Vill lämna min sambo/pappan till mina barn

Den äldsta är 3. Jag drömmer om att separationen kommer att gå bra och att han kommer att vara resonlig och tänka på barnens bästa. Jag vill ju bo kvar i samma stad för att deras pappa finns här trots att jag inte har rotat mig här än. Jag skulle tom kunna tänka mig gemensamma semestrar och annat för barnens skull. Jag skulle så gärna önska att vi kan fortsätta vara "vänner" för deras skull. Inte umgås så utan komma bra överens.

Han hjälper inte till med allt men hjälper till med t.ex. matlagning och hemmet. Han leker och busar med dem och tar med den äldsta på mycket. (T.ex. fixa i garaget, i trädgården etc.) Om jag föreslår att vi ska gå på t.ex. Junibacken eller liknande så drar han öronen åt sig. Inga barn eller familjeaktivitieter prioriteras utan mer saker på hans villkor.

Jag är helt och fullt med dig (Ensamstående). ALLT ska göras med tanke på barnens bästa! Jag tror dock att han kommer att gå i taket om/när jag försöker ta upp detta.

Vi kan inte komma överens om någonting längre och igår kände han att jag var annorlunda. Han klagade på att jag aldrig tycker synd om honom. (Han hade ont i benet.) Jag har bara helt tappat respekten för honom effter det att han var elak mot mig.

Jag funderar på att ringa BVC idag för att få kontakt med en kurator/psykolog... Jag tror inte jag vågar ta tag i detta annars. Jag har drömt mardrömmar hela natten och kan inte sluta tänka på det. Är orolig för allt. Barnen, huset, bilarna... Vi har allt gemensamt, det kommer att bli helt livsomvälvande för hela familjen... Och jag blir boven...

Skulle ringa till BVC men kan inte förmå mig att lyfta luren. Jag vågar inte säga högt vad jag tänker. Jag kanske ska försöka prata med honom om hur jag känner. Så att det inte blir en total chock. Min förhoppning är att prata om det och att det kan växa fram till ett gemensamt beslut.

Men sist jag försökte berätta hur olycklig jag är så började han grina och säga hur synd det är om honom. Det var mer synd om honom som var tvungen att ha en olycklig tjej. Han som gör "allt" för mig. (Han gör ingenting förutom det han själv tycker är roligt.) Nåja... kanske gör ett nytt försök idag. fan fan fan.

Jag vet inte. Jag velar fram och emot. Husfriden mot ett ev. lyckligt liv... Han är så bra på att vända allt till sin fördel och jag har blivit en person jag inte längre känner igen. Utåt sett är allt frid och fröjd men hemma så orkar jag inte ens argumentera längre. Han bestämmer allt. Vad vi ska göra, vad vi ska äta, hur vi ska möblera. Han frågar och jag nickar. Kommer jag med egna förslag så argumenterar han tills han får igenom det han vill. I början tänkte jag inte så mycket på det men fick tom kommentarer från vänner att jag jag "dansar efter hans pipa" och blev chockad över att de har rätt. Jag går hem först från middagar (jobb) för att jag inte orkar bråka med honom om att jag varit borta sent. Om jag lagat mat utan att fråga vad han vill ha så blir han sur, antingen för att han ätit liknande till lunch eller så var det inte gott. (Lagar god mat.) När han går till jobbet dikterar han tom vad jag ska äta till lunch när han är borta. Helt sjukt egentligen. Han erkänner inga av dessa saker och om jag säger något så har jag alltid fel. Han säger att han vill vara hjälpsam, underlätta etc. Jag har börjat längta till de dagar han är borta då jag kan slänga hans gamla rester och laga precis vad jag vill, titta på vad jag vill på TVn och lägga mig när jag vill. Precis, jag får inte gå och lägga mig när jag vill för jag ska lägga mig när han lägger sig. När vi bodde i lägenhet så hette det att han blev störd om jag kollade TV eller ifrån ljuset när jag läste en bok. Nu heter det att jag är helt sjuk som inte passar på att sova på kvällen när barnen sover (han blir sur om jag är uppe längre än till 22) och får skylla mig själv på morgonen om de vaknar tidigt. Jag skulle för första gången på evigheter träffa vänner häromdagen och han skulle vara hemma med barnen (i 2 timmar). Han kom hem 1 min innan jag skulle gå (skulle aldrig inträffa att jag skulle få lite egentid för att göra iordning mig) och på morgonen så fick jag gå upp med barnen trots att han kom upp 10 min senare (han är morgonpigg). Jag fick fråga om jag kunde lägga mig i 20 min och han tyckte att de timmar jag sovit kunde räcka och att jag kunde sova fm när den lille somnar (typ 3 timmar senare.) Då satte jag ned foten och sa att jag föredrar att sova nu och vände mig om. Han gjorde som jag sa, men bara för att han skulle åka bort med sina vänner över helgen och inte kunde göra så mycket annat...

#13, precis så säger en vän till mig. Hon är den enda som vet (lite) hur han beter sig. Problemet är att det har gått så långt att när jag väl ska prata med honom så vet jag inte längre vad jag ska säga... Han blånekar till allt och blir otroligt defensiv. När jag tänker efter så är det inte många av mina vänner som förstår vad jag gör med honom... Tyvärr så har han ju sett till (med flytt etc.) att jag inte har många egna vänner utan endast gemensamma...

hade laddat för att prata med sambon ikväll. han var för en gång skull trevlig och vänlig. jag tappade allt jag tänkt säga... samtidigt hade jag velat ta upp det under lugna omständigheter och inte när vi bråkar... nu får jag ladda om...

ja om det inte varit för barnen skulle jag ha lämnat honom för länge sedan!

kanske kan vi alla peppa varandra. skönt att kunna ventilera iaf!

Allt jag skrivit är sant. Jag har naturligtvis fokuserat på det negativa och inte lyft fram något positivt. Han säger alltid att han bara skojar när jag säger till honom. Men MikuAndSaraLi, allt jag gör, gör jag för barnen. De är mitt allt. Min äldsta älskar sin pappa och tycker att han är snällast, bäst, roligast etc... Han är snäll mot barnen.

Jag VET att jag måste lämna. Försöker bara komma på hur.