• Anonym

    misshandlar han mig psykiskt?

    Har en pojkvän sen ungefär ett halvår tillbaka, vi umgås konstant o har gjort sen vi träffades.
    efter ca 2 månader började vi utforska våra sexuella sidor tillsammans o tog in en extra tjej för en trekant.. även en annan tjej efter det.
    båda tyckte vårat förhållande blev starkare o vi kom varandra närmare..
    sen började hans intensivt sökande efter fler tjejer vi kunde träffa, jag var med på det, men sen helt plötsligt börjar jag bara bli svartsjuk, vi pratar om det, men han fortsätter, jag mår dåligare o dåligare, drar mig tillbaka, han börjar bli sur när jag inte vill vi ska träffa någon, för han "gör ju detta för min skull"..
    hur som helst, tiden går o förra veckan skrev jag ett brev till honom om att jag inte längre vill ha det såhär, jag pallar inte av att vi ska ha med tjejer just nu, jag ber han avsluta allt det, o satsa på oss istället, att jag mår dåligt av det!
    han blir SKITSUR för det brevet, o skyllder allt på mig, att han ju gjort det för min skull, för att jag skulle må bra osv. jag kände mig bara otillräcklig o undanglömd.


    han fortsätter prata om dessa trekanter, att han såg på mig hur glad jag blev, att han vill se det igen, jag säger att jag vill att HAN ska göra mig så glad istället.. tar två dagar innan han slutar ta upp det hela tiden..
    jag blir även beskylld i ett sms att JAG tagit bort våran speciella grej från HONOM... då kände jag mig ännu mer otillräcklig.. fått höra hela tidne hur han gjort det för MIN skull, men när jag ber honom avsluta det verkar han ha väldigt svårt för det, o han blir sur.


    detta kanske inte är det största problemet...
    vi startade även en firma, i mitt namn, o han sa att jag skulle sköta ekonomin o den biten vilket jag var med på, när första räkningarna o papprena började komma o vi skulle sätta in det i pärmar fick jag genast höra skit om dt, att jag gjorde fel, att jag skulle lära mig skilja på privata o firmans papper, var många gånger han "skällt ut" mig så jag börjat gråta.. även några gånger han inte ens brytt sig om att jag börjat gråta.
    känns som att han inte bryr sig om mig! han säger själv att han ibland är "hård" mot mig, men det är för att jag ska lära mig, o för att jag ska tain det han säger, men det stämmer, för då har jag fått fart o tagit tag i sakerna!
    sedan fortsatte det med att firmamobilen (som jag ville ha,o som jag valde) använder han nu som privata mobil o skryter stolt med att det är hans telefon, bilen som vi leasar säger han också är "hans bil", speciellt till sina barn (o tror han vill att dom ska säga till deras mamma att pappa köpt en ny häftig bil, hon är dessutom skuldsatt upp över öronen från deras förhållande).
    jag får knappt köra bilen, han ska alltid köra osv.. o allt det där står i mitt namn.
    även bråk kring räkningarna i firman, o börjar känna att han inte alls kommer hjälpa mig med dom, som han lovat..
    börjar känna nu att han utnyttjar mig.

    sedan är det tänkt nu att jag ska flytta hem till honom.. det jag först ville var att skaffa mig en egen lägenhet (bor i mitt hus jag har tillsammans med mitt ex), men sen började han lägga fram fördelarna med att jag flyttar till honom på en gång, sagt o gjort, vi bestämmde det.
    men känner att jag egetnligen vill bo i eget boene med min son först, o sen kansek flytta dit. kommer inte kännas som mitt hem, utan som att jag flyttat in där bara.. kommer bli trångt, jag kommer inte få en sus i hur det ska se ut eller inredas, min sons sakr kommer inte ens få plats i det rum han ska dela med min killes två döttrar (som också bor varannan vecka, det är samma vecka vi har barnen), jag kommer känna mig instängd, o när han dessutom säger att om jag använder lampor tända på dagen i hans lägenhet kommer han skälla ut mig så jag gråter.. för han tycker jag tänker för mycket lampor hos mig!

    jag börjar bli rädd för vad jag gett mig in på.. känns inte heller som att jag bara kan säga till honom att jag inte vill, hans barn blev jätteglada när vi berättade att vi skulle flytta dit till dom (hans barn gillar mig supermycket).
    jag fick för övrigt betala en våningssäng till dom.. för min kille har inga pengar.

