Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ok. Mitt ex i korta drag:

MASSA mediciner. Concerta, lyrica, xanor, imovane, fluoxetin och fler som jag inte ens minns namnen på. Även tagit litium när hon var yngre.

Råkat ut för ett gäng våldtäkter. Fast det var hennes egen skuld (hemskt att skriva, men det är sant). Hon förförde alla omkring sig, killar 40+ (hon var själv ~20), knarkare, knarklangare, allt möjligt.

Inget jobb, inte ens gymnasiebetyg. Socialbidrag. Bodde i en lägenhet som såg ut som en soptipp. (Bokstavligt talat)

Drogmissbruk. Bränt och skurit sig själv på både armar och ben.

"Inte helt frisk" är som att kalla Mengele för "inte alltid så snäll" i hennes fall.

Ok. Mitt ex i korta drag:

MASSA mediciner. Concerta, lyrica, xanor, imovane, fluoxetin och fler som jag inte ens minns namnen på. Även tagit litium när hon var yngre.

Råkat ut för ett gäng våldtäkter. Fast det var hennes egen skuld (hemskt att skriva, men det är sant). Hon förförde alla omkring sig, killar 40+ (hon var själv ~20), knarkare, knarklangare, allt möjligt.

Inget jobb, inte ens gymnasiebetyg. Socialbidrag. Bodde i en lägenhet som såg ut som en soptipp. (Bokstavligt talat)

Drogmissbruk. Bränt och skurit sig själv på både armar och ben.

"Inte helt frisk" är som att kalla Mengele för "inte alltid så snäll" i hennes fall.

 

Jag är i en liknande situation själv ... ena sekunden är det "jag borde kontakta honom, NU, jag älskar ju honom, detta kan funka!!!" - men i andra sekunden heter det "han nedvärderade mig enormt ... hur kan man ens göra så ... han tänkte bara på sig själv, och har nog våldstendenser ... nej, jag förtjänar bättre än en jävla psykopat".

On/off, fram & tillbaka, hat/kärlek ...

Är själv rädd att han ska gå vidare ... och inbillar mig att det är NU jag borde agera, innan han släpper mig helt och hållet. Men ... å andra sidan var vår relation extremt dysfunktionell och bestod av mycket bråk.

Vet inte om man liksom blir förblindad av allt det fina som var .. och totalt glömmer SKITEN.

Har ditt ex svarat på sms:et ? Vad tror du var din avsikt med att höra av dig - att få kontakt/nån känsla tillbaka, eller att bara få ur dig hatet ?

- När sånt där händer mig, och jag antingen är kärleksfull och vill ha honom tillbaka, eller skitarg och vill säga åt honom att han är ett jävla psycho som ej förtjänade mig - brukar jag tänka att jag bara ska låta bli att göra ngt alls. 

Tror det sällan är produktivt att ta kontakt när man har såna känslostormar ... Blir lätt att man lovar för mycket ("det är dig jag vill vara med för alltid" elr nåt) baserat på en (passerande) känslostorm. Det samma gäller hat-stormarna ... det kanske är en passerande hatkänsla, som man ej behöver agera på (och riskera att skapa infekterade bråk).

 

Jag är lite nyfiken på hur just ni beter er i familjerelationer. Jag är själv bipolär men min mamma som jag vet är psykiskt sjuk men de utreder fortfarande. Mycket stämmer in på borderline men även på kriterierna för en psykopat. Så är rätt nyfiken på hur det fungerar för er.

Självklart är jag medveten om detta då jag är bipolär och jag är på många sätt inte som andra bipolära. Men är väl mest nyfiken och försöker förstå hennes beteende. I dagsläget tar jag helt avstånd från henne då jag anser att det är ett rent helvete att ha henne i mitt liv och det är inte bara jag. Nästan alla har sagt upp kontakten med henne då hon så fort hon har ett problem plötsligt påstår att alla andra har problemet och inte hon. Hon hakar upp sig på saker som hände för 10-15 år sedan och maler på om detta, hon kan bli väldigt aggressiv och kan aldrig förlåta någon även fast hon ofta beter sig riktigt illa mot andra i sin omgivning så beter hon sig som att alla andra gör fel men aldrig hon. Sen har ju mycket av det med hennes personlighet att göra men vill bara förstå.

Vill eventuellt i framtiden ha en fungerande relation men det går absolut inte i dagsläget. Sen har både jag och min man fattat beslutet gemensamt att hon aldrig under längre stunder kommer få träffa våra barn när vi bestämmer oss för att skaffa barn och hon kommer aldrig att lämnas själv med ett barn om vi han förhindra det. Skulle aldrig utsätta ett barn för henne. Hon kunde vara så elak mot mig och mina kompisar när jag växte upp så ingen ville leka hemma hos mig för alla var livrädda för henne. Hon kunde även vara riktigt hatisk mot mina kompisar. Sen har hon ju självklart sina bra sidor också men de jobbiga överväger. Men vill gärna förstå hur det kunde bli så här mycket för att jag skulle vilja förändra situationen.

