Hur svårt kan det vara att trösta ett ledset barn?????

har bara läst ts..o fy vilka fröknar!
Jag hade gjort precis som dig.

Jag hat träffat många som jobbar med barn och visst är det så många gånger.

man ställs ju inför ett dilemma. Man vill ju berätta, men vet ju att det inte kommer göra nån skillnad alls. De flesta föräldrar har ju sina barn på dagis för att de inte har nåt annat val. Hur hjälper vi dem och barnen genom att berätta att allt är skit? typ. Eller att deras barn skrikigt hela dagen?

Jag ser ju de små när de gråter förtvivlat och oförstående. När de är trötta och inte orkar med tempot. När de längtar efter mamma och pappa. Den nästintill panikartade desperata glädjen när mamma äntligen kommer. (och tillika uppgivelsen när de lämnar)

Många pedagoger rycker på axlarna; jo men det är ju normalt att de gråter! Det är inget farligt! Det går över! Jo visst... men, är det verkligen ok? Varför tycker man att det är helt i sin ordning att barn är ledsna och förtvivlade bara för att det är "naturligt" eller "normalt"? Jag tycker inte att det känns ok med små barn på förskola alls.

Jag har ägnat timmar åt att bära, trösta, krama dessa små och det gör lika ont i hjärtat varje gång. Så jag bestämde tidigt att mitt barn skulle få vara med mamma så länge det går.  Förskola blir det tids nog. När ekonomin inte längre tillåter att jag är hemma eller om behovet av en mer stimulerande vardag infinner sig för Ninja.

Det är många som skulle hålla med dig och varit med om samma sak.

Ja jag vill nog mer än gärna veta om min son är ledsen och skriker hela dagarna. Då kan jag ta hem honom, minska timmarna etc, byta tid på mina studier tills när sambon slutat jobbet, trixa, pussla och greja så att allt blir så bra för mitt barn som möjligt.

Om jag däremot inget får veta, så kan jag inget göra.

det är ju inte så att man totalt mörkar för föräldrarna, men man berättar inte hela sanningen samt lägger fram det på ett sätt som är mer postivt typ "det är vanligt att barn reagerar så" osv.

Vet man med sig att en förälder kan minska sina timmar så tar man ju även det i beräkning och föreslår att barnet kanske har kortare dagar osv.

åh blir alldeles tårögd och känner att jag nog gör rätt som kommer att tacka nej till sonens dagisplats till hösten...

ts, anmäl!!!!!! och byt dagis omgående!

Nu går jag enbart efter trådämnet men enligt det ser jag inget direkt fel i deras agerande om din son var tjurig. Barnen kan ju inte lära sig att börja tjuta och bli upplockade och tröstade om de inte gör som personalen säger. Då kommer barnet ju lära sig att det bara är att skrika lite så får man uppmärksamhet. Så den delen är jag inte ett dugg upprörd över.

Sen om man läser vidare i tråden verkar förskolan ha endel brister.. men situationen att han var tjurig och inte fick tröst är inget konstigt utan en del av uppfostran. Enligt mig.

jag har aldrig jobbat på en förskola där vi ignorerar ledsna barn. Speciellt inte små barn. Större barn kan man låta vara när de får ett utbrott (och de vill vara ifred) men inte utan att först visa att vi finns här om du behöver oss.

Barn lär sig inte att tjuta för att bli upplockade. Små barn kan inte manipulera. Gråter de så betyder det något och det ska INTE ignoreras, speciellt inte i en miljö där de inte är helt trygga. (tex utan en aknytningsperson) Sen måste man inte bära barnen. Man kan sätta sig ner och ta upp i knät.

Nej, Det TS beskriver är under all kritik. Vansinnigt!

Seriöst, det beror ju på hur gammalt barnet är! En ettåring lär sig INGET av att bli ignorerad när h*n är ledsen, eller jo, att man inte kan lita på vuxna!

