Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag är i samma situation nu. Har också träffat en kille som är allt man kan någonsin önska sig. Det startar massa tankar om att jag inte är bra nog, att han inte kommer gilla mig när han får veta vem jag är... Varför skulle han gilla ett psykfall som mig,.. och det känns som att jag ljuger för att jag inte berättat om mina problem. Men han har också sina problem som han inte berättat. Och vi ljuger inte, vi visar upp en del av vår personlighet. Allt är en del av den vi är och alla har mindre bra sidor. Du kan ju säga att du har svårt med relationer, men jag hade inte nämnt borderline. Folk har för negativa associationer så då får du kanske inte ens chans att visa vem du är.

Och som du skriver, du har utvecklats mycket. Du kanske inte alls kommer att ha de problemen i relationen som du haft innan. 

Jag är också livrädd, det har ju aldrig slutat bra för mig när jag träffat en kille. Men denna gången är det annorlunda. Jag tar allt väldigt sakta, och försöker att bara tänka på att jag ska ta mig genom stunden och ha kul med honom här och nu. Och om han inte tillåter mig att ta den tiden på mig, då får han sticka helt enkelt.

Jag brukar knyta folk till mig på nolltid, banden blir superstarka, det bli konflikter, sen tar det slut ganska snabbt och jag blir krossad för att vi trots allt kommit varandra så nära innan vi ens visste hur den andra var. Nu tänker jag lära känna personen innan jag släpper honom nära. Försöker att inte va så intensiv...Då är jag inte lika rädd att förlora honom och blir lite mindre hysterisk. 

Man behöver inte ljuga, man behöver bara inte sätta en stämpel på problematiken. I kontakten med vården är det viktigt med en diagnos för att få rätt behandling, men i privatlivet så tycker jag att det räcker att jag berättar om hur jag är som person, hur jag reagerar och varför. Jag behöver inte benämna det "borderline", det ordet ger inga mer kunskaper om mig än vad jag kan ge genom att beskriva mitt beteende. Tvärtom leder det lätt till att man stämplas och tillskrivs egenskaper som man kanske inte alls har.

Det är konstigt, men jag har hört många med borderline säga just det, att killar blir som besatta av dom. Undrar vad det beror på. Jag har aldrig själv förstått hur jag lyckats knyta folk så nära mig så snabbt. Kanske är det för att jag har lätt för att visa mig sårbar så folk känner sig trygga med mig. Allt det som byggs upp är det som gör att de trots allt stannat trots att jag sedan tappat kontrollen och flippat ut. De har väntat på att jag skulle bli mig själv igen efter ett tag, men det fungerade inte. Ju mer jag älskade killen, desto värre blev jag för jag va så rädd att förlora honom och för att inte duga. Jag försökte vara perfekt men det gjorde bara att den tjej som killen föll för inte längre existerade. Hela relationen va endast byggd på gamla minnen. 

Tar det lång tid för dig att glömma ett ex? Jag är så otroligt trött på att gå runt och tänka på exet. Tänker på honom varenda dag, även nu när jag börjat dejta en ny. Jag är arg för att han bara glömt mig och gått vidare. För att det ena dagen va "vi" och nästa dag va vi inget. Det känns fortfarande som en chock på ett sätt, och jag pendlar mellan saknad och hat....Överallt jag går så påminns jag om saker vi gjort tillsammans...Jag kan inte komma undan det. 

Jag har en tendens att radera såna svåra saker från mitt minne när det blir för jobbigt. Bara placera de minnena utanför mig själv så att jag inte längre kan känna något alls inför det...Då är det som att killen aldrig existerat, han blir som en främling för mig. Jag har raderat alla sms, mail, nummer och bilder. Har nu inget kvar... Kanske kommer jag ångra det en dag, men just nu så måste han bort från mina tankar. 

Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det egentligen inte är han jag saknar, utan jag mår bara dåligt av att jag känner mig avvisad. Även om det är jag som gjort slut så känner jag mig avvisad om killen bara accepterar det och inte kämpar för att få mig tillbaka. Jag ska aldrig igen vara den som älskar mest i en relation, nästa kille ska kämpa för mig...

