Vill lämna min sambo/pappan till mina barn

Jag har separerat från båda mina barns pappor.
Jag lämnade den minsta sonens pappa för att jag mådde helt enkelt skitdåligt i förhållandet. Jag var inte lycklig och insåg att jag kommer heller inte att bli lycklig om jag stannar kvar. Jag ville nästan inte lev. Jag började tappa livsgnistan. När jag insåg att min livsgnista inte fanns där så var jag tvungen att göra något åt saken. Jag lämnade honom. 

Men jag förstår vad du menar. Tro mig....dina barn kommer inte att vara dig tacksam om du stannar kvar heller.
Kommer du vara lycklig om du stannar kvar??? Om du mår dåligt... tror du att man är en "bra" mamma om man inte är glad och lycklig???

Jag tycker att din man verkar ha ett enormt kontrollbehov. Att nervärdera dig att säga att du är ful och inte vilja ha något fysiskt behov säger en hel del att han har heller inte några känslor för dig utan bara maktbehov.

Hur gamla är barnen?? Spädbarnet blir inte påverkad i detta läge om ni separerar. Men det gäller ju att förklara för sina barn att både mamma o pappa älskar dem och att det inte är barnens fel att man separerar eller slutat älska varandra.

Jag kan säga att min sons äldsta pappa o jag är hur bra kompisar som helst. Hans fru och jag kommer också jättebra överenns.

Men den minsta sonens pappa har jag varit tvungen att söka ensam vårdnand om så jag är mitt uppe i en vårdnadstvist.

Du får fråga mig om du vill veta nåt mer...jag ska svara så gott jag kan.

Du säger att han har sina ljusa stunder, och är en bra pappa. HUR?! "Han vill inte göra något med familjen", "han skriker åt dem", och "han hjälper aldrig till med barnen hemma"......?

Jag kan bara instämma med MiisPiis....

Har också funderat på att lämna min sambo, har en son som är tre månader dock. De är inte för att han är elak eller nåt sånt utan mer för att vi vill olika saker o inte alltid funkar så bra ihop. 

Den äldsta är 3. Jag drömmer om att separationen kommer att gå bra och att han kommer att vara resonlig och tänka på barnens bästa. Jag vill ju bo kvar i samma stad för att deras pappa finns här trots att jag inte har rotat mig här än. Jag skulle tom kunna tänka mig gemensamma semestrar och annat för barnens skull. Jag skulle så gärna önska att vi kan fortsätta vara "vänner" för deras skull. Inte umgås så utan komma bra överens.

Han hjälper inte till med allt men hjälper till med t.ex. matlagning och hemmet. Han leker och busar med dem och tar med den äldsta på mycket. (T.ex. fixa i garaget, i trädgården etc.) Om jag föreslår att vi ska gå på t.ex. Junibacken eller liknande så drar han öronen åt sig. Inga barn eller familjeaktivitieter prioriteras utan mer saker på hans villkor.

Mina söner är 13 år och 4 år.

Min äldsta sons pappa och jag har delad vårdnad. Det fungerar fantastiskt bra. Vi är som bästa vänner med både han och hans fru. Så det känns superskönt.

Minsta sonens pappa är psykiskt sjuk varvid jag lämande honom. Han träffade ny tjej 3 veckor efter att jag lämnat honom. Han hade sin son när det passade honom. Fast han skulle ha honom varannan helg. Han struntade tillslut att ha sonen något. Vilket resulterade med att hans föräldrar sa till honom att han skulle sätta sitt barn först och inte sin nya flickvän först. Precis som jag tyckte.
Han misshandlade sina föräldrar då minsta sonen var hos hans föräldrar. Sonen såg allt och vart då livrädd för sin pappa.
Sen visade sig efter några månader till att han misshandlade både sin sambo och hennes mamma. Han fick 6 månader i fängelset.

Sociala har varit med ända från att vi separerat och i september fick jag en advokat och var i tingsrätten i december. Jag har fått boendet med umgänget blev under övervakning och att sociala utser en person för övervakning.

Han har struntat i de två gånger som han skulle ha haft umgänge med sonen. Han ringde sist till sociala och sa att han visste inte om det skulle bli nå umgänge i fortsättningen. Han o sambon (som han misshandlade) ha i början av mars fått barn och det är tydligen mer intressant.

Men det ska göras en vårdnadsutredning på både mig o pappan och det skall vara gjord innan sista maj. Då blir det huvudförhandlingar och dom. Så det är bara att vänta o se hur det blir.

Man kan gå på familjeterapi även om man separerar. Kan vara bra om man vill få ett avslut som fungerar bra och att man kan komma överenns om saker där.

Jag kände lika som du. Att det vore roligt att kunna vara kompisar. Ja...ena pappan är det så med men tyvärr inte med den andra.
Vissa går det helt enkelt inte att kunna samarbeta med. Men förhoppningsvis kan man komma fram till lösningar.
Men tänk på att ALLT skall göras med tanke på barnens bästa. Era behov kommer sist. Där kommer han nog att få svårt att foga sig skulle jag tro.

Blir det problem så är det till att kontakta sociala o få komma på samarbets samtal för att lösa med umgänge och vårdnad.

Jag är helt och fullt med dig (Ensamstående). ALLT ska göras med tanke på barnens bästa! Jag tror dock att han kommer att gå i taket om/när jag försöker ta upp detta.

Vi kan inte komma överens om någonting längre och igår kände han att jag var annorlunda. Han klagade på att jag aldrig tycker synd om honom. (Han hade ont i benet.) Jag har bara helt tappat respekten för honom effter det att han var elak mot mig.

Jag funderar på att ringa BVC idag för att få kontakt med en kurator/psykolog... Jag tror inte jag vågar ta tag i detta annars. Jag har drömt mardrömmar hela natten och kan inte sluta tänka på det. Är orolig för allt. Barnen, huset, bilarna... Vi har allt gemensamt, det kommer att bli helt livsomvälvande för hela familjen... Och jag blir boven...

Skulle ringa till BVC men kan inte förmå mig att lyfta luren. Jag vågar inte säga högt vad jag tänker. Jag kanske ska försöka prata med honom om hur jag känner. Så att det inte blir en total chock. Min förhoppning är att prata om det och att det kan växa fram till ett gemensamt beslut.

Men sist jag försökte berätta hur olycklig jag är så började han grina och säga hur synd det är om honom. Det var mer synd om honom som var tvungen att ha en olycklig tjej. Han som gör "allt" för mig. (Han gör ingenting förutom det han själv tycker är roligt.) Nåja... kanske gör ett nytt försök idag. fan fan fan.

TS jag känner EXAKT som dig...din berättelse kunde vart min. Vill också lämna min man men jag helt enkelt VÅGAR inte. Han kommer flippa när han fattar att det är över. Precis som din man vänder han allt till sin egen fördel och kommer börja gråta o hålla på när man säger att man inte klarar av ett förhållande längre. När han väl fattar att man inte vill så vet jag att han kommer bli helt svart i blicken o bli galen.....vad fan gör man?