Usch, fyfan, jag känner mig så jävla instabil just nu.

Vänder mig till er, för att ni kanske förstår ...

Kom ju ur ett destruktivt förhållande för knappt två veckor sen - och jag har REDAN börjat få panik av ensamheten ...

Har talat ytligt med ett par andra män sen dess ... antagligen för att "fylla tomrummet" ... men det slutar bara med att jag känner "blä" och blir sjukt äcklad av mig själv för att jag får såna impulser att söka sällskap av andra.

Är det nån mer som håller på såhär, mot sig själv ?

Det jag innerst inne vill ha är trygghet och att vara omtyckt ... Men detta tycks sätta mig i situationer där den jag söker tröst hos, vill ha sex med mig... vilket gör det hela ännu mer destruktivt, om jag går med på det.

Har bestämt mig för att SLUTA söka tröst och trygghet hos män iallafall ... för jag kommer inte få det. Det enda jag kommer få är ett erbjudande om kuk i röven.

Jag tror jag har extremt svårt att må dåligt ... den där känslan av att livet är värdelöst och att allt bara är extremt meningslöst. Jag tenderar att försöka kväva den känslan med att spendera pengar, sexuella kontakter eller andra impulshandlingar som kan skapa spänning/intresse för livet igen. Det är som om jag med alla medel jag kan, försöker hindra mig själv från att grotta ner mig i det depressiva ... för om jag faller ner i mörkret, blir jag självmordsbenägen. Jag försöker liksom rycka upp mig, på ytterst tveksamma sätt.

Funderar på att bara BLOCKERA alla kanaler för kontakt med andra... för sex är ett jävla missbruk för mig ... jag kan inte sköta det på ett hälsosamt sätt.

Jag vill ju bara må bra ... och jag MÅR ju bra av saker som är konstruktiva ... ex. goda träningsresultat, framgång i studierna, och andra utmaningar jag tar mig igenom. Steget till det konstruktiva är dock så långt ... så långt ibland ... och jag tenderar att med snabbt verkande metoder, försöka trösta mig själv.

Tack för att ni läste ... Kanske är någon i samma situation..

Jag tror att man i det läget måste släppa kontrollen. För mig kan det ibland vara bra att ge upp, sluta kämpa emot och bara acceptera att saker är som de är, att jag är som jag är. För då slutar jag bry mig om vad folk tycker om mig. När jag hamnat i det stadiet så har jag haft en oerhörd styrka, och folk har sett svaga mig som en ledare som de sett upp till. Trots att jag varit öppen med hur jag känner inför mig själv. Det var trevligt att se att det fanns andra sidor i mig än det svaga och undergivna.

Min strategi i nästa relation kommer att vara "fake it until you make it". Jag känner inte att jag förtjänar att vara lycklig, men det kommer jag inte berätta för nästa partner. Jag kommer fejka och låtsas att jag visst förtjänar allt, och i mina ögon vara självisk och ta kärlek som jag egentligen inte tycker att jag borde få. Och jag tänker inte anpassa mig och bli någon annan för att duga. Vi måste nog anstränga oss för att skifta fokus. Att inte ge oss in i tankebanorna och fråga oss själva om vi duger, om vi är bra nog. Lägg fokus på partnern istället. Är h*n bra nog för dig? Gör h*n dig lycklig? Även om vi har problem med oss själva så ska inte vi välja åt partnern. Väljer h*n att vara med oss trots hur vi är, då är det deras val.

Idag är det första dagen på helgen, och min ångestnivå har redan stigit enormt. Det är sol och fint väder vilket bara gör det värre, för jag har ingen att njuta av det med. Önskar att jag hade fler nära vänner. Den enda nära vän jag har är upptagen med sin familj och hinner aldrig med mig. Om vi pratar i telefon så är det i 3 min innan hon plötsligt måste gå mitt i allt. Samma sak om man träffas. Jag har försökt att få kontakt med mina gamla vänner, föreslagit att träffas och göra roliga saker. Till min stora besvikelse har majoriteten av dom inte ens besvarat mina sms. Jag har aldrig behandlat de dåligt, vi har bara kommit ifrån varandra pga att de fått familj och varit upptagna med sitt, och jag har inte orkat kämpa för att hålla relationen levande pga mitt mående. Men gud vad ensamt det känns när man inser att man är ensam även på det planet.

Att man inte har ett "eget liv" är nog också en del i varför det är så svårt att vara singel. Det var det bästa med att ha ett förhållande. Jag hade alltid någon att göra saker med, så när han försvann så försvann också hela mitt socialliv. Så jag måste bygga upp det nu så jag inte blir så himla beroende av att ha en kille i mitt liv.

För min del så gör all drama att jag inte kommer tillräckligt nära personen, det blir ett sätt att skapa distans. Trots att det är det sista jag vill egenltigen.

Jag funderar över vilken hobby jag kanske ska börja med. Volontärarbete är också en bra idé faktiskt. Jag borde verkligen börja leva livet istället för att bara sitta hemma och vänta på att allt ska ta slut.