Vad härligt att läsa ditt inlägg. Du ger mig hopp!

Vad härligt att läsa ditt inlägg. Du ger mig hopp!

Det gick inte så bra för mig heller. Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.

Men jag ska samtidigt erkänna att min självkänsla fick ännu en törn av att ännu en person försökte trampa på mig. Det påminde mig om alla misstag jag gjort i mitt liv, hur hopplös jag känner mig för att jag aldrig lyckas få det att fungera. 

Jag tror att du har en poäng i det, att folk dras till ens omhändertagande sida. Jag vill så gärna bli älskad att jag överöser killen med kärlek, mer än han förmodligen fått från någon annan. Och vem gillar inte det? Men det har många gånger varit uppmärksamheten som de gillar med relationen, inte mig som person. Det kanske låter fel, men jag tror att man i det läget måste öva på att bli lite självisk. En viss själviskhet behövs för att man inte ska bli helt självuppoffrande. Sen dras det säkert massa bra killar till oss också, men frågan är om vi ser dom eller om vi bara uppmärksammar de labila för att vi känner igen den sortens killar?

Det gick inte så bra för mig heller. Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.

Men jag ska samtidigt erkänna att min självkänsla fick ännu en törn av att ännu en person försökte trampa på mig. Det påminde mig om alla misstag jag gjort i mitt liv, hur hopplös jag känner mig för att jag aldrig lyckas få det att fungera. 

Jag tror att du har en poäng i det, att folk dras till ens omhändertagande sida. Jag vill så gärna bli älskad att jag överöser killen med kärlek, mer än han förmodligen fått från någon annan. Och vem gillar inte det? Men det har många gånger varit uppmärksamheten som de gillar med relationen, inte mig som person. Det kanske låter fel, men jag tror att man i det läget måste öva på att bli lite självisk. En viss själviskhet behövs för att man inte ska bli helt självuppoffrande. Sen dras det säkert massa bra killar till oss också, men frågan är om vi ser dom eller om vi bara uppmärksammar de labila för att vi känner igen den sortens killar?

Jag tycker också det känns bra att vi verkar vara i samma fas just nu. Lite komiskt är det också, för det verkar vara VÄLDIGT mycket i samma fas.  

Denna killen hade jag aldrig några direkta känslor för. Jag hade bestämt mig för att inte dejta den sortens killar jag tidigare gjort, den typen som alltid sårar mig, så jag valde denna killen för att han verkade vara så bra. Men mer än så kände jag inte. Därför känns det helt ok att det inte blev mer av det. Det enda som va jobbigt de första dagarna va att jag kände mig oduglig och ovärdig för att han inte kämpade för mig utan direkt accepterade uppbrottet. Det är ju lite barnsligt, men jag  vill ändå känna att jag duger för andra. 

Efter alla mina misslyckade försök börjar jag nu släppa de höga kraven jag alltid haft på mig själv. Alla vet ändå att jag är misslyckad när det kommer till relationer, så ingen förväntar sig något annat. Så då behöver jag inte känna att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig...Men ibland har det svidit när kompisar skämtsamt sagt "oj, träffar du fortfarande samma kille efter flera månader? Det måste vara rekord". Inte för att jag byter ofta, men för att de få jag träffat aldrig hållt någon längre period. Alla bara väntar på att det ska ta slut.

Hur känner du inför ditt uppbrott?

Jag klarar mig ganska bra mitt i veckorna, men under helgerna när jag är så mycket ensam tänker jag på exet hela tiden också. Och skäms över hur jag gjort bort mig inför honom. Samtidigt va han ingen bra man att ha ett förhållande med så jag borde inte se det som en förlust, men jag kommer nog ha svårt att släppa honom fram tills att jag kan känna att det inte va pga att jag inte dög som det tog slut. 

Nej, mina vänner vet inga detaljer. Jag har ibland försökt att förklara mina svårigheter med relationer, men de viftar bara bort det och säger saker som att jag inte alls är så "störd" som jag tror, att det löser sig osv. De menar väl, men de känner inte mig i de situationerna. Jag är absolut så störd som jag tror, och det har exet även varit noga med att berätta för mig. Det hjälper inte mig med en massa pepp och förminskade av mina problem. Men sen å andra sidan är mina vänner inte några psykologer som ska ta ansvar för mitt mående. Men det hade varit skönt att ha någon IRL som faktiskt förstod mig.