    sedan är det allt hemma, han gör ingenting, han städar inte, plockar inte undan eller nånting.. knappt inte ens hos sig själv, fick en chock när jag kom dit första gången..

    läser dessutom i en bok av Unni Drougge "Boven i mitt drama kallas kärlek", kom till typ sida 38 o sen började jag känna igen mig i boken... precis som en vän till mig sa när hon rekomenderade mig o läsa boken efter att ha hört mig berätta om hur jag har det.. en annan vän till mig sa att en person i ett sunt förhållande inte skulle känna igen sig så pass mycket i den boken om det inte handlade om psykisk misshandel..
    vet inte längrevad jag ska tro...
    min kille verkar inte bry sig om mig, han säger att han älskar mig, sen i stort sett ignorerar han mig o verkar skita fullständigt i hur jag mår.
    han säger själv att han aldrig någonsin kommer bli en toffel igen (han sa att han gjorde allt för sitt ex), så är inte ens på tal att han ska tex massera mig nån gång eller klia mig på ryggen, men jag ska då klia hans rygg hela tiden..
    jag vågar knappt be honom om nått heller, man vet ju inte vad han får för sig.

    ska det vara så mycke begärt att han visar lite kärlek? tar hand om mig, pysslar om mig lite, håller om mig, kysser mig?
    känns bara som att jag tvingar honom till det när jag ber honom komma o lägga sig bredvid mig när jag ska sova... o sen att jag alltid får be om en godnattpuss..

    att han idag skulle va hemma hos sig tills imorgon (med hans barn), för att dom skulle få gå på dagis vilket dom ju behöver, o jag skulle få tid med min son ensam... han åkte kl 12, o vid 16 hde han ringt mig 3 gånger... o då har han själv sagt till mig att han tycker det är JOBBIGT när jag skickar sms o ringer när jag jobbar (han är arbetslös o går hemma)..så ringer han själv 3 gånger under 4 timmar..
    sen helt plötsligt dyker han upp hemma hos mig, han "överraskade mig" o kom idag istället, "hans barn ville det" som det så fint heter..
    jag kände hur jag sjönk till botten, jag hade varit glad hela dagen, fått lyssna på musik (vilket jag nöstan aldrig har chansen o göra längre, för han gillar inte o ha massa musik på om han inte är på humör, o jag klarar mig inte utan musik o det vet han), jag hade sett fram emot o mysa med min son, låta honom sova i min säng, bara va han o jag...
    jag höll på o börja gråta, kände en jobbig känsla i mig..kändes bara som att han hade förstört min dag, o att han nu håller på o tar min son ifrån mig också (eftersom jag nu ite kunde ha min mysstund med honom själv)...

    jag vet inte längre vad jag ska göra... känner mig kluven :(
    finns det några fler i liknande situation, o vad har ni gjort? jag tänker att det kanske bara är en fas, han säger själv att han är less på att gå hemma o att han blir rastlös av det.. kanske bara det som är problemet?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-30 00:02
    o hans pendlande hela tiden, han säger att han älskar mig o jag suger åt mig, sen kastar han skit på mig igen.. o säger sen efteråt att han gör det för min skull o kommr med sina "undanflykter" o allt är bra igen..

    ett exempel på hur han beteer sig..
    "Sluta va så jvl misstänksam, ja e ärlig, o ja sa ja älskar dig, d borde fan räcka, o inga jvl krav på mig, ja hatar sånt,
    antingen så litar man o älskar en person el ej, älskar dig o litar på dig, d borde fan räcka, din misstänksamhet o svartsjuka gör
    så du mår dåligt, lita på mig för helv el gör d inte alls, bestämm dig nu, för du får mig o må dåligt när ja försöker få dig o må bra,
    men vad får ja för d? jo jag får skit för ja bryr mig om dig, det e tacken"

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-31 19:09
    har bokat en tid hos kvinnojouren nu, så på tisdag ska jag dit. får säga att jag ska på ett möte på jobbet, o hoppas på att han inte ska med mig in till stan...

