Usch. Nu har vi en kämpig period här hemma. Jag är färdig att låsa in mig och aldrig någonsin ta med E ut bland folk igen 
MÅSTE ta kontakt med barnpsykologen, eller möjligen BUP för nu känner jag att det glider mig ur händerna. Jag kan inte hantera honom (hans agerande) alls nu, och han märker inte/bryr sig inte ett skvatt om någon blir tvärarg eller ens om någon gråter när han är igång. Vilket slutar med att jag försöker med ALLT för att få hans uppmärksamhet och inget hjälper och jag går över mina egna mentala gränser och hotar/mutar/skäller om vart annat vilket inte ALLS hjäper.
Mellan varven är han världens goaste kille som charmar och pratar öronen av varenda vuxen människa vi träffar, och de stunderna kan jag knappt minnas att han är en sån satunge i vanliga fall, men tyvärr är de dåliga dagarna långt mycker fler än de bra.
Ta kontakt med BUP, berätta hur ni har det och be om HJÄLP. Jag är övertygad om att de kommer att ge dig stöd och verktyg att hantera honom också. *kramar om*
. Tror som Ekorren att det blir bättre när ni får hjälp, åtminstone får du en chans att må bättre.
Tack FrkS. Du är så himla gullig. 
Jag hade visst skrivit några under årens lopp 
Apropå Ergo- finns det någon gräns för vad barnet "får" väga i den? Förstår att det inte är optimalt för ryggen, men ibland när vi går i skogen längre sträckor vore det skönt att få händerna fria istället för att bära trött o grinig 3åring på ryggen utan hjälpmedel.