Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

För mig räcker det att personen säger fel sak i fel tillfälle. Jag kan känna mig förlöjligad utan att den andre menar något illa alls och då är jag beredd att säga upp kontakten.
Om killen jag dejtar inte ringer när han lovat eller om han visar, i mina ögon, för lite intresse, då är jag påväg att göra slut.

Denna veckan har jag varit ganska ok, men det kändes konstigt efter att jag träffade killen.
Jag var hos honom och han var så snäll, han bekräftade mig och kallade mig söta saker hela tiden. Han höll om mig och sa att han tycker om mig, han till o med kallade mig för "sin ängel".

När jag åkte hem kände jag mig kvävd, och började tvivla på mina känslor igen.
Fan, hur han än gör så är det fel.
Visar han inget, då vill jag dra. Visar han mycket, då vill jag dra.
*Suck*
Börjar bli konstigt, men just nu känner jag mig likgiltig inför honom.

Idag på morgonen ringe hon från psyk.

Jag ska få komma på samtal med en terapeut, tidsbegränsat.
Hon gissade att det skulle handla om 10 gånger eller så, där jag kan få hjälp och "verktyg" att hantera min ångest och mina utbrott.
Kallelsen ska komma i brevlådan nästa vecka.

Jaha....jag vet inte vad jag känner nu.
Tidsbegränsat. Vad innebär det?
Anser dem inte att jag behöver mera än så? Men hur kan de veta det efter bara två intervjuver?
Känner mig....tom....

Jag frågade henne vilken sorts behandling det handlar om, då svarade hon att det blir samtal där jag ska få verktyg till mina problem.

Så bara samtal, ingen behandling.
Jag känner mig inte tagen på allvar. Orkar inte bråka med dem. Så jag tar mina 10 gånger, hoppas på det bästa och får kämpa vidare på egen hand efter det.

Jag har inte råd med privat hjälp. Önskar jag hade det.
Uscha, nu mår jag piss.

Men ska kamma till mig och äta frukost med min dotter, sen ska vi ha en dag för oss själva.
Äventyrsbad och lunch på stan, bara hon och jag.
Det ser jag fram emot.

Orkar inte tänka på detta mera just nu,

Hej på er tjejer!

Hur har ni det?
Jag sitter förkyld, febrig och mår inget bra, kroppsligt.
Men psykiskt känns det bra idag, vet inte varför men jag har en liten uppåtperiod just nu.

Igår hade jag och min dotter en bra dag som fick mig glömma det trista samtalet från psyk, det var skönt att få vara ensam med henne och vi hade en underbar dag tillsammans.
Idag är båda barnen hos sin pappa. Jag ligger med muskelvärk, men mår bra ändå.

Min kärlek känns också ok, han ringer och hör av sig men inte för ofta. Känns som om vi iallafall tillfälligt har hittat en balans.
Så nu tänker jag njuta av det.

Hoppas ni har det bra allihop!

Idag fick killen nog iallafall. Han sa att om jag reagerar på småsaker redan nu, hur ska det då bli sen?

Och han har ju rätt. Jag klandrar honom inte.
Men det gör ont och jag kämpar mot viljan att ringa, messa och böna o be.
Snälla försvinn inte, snälla kom tillbaka....snälla ....älska mig...

Han är borta nu och jag har ett hål i själen.

Jag går inte att tycka om. Det blir för jobbigt.
Och det gör ont.

Ville bara skriva av mig lite..

Han säger att han inte försvinner, han säger att jag reagerar på småsaker och då tvekar man en massa.
Och när han tvekar blir jag osäker, jag tror han bedrar mig, att han inte vill träffa mig mer än för sex.

Jag anklagade honom för hemska saker. Inget som jag har bevis för.
Fan...jag ville ju försöka med honom, han var den förste på länge som jag verkligen föll för på riktigt.

Jag önskade honom en trevlig helg och att vi kanske hörs en dag.
Han skrev tillbaka, okej kram.

Jag har ringt en vän som jag kan prata med, så jag kan komma över första natten med stöd.
Barnen sover och jag bara gråter.

Just nu är jag beredd att göra allt för att få honom att stanna, men vet samtidigt inte om det beror på att jag verkligen vill ha honom eller om det handlar om min rädsla att bli övergiven.
Jag önskar jag visste.

Han vet om min diagnos, han vet allt. Jag berättade för att detta inte skulle hända.
Men nu har det hänt.

Ju hårdare jag försöker hålla i honom, ju mer drar han sig loss.
Den här gången vill jag inte förlora den jag tycker om, den här gången måste jag försöka ge honom tid.
Nu handlar allt om att ge honom rum att tänka, och att jag inte reagerar med ilska och svartsjuka på allt.

Gissa tre gånger vad jag gjorde...Jag messade.

Skrev att jag skulle bli glad om han ringde, att jag var ledsen att allt blev så fel.
Att jag bara ville prata, inget mer, bara prata.

Han ringde inte. Och nu hoppas jag att han inte ringer mera. För jag bara skäms.
Tycker han förtjänar bättre, npgon han verkligen vill vara med och någon han inte undviker i perioder.

Blä vad jag hatar mitt beteende, jag hatar det verkligen.