    när jag pratade med hon på kvinnojouren sa hon att hon tyckte jag skulle komma o besöka dom, så jag fick prata med dom mer! hon fick min trådstart här skickad till sig via mail först, o då skrev hon till svar att hon ville jag skulle ringa dit, gjorde det när killen var iväg o handlade!

    ska föröska prata med min mamma ikväll om detta.. eller iaf se till så hon läser igenom detta, o sen vill jag nog helst ha kontakt med henne via mail om detta, kanske över telefon också..men som jag sagt tidigare, jag är mer för o skriva!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-04-02 23:20
    sitter o läser o läser...
    hittade lite om psykisk misshandel, o blir nästan mörkrädd när istort sett alla punkter stämmer in på honom!

    www.narcissism.se/page2.html

    www.narcissism.se/page7.html
  • Svar på tråden misshandlar han mig psykiskt?
  • Miss Cee

    Fokusera på att få med dig det som är DITT och det som står på företaget. Det är det viktigaste!!

    Om du har kvar saker som är hans hemma hos dig etc är ett mindre problem. Dem kan du alltid plocka ihop i efterhand, och köra dit när han inte är hemma, han kan hämta dem utanför din låsta dörr, eller du kan lämna dem hos en kompis till honom. Hans prylar kan du re upp EFTER att du dumpat honom.

    Dina egna prylar däremot kan du inte vara 100% på att du får tillbaka om du gör slut först, så därför måste du fixa dem innan du pratar med honom.

    ....

    Bra att du börjat få motivation.

    Det är ett _halvår_ du investerat i det här förhållandet, det är inte en livstid. Du kommer garanterat att hitta bättre män i framtiden, herregud du är inte ens 25 år!

  • Anonym

    går verkligen inte diskutera med denna mannen!

    kom in på mat, o han skulle inte ens smaka på min potatisgratäng om jag gjorde en, för att jag kryddar med bla aromat, så det skulle han rata innan han ens smakat!
    samma sak med min smörgåstårta, som för övrigt alla gillar, bara för det är tonfisk o purjolök i (o då äter inte ens jag det i vanliga fall).
    ALLT jag gör är med andra ord fel!
    han säger att aromat inte hör hemma i potatisgratäng, o då är det han som går o köper nån "kryddmix" till potatisgratäng, samma sak med ugnsstekt korv, då får jag absolut inte ha på äpple för då skulle han inte äta, för han säger att det tar smak av äpple, o äpple hör inte hemma i mat...
    förut en gång fick jag inte ens krydda lövbiff med grillkrydda (som jag är uppvuxen med), för det var o HÄDA maten..ALLT jag gör är fel, inte konsitgt att jag aldrig vågar laga mat, för jag vill inte att han ska gnälla!

    t.o.m tacofisk som jag gjorde förra veckan var han tvungen o krydda innan han ens hade smakat på det... o sen efetr att hans barn hade sagt att det var gott (o då var båda ungarna skepptiska innan) så kunde han också säga att det vr gott, men för dåligt kryddat!
    men då var det ju NÅGOT i vilket fall som helst som han gnällde på, för lite kryddat!

    dessutom pratade jag med en kompis nyss i telefon, o så efetråt frågade killen "var det din bror igen eller?" o jag sa "nä" o hanundrade ju såklart vem det då var, o jag sa lite spydigt "jaha, får man inte ha vänner längre eller?" . men märks på honom att han tar illa upp av det ;) o han reagerar verkigen på det!
    men rätt åt honom, han kan gått få korta spydiga svar av mig!
    märks verkigen att jag börjat kakxa på mig mycket mer nu, o vågar stå upp för mig själv mycket mer! Go Go Go!!

    nu väntar sängen..