Det är kanske en bra idé att läka efter förra relationen innan man går in i en ny. För min del känns det som att jag inte gjort något annat. Träffat en kille, varit olycklig i relationen, spenderat jättelång tid med att läka för att sedan göra om samma sak igen. Jag har varit ensam väldigt mycket i mitt liv och jag vill inte ha det så. Ensamheten gör att jag mår så mycket sämre. Det kändes mer ok att vara ensam och trasig när jag va 20, men nu är jag över 30 och då känns det inte lika ok längre. 
Det är svårt att förlåta sig själv för de val man gjort, men jag vet också att jag gjort så gott jag kunnat utifrån mitt tvistade sätt att tänka och fungera. 

Är lite nyfiken ni som lider borderline hur ni ser ut ett förhållande, hur en kille ska vara så ni ska vara nöjda? Min erfarenhet säger för att kunna funka, killen måste be hela tiden förlåt å tackar varje sekund om det är möjligt. Ska bekräfta er å skämma borta er så mkt så möligt å ska göra allt enligt era sätt. Kille få inte vara trött å få inte må dåligt men samtidigt ska vara känslig å igen är inte säkert hundra procent att det kommer att funka man går på nålar. Kille ska inte kritisera lr säga något emot er å inte ens få ha en annan åsikt å bara bekräfta er, oavsett om har inte gjort något fel ska be om ursäkt. Om killen är inte så i slutändan ni beskriver honom som en svin. Å igen om kille är så förmodligen ska vara så mkt tråkigt så ni kommer att bli trötta å lämna honom. På min förhållande jag var på en ständig försvar att försöka förklara att jag har inte gjort det som jag har blivit anklagat. Har blivit anklagat att jag har bekräftelse å kontrollbehov samt att jag är svartsjuk medan jag hade mina ursäkt som förmodligen har reagerat på denna sätt vid två lr tre tillfällen men jag har blivit stämplat utan att vara så å samtidigt min ex har reagerat å har bevisat flera gången att faktiskt det är hon som har dem känslorna som jag nämnde å inte jag å hon har lagt över mig. Har ni nån aning hur mkt krävande ni är? I verkligheten tror oavsett kille hur ska vara i slutändan kommer att vara alltid den svinen som har besviken er. Så det finns den perfekt kille där ute för er? Å om jo hur ni tror den kille ska vara?

Jag önskar att jag kunde styrka mina tankar bättre och vara mer rationell. Jag tänker hela tiden på mitt ex ord, att jag förstörde hans liv. På en rationell nivå så vet jag att det inte är sant då de saker han hänvisade till va han själv som orsakat utan min medverkan. Men endast det faktum att han tänker att det är mitt fel, gör att jag tar det på mig. Jag kan inte värja mig från andras tankar om mig. 

Och jag känner mig paranoid runt mina vänner. De bjuder ju aktivt in mig till saker, så de borde ju tycka om mig då. Men jag kan inte bli av med känslan av att jag inte har något att erbjuda, att de egentligen inte alls tycker om mig det minsta lilla. Jag vill bara låsa in mig, komma bort från alla för att skydda mig själv. Jag vet inte hur jag någonsin ska finna ett lugn inom mig, hur jag ska få ångesten inom mig att tystna...

Jag gör tvärtom, blir helt intetsägande runt nya människor. Jag har redan gått in i tankarna om att de kommer ogilla mig så därför vågar jag inte ta någon plats alls. Vilket gör att nya människor verkligen inte bryr sig om mig för de märker knappt min närvaro. Så det spär bara på mina negativa tankar.

Jag kan se på dessa superglada och sociala tjejer och avundas dom. Dom ser så älskvärda ut. Varför skulle någon vilja va med en osocial och blyg tjej när man kan ha en sån tjej istället? Med mina vänner som jag känner mig trygg med så är det en annan sak. Då är jag social, charmig och rolig och tar lätt för mig.

