Inga bra veckor...helvete också...
Varför i helvete kan jag inte bara ta tag i allt?
Huvudet i sanden på riktigt nu. Jag har avbokat terapin två gånger eftersom jag inte känt mig motiverad.
Jag bara är...inge mera.
Gnistan finns inte.
Fan i helvetes....faaaan!
Ja, jag svär när jag är frustrerad. Fult jag vet.
Men jag vill bara bli/vara NORMAL!!!
Inga bra veckor...
Nu har det hänt lite grejer.
Killen är historia, tack o lov. han gav sig inte och hängde i länge.
Men han svek mig och jag vill inte ha honom tillbaka.
Jag har fått ett jobberbjudande. Shit.
Nu går jag på bidrag och bara längtar efter att få jobba.
Och så kom det, ett erbjudande.
60 mil hemifrån. Crap!
Jag ska upp och hälsa på nästa vecka, och om de gillar mig så flyttar jag inom två veckor.
Idag undar jag om jag är dum i huvudet...vad ska jag göra där?
Utan barnen, utan familj och vänner.
Men jag kommer söka hemåt hela tiden, jag ska inte bo där förevigt.
Funderar på om min borderline kan bli värre av detta? Eller bättre?
Ingen aning.
Allt jag vet är att jag ser fram emot intervjun och fakriskt mot flytten också.
Även om jag kommer sakna ihjäl mig efter barnen, mina älskade barn.
Igår var jag hos läkaren. Han pratade om medicinering och dess fördelar men också nackdelar.
Han sa att valet givetvis var mitt om jag ville ha medicin eller inte.
Jag valde att inte äta mediciner.
Sen ringde jag terapeuten och sa att jag inte är nöjd med våra samtal.
Känns mer som om jag sitter hos en kurator och pratar av mig. Jag vill ju jobba med problemet, lära mig att ta mig igenom de svåra situationerna.
Vill inte älta det som hände i min barndom eller hur mamma förmodligen lider av samma sak utan att veta om det.
Och terapeuten lyssnade på mig, sa att vi ska lägga om våra samtal.
Skönt.
För jag är rädd att om jag börjar med medicin och fortsätter med dessa samtal som inget ger (förutom ökad ångest), när samtalen är slut, när mina 10 ggr är förbrukade så står jag där med en pillerburk och ett lycka till från psykvården.
Jag vill mera. Jag vill göra något av dessa 10 ggr jag har fått.
Nu börjar arbetet på riktigt!
Idag smäller det.
Nu är jag snart påväg,tåget går snart.
60 mil...nervös, men jätteglad =)
Håll tummarna för mig tjejer!
OMG! Shit pommes frites!
Jag fick jobbet!!
Så nu letar jag bostad med ljus o lykta.
Om två veckor ska jag vara på plats.
Vad har jag ställt till med egentligen? 
Så himla modig du är, jag är jätteavundsjuk faktiskt.
Allt klart, på söndag åker jag.
*Nervös* Men samtidigt spänd och förväntansfull.
Det ska bli roligt att äntligen börja jobba igen, men det har sin baksida, barnen...
Mina älskade barn, vad jag kommer att sakna dem. Det gör ont redan nu, trots att de sitter här intill mig.
Har gråtit mycket denna veckan, för allt och ingenting.
Befinner mig på en känslomässig berg och dalbana.
Killen som jag skrivit om tidigare är ju som sagt historia, jag saknar honom inte mer.
Men så hände en annan sak.
En vän jag haft länge och som jag vårdar högt och ömt, hans vänskap betyder så mycket.
Vi träffas ganska ofta, ser på film och umgås, sover tillsammans, men är bara vänner.
Men så en natt kysser han mig, ömt och länge, jag besvarar med samma ömhet.
Vi hade sex.
Han höll om mig efteråt, och vi pratade lite om vad som hänt.
Vi vet inte vad som finns mellan oss, bara att det finns något. Och att vi kommer sakna varann.
Han lovar att han ska hälsa på mig i norrland.
Känner mig förvirrad. Jag tycker om honom, men vet inte hur. Som vän eller mera.
Vi ska iallafall hålla kontakten, det lovade vi.
På söndag sätter jag mig på tåget. Med spänd förväntan och med en saknad.
Nu börjar ett nytt kapitel.
Att borderline skulle växa bort kan jag inte köpa riktigt.
När man är tonåring kan man knappast fastställa diagnos eftersom man inte är färdigutvecklad och man håller på att hitta sig själv.
Många tonåringar får nog diagnosen oförtjänt, av den enkla anledning att de går igenom en fas i livet.
De som har "växt ur" sin borderline hade det säkerligen inte alls, de var bara tonåringar med tonåringars problem och känslor.
Sen att en läkare säger att man kan "växa från" det gör mig inte ett dugg övertygad. Snarare säger det mig att man hellre ger ett "problembarn" en diagnos för att förklara ett beteende istället för att försöka förstå hur svårt det kan vara som tonåring att gå från barn till vuxen.
Inget ont om läkaren som nämns i tråden, men man kan inte bara ge en tonåring stämpeln borderline och en pillerburk.
Man måste se längre än en diagnos.
Vi med bordeline (eller åtminstonde jag) vill inte bli bortviftade med en fastställd diagnos som förklaring till vårt beteende, vi villju ha hjälp!
Och hoppas alla slutar diagnostisera barn som inte har utvecklats färdigt.
Hjälp hjälp hjälp!
Han är tillbaka, han hör av sig igen.
Han som jag inte kunde lita på, han som gjorde mig så illa.
Han är tillbaka.
Ringer, messar och ber om att få vara en del av mitt liv. Han bedyrar att han vill vara med mig, att han vill ha mig.
Han skriver underbara saker, kallar mig hjärtat, säger att han har fallit för mig och att han inte kan glömma mig.
Han säger att han är ledsen för hur det blev i höstas, när han gjorde mig ledsen.
Han är tillbaka, och jag känner mig svag.
Hjälp, hjälp, hjälp!!!
En fråga till er som äter mediciner.
Vilka medciner tar ni, vilken styrka på tablett och daglig dos?
Funderar starkt på att gå till VC och be om ångestdämpande.
Jag har läst lite om xanor. Ska tydligen vara ångestdämpande.
Har någon av er fått det?
Jag är som jag sagt innan skeptisk till mediciner, men snart måste jag erkänna nederlag och be läkaren om hjälp. Klarar inte ångesten, sover illa, ofta inte alls.
Går omkring som en zombie med konstant illamående för att jag är så trött.
När jag försöker sova kryper det bara i mig och jag kastar mig i sängen hela natten utan att kunna sova.