  • Anonym
    Anonym skrev 2010-04-08 00:36:53 följande:
    går verkligen inte diskutera med denna mannen! kom in på mat, o han skulle inte ens smaka på min potatisgratäng om jag gjorde en, för att jag kryddar med bla aromat, så det skulle han rata innan han ens smakat! samma sak med min smörgåstårta, som för övrigt alla gillar, bara för det är tonfisk o purjolök i (o då äter inte ens jag det i vanliga fall). ALLT jag gör är med andra ord fel! han säger att aromat inte hör hemma i potatisgratäng, o då är det han som går o köper nån "kryddmix" till potatisgratäng, samma sak med ugnsstekt korv, då får jag absolut inte ha på äpple för då skulle han inte äta, för han säger att det tar smak av äpple, o äpple hör inte hemma i mat... förut en gång fick jag inte ens krydda lövbiff med grillkrydda (som jag är uppvuxen med), för det var o HÄDA maten..ALLT jag gör är fel, inte konsitgt att jag aldrig vågar laga mat, för jag vill inte att han ska gnälla! t.o.m tacofisk som jag gjorde förra veckan var han tvungen o krydda innan han ens hade smakat på det... o sen efetr att hans barn hade sagt att det var gott (o då var båda ungarna skepptiska innan) så kunde han också säga att det vr gott, men för dåligt kryddat! men då var det ju NÅGOT i vilket fall som helst som han gnällde på, för lite kryddat! dessutom pratade jag med en kompis nyss i telefon, o så efetråt frågade killen "var det din bror igen eller?" o jag sa "nä" o hanundrade ju såklart vem det då var, o jag sa lite spydigt "jaha, får man inte ha vänner längre eller?" . men märks på honom att han tar illa upp av det ;) o han reagerar verkigen på det! men rätt åt honom, han kan gått få korta spydiga svar av mig! märks verkigen att jag börjat kakxa på mig mycket mer nu, o vågar stå upp för mig själv mycket mer! Go Go Go!! nu väntar sängen..
    Det här har inte med ditt "psykiska misshandelsförhållande" att göra men eftersom du har nämnt i minst två inlägg att du absolut inte vill stoppa i dig själv och din son glutamat så vill jag påpeka att både Aromat och grillkrydda verkligen är helt olämpligt ur den aspekten.
  • Anonym (också ensam)
    {#lang_emotions_flower}

    PEPP PEPP PEPP..!!! :)

    Har inget annat att tillägga, vill bara att du inte ska tappa fotfästet nu.

    Eller jo, nåt måste jag säga-apropå maten; Har ni såna samtal redan så är det också ett tecken på att ni är fel för varandra. Om man har olika åsikter om hur maten ska lagas till, då ber man väl om att få göra sin egen variant istället! :P Dvs, tar över matlagningen...och det gör ju att man får fler varianter på de vardagliga maträtterna man trots allt måste göra för att inte svälta..! :)

    Styrkekramar <3
  • Anonym

    detta med maten, ja, vet att båda grillkrydda och aromat innehåller bla glutamat, men sååå gott ;) HAHA
    men skinka äter man oftare än aromat, så känns ändå ok.. men är medveten om att iaf aromaten innehåller glutamat!
    nog om det.

    ja, är ganska illa om vi redan tjaffsar om maten, är ju ohållbart, han ska göra på sitt sett o vägrar mig låta göra på mitt sett...
    men nu ska jag ju föröska avsluta detta lite fint, hur fan jag nuska våga! men måste föröska fokusera så jag får detta gjort! är ju "egentligen" inge svårt o bara skicka ut honom, men finns ju ändå den där "spärren" i mig!

    ska äta lite frukost nu sen städa mitt hus, inför visningen!
    o då ska han allt få plågas med min musik när jag städar! HAHAHAH

  • Anonym (också ensam)
    Anonym skrev 2010-04-08 11:11:28 följande:
    ... men nu ska jag ju föröska avsluta detta lite fint, hur fan jag nuska våga! men måste föröska fokusera så jag får detta gjort! är ju "egentligen" inge svårt o bara skicka ut honom, men finns ju ändå den där "spärren" i mig!
    ska äta lite frukost nu sen städa mitt hus, inför visningen!o då ska han allt få plågas med min musik när jag städar! HAHAHAH
    Du är en sån där KVINNA vet du, kan inte låta bli att tänka på andra-men som man säger, tar man mod till sig så går det!!! ;)

    *gnolar radiodängor i sympati, samtidigt som jag själv gnor på kakelfogar emellanåt*

    {#lang_emotions_tongue_out}
  • Anonym (blir ledsen....)

    Hej TS. Har läst tråden och har ont i magen. Detta är verkligt, en mardröm. Och jag har lite liknande erfarenhet och det tar år av terapi och avbetalning att hitta sig själv igen.