Men alla mina vänner har någon gång sett mig i ett svagt läge där jag agerat desperat och labilt, bland annat nu när mitt förhållande tog slut. Då va jag på botten och behövde desperat att någon fanns där för mig, alla mina känslor av sorg och hopplöshet tog över och jag ville bara dö. Sen började jag må bättre men insåg samtidigt att mina vänner förmodligen aldrig kommer glömma hur "psyko" jag betedde mig. Det är alltid svårt när en relation tar slut, men jag blir ledsen på en nivå som inte riktigt är normal. Och jag skäms över det nu efteråt, även ifall ingen av dom någonsin skulle säga något om det. Det bidrar nog ganska mycket till min känsla av att folk egentligen inte tycker om mig trots att de umgås med mig. Jag tror inte att de ser någon annat än "psykon".

Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna släppa exet. Saknaden är inte så stor, men jag känner mig så förnedrad av hans agerande. Och som du skriver, skammen av att någon jag älskat nu avskyr mig. För mig krävs det mycket för att avsky en annan människa, och nu måste jag acceptera att jag är så "hemsk" att det finns någon som avskyr mig. Men å andra sidan gör det bara att jag avskyr honom tillbaka. Just nu är det jobbigaste nog känslan av att jag inte dög som jag va. Att detta va personligt, det va MIG han inte ville vara med. För den personen jag är. Och samtidigt har jag så mycket ilska över hur dåligt han fått mig att må sen jag först träffade honom. Han har till stor del skapat en del av det han ogillade med mig. Han tjatade alltid om allt jag behövde ändra... Klädsel, vänner, fritidsintressen, ordval... Till slut va jag så osäker att jag inte hade något självförtroende alls kvar. Och det ogillade han ännu mer än alla de saker han ständigt klagade över. Relationen är slut, men den osäkerhet han fått mig att känna, den finns kvar. Det gör mig så arg och jag vet inte var jag ska göra av ilskan. Vill bara skrika och slå sönder saker. Men istället så bryter jag ihop och gråter när jag är ensam. 

Jag måste vända på detta nu. Jag kan inte ha det så här längre.

Skulle gärna vilja skicka en kram till er här inne. Borderline förstörde tolv år av mitt liv men jag är idag glad att jag höll i hårt, kämpade, tog mig igenom det och överlevde.

Nu har jag hittat mig en man som gjort allt för att förstå mina brister och svagheter och har hjälpt mig mycket med att få mig att må bättre med mig själv. Känner mig trygg för första gången i mitt liv och snart kommer vårt första barn. Känns som att, och jag hoppas att på att min borderline nu håller på försvinna.

Kram på er och kämpa på!

Ja det är ju en del som försvårar bearbetningen, att man inte får chansen att konfrontera personen som gjort en så illa. Det känns som att det är så lätt för dom. Dom stänger dörren om sig och påbörjar ett nytt kapitel i sitt liv som om inget har hänt. Jag tycker inte alls om att jag är kapabel att känna så mycket hat som jag gör. Jag vågar inte ens erkänna det för någon, det känns som att det gör mig till en sämre människa. Han fick övertaget, han fick chansen att vända allt till att det va mitt fel och jag ville bara att allt skulle va bra så jag lät honom göra det. När jag protesterade så slutade det med att jag sen bad om ursäkt igen. Men han har inte bett om ursäkt för hur illa han behandlat mig. Inte ens enda gång. Och nu ångrar jag så himla mycket att han kom undan med allt. Vad fan tänkte jag på?!

Samtidigt är det skönt på ett sätt att nu inse hur mycket han förändrade mig till det sämre. Jag är fortfarande svag, men ändå starkare än när jag va med honom. Jag tycker om mig själv mer än vad jag gjorde då. Så jag vet att det va rätt att det tog slut iallafall. Synd bara att jag va så trög och lät det gå så långt. Jag tycker synd om nästa kille som försöker trampa på mig, för den killen kommer få betala för allt som alla gjort mot mig. Har ingen förståelse för andras dåliga agerande längre. 

