Vår Synd?

Jag tror att det delvis är en generationsfråga, det är framför allt medelålders personer som ser det som att de har rätt att vara lyckliga.  För yngre är det mer en skyldighet att se lycklig ut. Många som inte orkar med att hålla upp fasaden.

Precis , det stämmer nog ganska bra. Jag brukar "kalibrera" mig ibland och lyssna på min fru som kommer från ett annat land hur dom ser på olika saker. För det är så lätt att man blir hjärntvättad av vår tidsanda just här om hur det ska vara så att man blir sådär perfektionistisk.

Den här ängsligheten och kontrollbehovet som vi har i att styra alla detaljer i våra liv och följdaktligen också - ensamheten- verkar vara en ganska lokal företeelse.

Jag håller med i allt utom om det där med barnlösheten. Ofrivillig barnlöshet är klassat som sjukdom och innebär ett enormt psykiskt lidande som inte har ett dugg med en önskan om ett perfekt liv att göra. Det handlar om en önskan efter barn och det är väl ändå naturligt att önska det? Men när folk bryter ihop över en avbryten nagel eller att grannen har en ny bil och deras är hela ett år gammal,ja då är nåt fel på allvar! Eller när de "måste" göra om sig själva via operationer,massa smink och jox för att passa in,då är också nåt fel. Jag är så anti mode och trender man kan vara så jag sticker väl ut åt andra hållet,men då får jag väl göra det då. Dessutom är jag så galen att jag aldrig skulle abortera det barn jag äntligen väntade efter så många år oavsett "fel" på det.

Absolut. Jag vill inte förminska lidandet i att inte kunna få barn. Men när behovet blir ett "jag måste" och "har rätt till" så har det gått för långt tycker jag .

Skönt att höra att du är anti mode och trender för då blir du en trendsetter själv ändå:) Behövs fler som du!

Kul också att höra att du skulle hålla ditt barn oavsett. Det är inte så vanligt att man tänker så längre - gör mig glad:)

Jag håller definitivt inte med dig. Antingen så lägger vi helt olika värderingar i begreppet "perfekt" eller så har jag helt missat hur du tänker.

Vi lever i en materialistisk era där vi visar upp hur vi lyckats genom att skaffa bilar, hus, årets modell på barnvagn osv.

Skönhetsoperationer existerade redan på Faraoernas tid, det ser jag inte som ett uttryck för "perfektion" utan en strävan efter att uppnå tidens skönhetsideal.
Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Aborter är en helt annan diskussion anser jag, det gör mig faktiskt irriterad att du tar upp det som en strävan efter perfektion.
Att vi idag har möjlighet att välja bort barn med skador ser jag som en möjlighet att välja bort lidande. Lidande för barnet och för anhöriga och ingen kan gradera eller mäta annans ställningstagande. Att det skulle vara en strävan efter det perfekta tolkar jag som att TS är dåligt insatt och mest sitter och tycker och tror utan att fundera ens en anings djupare.
Trots allt är DS en relativt lindrig skada, de allra allra flesta har långt allvarligare skador...
Man valde bort lidande även innan aborterna även om metoderna var brutalare...

Att inte ha fel är för mig långt ifrån det perfekta, snarare tvärtom. Att inte kunna medge att man har fel pekar snarare på en fullblodsegoistiskt kanske.
Att mentaliteten idag mångt och mycket är "sköt dig själv och skit i andra" är ett annat symptom på samma sak.

Hur menar du att sjukvården är ansvariga för att vi ska vara lyckliga? Jag fattar inte alls...
Vad menar du med mellanmänsklig?

Jag tror inte att vi har mer eller mindre livslust eller -kontroll än alla andra människor i alla andra tider.  Vi lever i en tid med andra möjligheter och med annan måttstock på vad det innebär att "lyckas". Förr var idealen 8 egna kor i ladugården, en orimlighet för de flesta, idag är det en fin bil i garaget och många försöker göra allt för att andra ska tro att det är så det förhåller sig.

Jag tror alltså inte att det har blivit såhär utan att det alltid har varit.

Finns väldigt många människor som har kassa relationer, men som inte vågar förändra sin livssituation. De prövar olika antidepressiva läkemedel i hopp om att hitta något som får dem att må bättre, och ibland hittar de något som bedövar instinkten att något är fel.Förr i tiden hade man ingen kontroll, det kunde bli missväxt eller så kunde barbarerna invadera. Idag har vi teoretiskt sett möjligheten att få våra liv så vi vill ha det, åtminstone om vi har de begåvningsmässiga och psykosociala förutsättningarna till det. Alla människor har dock inte detta och detta skapar en känsla av misslyckande.

Skillnaden mellan att ha 8 kor och att ha en fin bil i garaget är att det förstnämnda gynnade överlevnaden om det blev orostider. I dagens finanskris behöver de som saknar fina bilar inte behöva leta efter mat i soporna. Fin bil har man bara för syns skull och inget annat.

Är det något du tror eller något du vet att människor i dåliga relationer "dämpar instinkter" med antidepressiv medicin?
Varför tror du att sådan medicin används för att må bättre?
Vid depressioner finns det kemisk obalans i hjärnan som i sig kan leda till hjärnskador, antidepressiv medicin förhindrar detta i viss mån.
Tyder på en enorm okunskap om du tror att det skrivs ut till höger och vänster för något du har uppfattningen är en lyxsjukdom. Verkligheten är så långt därifrån som du kan komma.