    Om du väntar riskerar du att få en massa skulder på köpet? Du verkar inte ha nån koll alls på ekonomin. (Han låter dig inte för att han har gör sånt han inte vill att du ska veta - annars är man öppen och hjälps åt)

    Tänk på din son hur han påverkas, han läser av dig, ser din oro, din olycka. Barnens känselspröt är fantastiskt utvecklade. De lever här och nu, deras värld är så så liten. Din son ser dig på riktigt. Och han påverkas av det.

    Tänk om några år, tänk på all energi du gett denna man och hur du närt din olycka. Tänk om du hade satsats på att må bra i stället, gått i terapi. Blivit stark, lycklig och hel i dig själv. Så du inte dras till män som trycker ner dig och får dig att göra saker som du inte vill.
    Är det den uppväxten och förebilden du vill ge din son, att mamman ska vara olycklig och leva som hon inte vill?

    Just nu är ditt enda problem du själv. Ingen annan. Du väljer ju själv hur du vill leva. Ingen annan kan hjälpa dig än dig själv.

    Se det som en chans. Det kommer inte bli lättare senare. Det blir en dyr läxa, mycket tid har du gett något som tagit din energi men samtidigt har du lärt dig något av denna man och relation?

    Lycka till. Önskar jag kunde ge dej frågelperspektiv.
    Stor kram!

  • Wagram

    Jag tror kanske att det skulle hjalpa dig att analysera dina kanslor infor det har lite grann. VAD ar det egentligen du ar sa radd for? Vad ar det varsta som kan handa? Att han blir arg och skaller? Det kan du ta. Att han blir valdsam? Har det hant forut, tror du att det finns en reel risk for det? I sa fall ar det ju verkligen en god anledning att vara valdigt forsiktig. Att du blir ensam efterat (ibland kan man fa for sig att det ar battre att ha ett daligt forhallande an inget forhalande alls, vilket naturligtvis ar helt fel)?

    Du skriver gang pa gang att du ar radd och att du inte vagar ta steget (aven om det verkar som om du ar pa god vag) men det ar inte riktigt klart for mig vad denna radsla grundar sig i, och jag undrar om det ar det for dig. Ibland hjalper det att ta upp trollen i ljuset och titta pa dem, for da exploderar de, sa forsok att verkligen fundera pa vad "sparren" beror pa sa kan du lattare komma over den.

    Jag tycker for ovrigt inte att det later som om han misshandlar dig psykiskt, men mer som att han ar en omogen och manipulativ man som utnyttjar dig pa alla satt han kan (sex, pengar, barnpassning, hushallsarbete...) men skit samma vad man kallar det, bra for dig ar han definitivt inte. Lycka till med allt, jag lovar att nar allt det har ar over kommer du att undra varfor du tvekade!

  • Anonym

    vet ärligt inte ritkigt VAD det är jg är så rädd för ska hända om jag lämnar honom.. känns som att jag låter honom gå in mer o mer i allt, o jag känner bara hur detta hjul rullar snabbare o snabbare, o jag liksom kan inte hoppa av!

    börjar bli ganska akut nu, för nu ska han kolla på en annnan lokal på måndag, o sen bör vi nog kanske börja bestämma oss för hur vi ska göra!
    jag vill för allt i världen inte ha någon lokal, jag är inte intresserad o han börjar nog undra snart varför jag är så oengagerad :/

    jag måste få ett slut på detta, o det är ganska illa kvickt!
    jag vet fan inte hur jag ska bära mig åt!
    vet att det blir värre ju längre jag väntar, o kommer drabba mig ekonomiskt ju mer jag väntar på o lämna honom...det vet jag ju!

    men är väl så rädd för att han ska skälla ut mig o ge mig skulden för allt, att jag sabbar allt nu, hans framtid, hans ekonomi, min ekonomi, att allt är mitt fel!


    sen kommer känslan att jag kanske bara överdriver allt :(

  • Anonym (tänk på din son)

    DU överdriver inte.... Lämna honom nu och va en lycklig tjej till sommaren. :) Ni har varit ihop en så kort tid. Sådana här problem ska man inte ha då. Han verkar inte ens ha förfört dig eller varit vidare snäll någonsin. Det brukar ta tid innan svinen visra sitt "rätta" jag. Va glad att han gör det så här tidigt. Gör slut, sälj av och börja om. Du kan det! DU är VÄRD det! DIN SON är VÄRD det..

    Kramar om

Svar på tråden misshandlar han mig psykiskt?