Jag har gett utförliga order till personalen att ringa om min dotter gråter på det där sättet, hoppas verkligen de inte struntar i det. Lika naturligt att hämta ett otröstligt barn som ett febrigt, man ska inte vara på förskola i det tillståndet!
Har sett andra ettåringar när jag skolade in min dotter som går runt för sig själva hela dagen med 3 nappar och snuttefilt och bara gråter mamma, eller pappa och inte låter någon personal komma nära dem.
Då har de ju inte knytit an till någon i personalen än antar jag, om de inte ens låter sig tröstas av dem. Det är ju hemskt, en ettåring ska inte behöva vara utan en person de har knytit an till i flera timmar det är klart att de tar skada av det.

Men det var mycket snack om vad som är helt normalt och naturligt när vi började där. Det kommer aldrig gå, och hon kommer aldrig bli inskolad sa de för att jag inte tänkte lämna ett gråtande barn. 4 veckor skolade vi in, de hade tänkt sig 2, men ändå det är jag som får ta ledigt från jobbet så vad spelar det för roll för dem? Efter 4 veckor sökte hon sig själv till personalen om hon blev skrämd av något och de stod närmare henne än vad jag gjorde vid tillfället och då visste jag att jag kan lämna henne där och hon kan aktivt söka tröst och trygghet hos dem.

att tro att ett barn ska kunna anknyta på antingen tredagarsinskolning eller den traditionella tvåveckorsinskolningen är att hoppas på för mycket. Sånt tar tid.

Dessutom kan vissa barn vara otröstliga i flera veckor. Det går inte att ringa hem ioch be föräldern hämta varje gång. Det skulle störa inskolningsprocessen och alla föräldrar har inte möjligheten att gå från jobbet. Tyvärr.

Och då är ju inskolningstiden för kort.
Men det är olika med olika barn, min son gick bra att skola in på två veckor men då gick jag heller inte därifrån förrän han tyckte det var okej. Jag lämnade honom inte gråtandes men efter 1½ vecka vinkade han glatt när jag gick. Min dotter var, och är, mer försiktig och ville inte alls bli lämnad till främlingar efter 2 veckor.
Nej jag förstår att man inte kan begära att föräldrar ska gå från jobbet, men man kan iaf vara ärlig. Klart man inte vill ge någon dåligt samvete men om barnen mår dåligt... Jag skulle iaf vilja veta, jag kanske tycker att jag måste jobba men är det på bekostnad av mitt barns psykiska välmående så kanske jag prioriterar annorlunda. Kan nog tycka att det finns lite för mycket ömsesidig hänsyn mellan föräldrar och personal som gör att vissa viktiga saker blir osagda, och därmed svåra att förändra.

Jag håller med.

Men sen så läser man femtioelva trådar här på FL från föräldrar som är skitförbannade på den där jävla skitpedagogen som hade mage att antyda att deras barn kanske inte mår bra. Typ.

Damned if I do, damned if I dont.

Står inte i tråden hur gammalt barnet är. Även om barnet är ett år ska inte lite skrik innebära att barnet får uppmärksamhet alla gånger om barnet gör något denne inte ska. Då lär de sig att de får uppmärksamhet även om de gör något illa.Det handlade inte om lett ledset barn, det handlade om ett tjurigt barn som gråter för att få uppmärksamhet. Han var tjurig enligt personalen och oavsett ålder tror inte jag på barn som alltid får uppmärksamhet då de piper lite.

Kan tillägga att jag tycker man efter ett tag när situationen är bortglömd kan sätta sig ned med barnet lite då det förmodligen är trött/ saknar mamma. Men att direkt komma rusande om ex barnet börjar pipa och ex gör något denne inte får gynnar inte barnet i längden.

Men det är bara min syn..

Klart att det är tufft att få höra. Det där är ju bara en första reaktion, kanske blir de tom tacksamma lite senare att de fick den informationen de behöver för att fatta ett vettigt beslut, men då har de inte lika stort behov att skriva en tråd om det.