt är extremt tonårstypiska. Sedan är det såklart att man har mognat och blivit vuxen också, men... Förstår ni hur jag menar? Normala vuxna människor tänker ju inte så här.
  • Disan

    (Har jag?): Usch då.. Hatar när man hamnar i sådana perioder! Men du, det är ju toppen att du är medveten iaf. Kanske du klarar av att åtminstone vissa gånger inte fråga honom om han vill lämna dig, utan ist kan trycka undan de känslorna och tankarna.

    Min psykolog lärde mig att: Det är bara tankar! (Vad gäller ångesten)

  • Disan

    (Har jag?): Japp, är likadan!

    Lilith Dark: Haha, fjortis ^.^ Jag stannade iaf på 16!

  • Disan
    Lilith Dark skrev 2011-07-23 11:14:10 följande:
    Ja jag tycker inte att det är konstigare att jag skaffar barn än att någon med diabetes gör det. Vissa sorter av diabetes är också ärftligt och påverkar rätt mycket i livet.

     Och jag är en alldeles utomordentlig mamma också, fast så får man ju inte säga om sig själv. Hade jag inte varit det hade jag inte fått godkänd egen vårdnad av mina två minsta som bor hos mig på heltid av soc efter utredning.
  • Disan
    Anonym skrev 2011-07-24 18:38:53 följande:
    Jag hatar dessa perioder när tomheten tar över. Jag stöter bort alla, trots att jag känner mig så himla ensam! allt jag behöver göra är att ringa någon, så finns de där. Men jag orkar inte. Jag vill inte. Men jag vill inte känna tomheten heller. Ibland vill man bara skrika rakt ut för man känner sig fångad av sin egen hjärna!
    Mm.. Eller att man vägrar säga det man eg vill säga, bara för att det är något som är bra för en själv. Att tomheten och det där knäppa sättet tar över så pass att man inte kan säga förlåt, be om en kram eller ens det lättaste att t ex säga vad man vill ha till middag... Bah!
  • Disan

    Just nu älskar jag min pojkvän så otroligt mycket! Helt sjukt vad lycklig jag känner mig gällande den biten. Förra veckan var det nästan tvärt om o jag funderade på om vår semester var bokad i onödan med tanke på om det skulle hålla eller inte...

    Tack vare den här tråden inser jag bara mer o mer vad som är äkta o vad som inte är det, så TACK för att ni är öppna o berättar så mkt om er själva så att man får lära sig något om sitt eget tillstånd!

    Det kommer att bli lättare fr o m nu, det tror jag. (Även om jag inte blir frisk.) Härligt att förstå att det där plötsliga hatet är "normalt" (för oss) och att det vänder om man står ut lite.

  • Disan

    (Har jag?): Usch! Fy fan vad hemskt! Har ni hunnit prata om detta mer än så? Lider med dig...

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?