Jag får fortfarande inte ihop att sjukvården skulle vara ansvarig för vår lycka. Det du pratar om är en helt annan sak - psykisk ohälsa.Ja en teoretisk möjlighet som är långt ifrån iscensättbar för alla, precis samma teoretiska möjlighet fanns när vi levde i grottor.
Att det skulle skapa en känsla av misslyckande är inte allmängiltig utan handlar om de personliga värderingarna. Hos en materialist i dagens materialistiska samhälle, så ja. Men långt ifrån alla är det...Även det är så långt ifrån sanningen du kan komma. Idag kan du hamna utanför alla sociala skyddsnät - även i Sverige. Och går vi utanför landsgränsen, det räcker med att komma till Europa så är det i allra högsta grad en realitet att det finns de som måste leta i soporna efter mat.

Liknelsen med 8 kor och en fin bil är inte så dum trots allt. 8 kor behövdes inte för överlevnaden trots många barn, drängar och pigor, hade man råd med 8 kor var man även på 1800-talet relativt välbeställd.  
(Den som hade 1 eller 2 kor hade mindre marginaler och där blev naturens växlingar så mycket mer påtaglig.)
Men iallafall, det jag poängterade var att då var idealen en stor gård, idag en dyr bil. Inget av de bidrar eg till överlevnaden. 

Varifrån fick du uppfattningen att jag skulle tycka att det var en lyxsjukdom? I diagnoskriterierna för depression står det att reaktioner på tragiska upplevelser inte räknas som depression. Men ändå finns det forskare som menar att upp till 25% av de som får diagnosen har en normal sorgereaktion:
www.nymedicin.com/news/2007/04/13/Diagnosen-depression-missar-normala-sorgreaktioner.html

Som tonåring blev jag själv klassad som deprimerad, utan att  någon reagerade på att jag blev grovt mobbad i skolan. Mitt ex började äta antidepressiva när han var 14 och  berättade att hans mamma drack mycket. Men hon bjöd socialtanterna på kaffe och kakor och då tyckte de att allt var okej hemma, det var honom det var fel på. Känslig tonåring.

Jag har varit engagerad i en förening för ångestdrabbade och då har jag träffat flera andra som haft den här bakgrunden. Man  har fått ta emot väldigt mycket skit under uppväxten och lärt sig att det är något fel på ens psyke. När det i själva verket handlar om att man låter folk trampa på en.Att man kan få nej av psyk och socialtjänst och sen är det kört, är en myt för att få Svenssons att sköta sig. Det finns ett skyddsnät som aldrig säger nej - kriminalvården. Ett säkert sätt att få mat och tak över huvudet är att begå brott och se till att man får fängelse.

Jag hade en period när jag mådde riktigt dåligt (förstod långt senare att jag levde i ett misshandelsförhållande) och den enda hjälp jag fick av psyk var mediciner som gjorde mig helt förvirrad. Jag fick för mig att jag skulle anlägga en brand, så jag skulle kunna komma ifrån alltihop. Bli inlåst på ett ställe med fasta rutiner och slippa tänka själv.  Men som tur var lät  jag bli.

Intressant kommentar. Jag tror det är precis som du säger. Som troende kristen vill jag bara lägga till att det finns ytterligare en sista instans och det Gud:)

 Vi har 60.000 ungdomar idag i samhället som "går" på ångestdämpande medicin. Jag tror att det är som du säger att vi ser en del ångest m.m pga utomstående orsaker som inte kan medicinera bort, ex.vis mobbing. Ett annat skäl tror jag är att det blivit tabu att säga vissa saker gällande livsföringen. Ex.vis visar forskning på att tonårstjejer med livligt sexliv har högre andel depressioner vilket skulle stärka tesen "håll på dig". Sverige har också överlägset flest tonårsaborter i Norden. Ett annat är drickandet som är på en mer eller mindre rekordnivå i paritet med 1800-talets misär innan motboken. Det är väl belagt att alkoholproblem kan länkas till diverse psykiska problem (för att inte tala om övriga sjukdomar och kroppsliga skador).

Att säga: "Vi behöver avhållsamhet både vad gäller olika sexpartners och alkohol" vore politiskt självmord men måste adresseras förr eller senare.

Jag antog att du hade samma kunskapsnivå om psykiska sjukdomar som medelsvennson pga att du uttryckte dig liknande "om du inte är lycklig belastar du sjukvården".  Eller möjligen att man slänger fram ett "ryck upp dig" till den som berättar att den är deprimerad.
Efter att du förklarat tror jag att vi tänker ungefär lika.

Kriminalvården är inget socialt skyddsnät även om det kanske skulle kunna uppfattas så. Det handlar om brott och straff och ligger helt utanför skyddsnätet omkring individen.Du och jag delar inte tro men det gör det så mycket mer intressant. :)

Jag anser att om man tar bort alkoholen bekämpar man bara ett av symptomen, tar man bort det ena kommer det att ta sig uttryck på ett annat sätt.
Att tonåringar mår dåligt är inget nytt, det nya är att man tar det på allvar. För inte så många år sedan gick dessaq tonåringar helt obehandlade eftersom det var "normalt" att må piss i tonåren. Att receptförskrivningen ökar ser jag mao inte som något negativt i sig.

Precis som du säger är alkohol vanligt som självmedicinering vid psykisk ohälsa. Istället för att moralisera och "uppmuntra" till att hålla på sig borde man angripa problemet i grunden och inte symptomen. 
Till syvende och sist kan man fundera över vad det är för samhälle vi lever i.
Kanske att det inte är något "fel" på de vi idag klassar som psykiskt sjuka utan vi som står ut...

Människor bryr sig överlag ganska mycket om oviktiga saker som de tycker är viktiga, men frågar man dem om varför så blir det plötsligt ganska dimmigt i rutan.
Alla får ju göra som de själva vill men visst vore det fantastiskt om lite fler började ifrågasätta varför vissa saker är så viktiga för dem.