Hjälper det för dig att skriva? Jag brukar skriva brev som jag sedan inte skickar. En boxningssäck hade jag nog också behövt. Större delen av tiden vägrar jag låta mig själv tänka på det som är jobbigt men det känns inte alltid så sunt. Men verkligheten kan verkligen skrämma livet ur mig om jag tar allt till mig på riktigt. Vissa delar av det som hänt de senaste månaderna känns lite overkliga. Det känns även overkligt att han inte längre kommer finnas i mitt liv. Men det tar väl bara lite längre tid att bearbeta det antar jag...

Mitt ex va definitivt inte heller normal rent psykiskt. När han gjorde slut så sa jag först att det va bra, för jag ville inte heller vara tillsammans längre. Då betedde han sig som att han va offert för att jag sårat honom genom att inte vilja vara med honom. Men allt kändes bra så länge det va han som dumpade mig. Nej, den människan betyder inte ett skit för mig längre och jag kommer att få min hämnd genom att leva ett bra liv. 

Jag tränar och försöker aktivera mig så mycket jag kan och det hjälper jättemycket. Emellanåt kan jag slås av hur roligt livet kan vara och jag finner hela tiden nya vägar som leder mig till ställen som jag aldrig tidigare trott existerade. Idag är jag lite pepp som ni märker. Det svänger fort här. Men jag vill inte längre tycka synd om mig själv och va ett offer. Ja jag mår dåligt, men jag är samtidigt stark som f*n och det är dags att visa det nu.

Har ni barn?

Nu har jag börjat dejta en ny kille. Snabba vändningar här, men har bara träffats en gång hittills. Jag gillar känslan i början, när det pirrar i hela kroppen när man får ett sms och man blir överlycklig över att träffas. I bakhuvudet har jag dock alla tankar om att min ångest kommer triggas igång så fort det börjar bli seriöst och sabba allt som vanligt. Men denna gången ska jag göra mitt bästa för att kväva den ångesten, bara låta tankarna flyta i huvudet men inte berätta om dom för killen. Jag tänker inte visa mig svag igen och riskera att han utnyttjar det som ett tillfälle att trampa på mig. 

I övrigt så är jag väldigt glad över mitt liv nu. För några månader sedan ville jag inte ens leva, men nu tycker jag livet är helt fantastiskt. Även om såren är djupa från exet så kan jag samtidigt se allt det positiva som kommit efter det. Mitt liv hade aldrig varit så här bra om jag stannat med honom. Då hade det varit fortsatt berg-och dalbana stup i kvarten och en konstant känsla av att aldrig va bra nog. Jag hade aldrig tagit steget att lämna på egen hand, och då hade livet lätt kunnat löpa på så. Bara misär. Så nu vill jag bara tacka honom för att han gjorde slut, så jag kan få en bättre framtid. Jag är ännu inte där att jag kan förlåta honom för hans agerande och faktiskt mena det, men det känns som att det är på god väg. 

Hur går det för er andra?

Det går framåt sakta men säkert. Jag tycker om honom men han verkar vilja detta mer än mig. Jag vill, men inte lika mycket som jag kanske hade velat tidigare. Precis som dig så har jag massor att sysselsätta mig med nu, har jättemycket roliga saker i mitt liv och umgås med många nya singelvänner så livet känns hur bra som helst även om jag inte har en kille. Jag har nästan inte tid för någon. Det är nog jättebra för mig, för då blir jag inte så himla fixerad vid honom. Jag har fortfarande vissa negativa tankar om att jag kanske ska bryta det för hans skull, för jag vet att han inte kommer orka med mig osv, men det är fortfarande under kontroll. Men jag har hunnit berätta en hel del negativa saker om mig själv men han tog det väldigt bra och vände det till något positivt. Jag behöver nog att det går så här sakta, så jag får vänja mig vid tanken på en relation istället för att helt plötsligt bara befinna mig i mitten av allt. 

Varför sänkte det ditt självförtroende? För mig hade det fungerat tvärtom. Även om han va kaxig så hörde han av sig, vilket betyder att du helt plötsligt fick övertaget och hade makten att välja vad som skulle hända. Och du gjorde ett bra val för dig själv och satte en gräns. Det borde stärka dig! Att han va kaxig handlade kanske mest om att han hade svårt att va den som kröp till korset?