Pergopinglor med barn version 16

Visst är det så att de menar väl, men oj vad svårt det är att hålla god min och svara snällt, för hundrafemtilelfte gången samma dag....och när man själv är otålig och helst skulle vilja ha det hela överstökat.... Men men, h*n lär ju inte stanna där inne för evigt. Förr eller senare kommer h*n iallafall.

 Nejdå...ingen bebis här inte... BF+6 idag och h*n är i tryggt förvar i magen....
Har försökt alla trick i boken för att få igång det hela. Idag har jag blandat ihop någon stark mirakeldryck som tydligen ska sätta igång det....inte vågat smaka ännu.

Nu är HAN här! I morse 06:40 anlände vår prins.

Kände första lilla värken vid 1:30 i natt, då kom de med 10 min mellanrum och var bara så pass onda att jag inte kunde sova. Vid 2:30 var det helt plötsligt 2-4 min mellan men fullt hanterbara värkar. Kom in till förlossningen vid mellan 4 och halv 5, och då hade värkarna glesat ut lite igen men var INTENSIVA när de kom. Var öppen 4-5 cm och slapp åka hem tack och lov. Hann med ett sköööönt bad, men efter ett tag kom värkarna allt tätare och gjorde allt mer ont så jag kunde inte vara stilla där i. Var bara tvungen att upp och stå och vagga med höfterna. Fick ett rum och man kopplade CTG och så fick jag ett gåbord. Fortfarande fullt inställd på att klara biffen utan smärtlindring.
Men efter några riktigt j*vliga värkar (vassa som tusan!) så bad jag om smärtlindring. Testade lustgasen igen, trots att den inte hade mycket till effekt och då jag inte alls gillade den förra ggn. Gjorde varken till eller rån tyckte jag. När vi började prata EDA kände hon efter och jag var öppen 8 cm tyckte hon, men hinnorna buktade så det var svårt att känna. Så hon tog hål på dem och kände igen. Öppen 10 cm, ingen EDA hann hon säga innan krystvärkarna drog igång. Och 06:40 kom han då äntligen ut! 3480 g och 51 cm lång.

Tack tjejer!

Namnlös liten kille än så länge. Ska ladda upp bilder när vi landat hemma igen. Fortfarande på BB, åker nog hem i morgon.

Nu har vi bestämt namn på lillebror. Han ska heta Leonard Fredrik, men kommer att kallas Leo.
Vi kom hem från BB igår och försöker nu hitta rutiner här hemma. Storasyster är otroligt stolt, men hon testar vårat tålamod till tusen just nu. Men det hör väl till.
Första natten hemma blev det knappt någon sömn alls. Leo bestämde sig för att vara vaken och SNUTTA hela natten. Blev vansinnig om han inte fick snutta på mina bröst eller ha ett finger i munnen att snutta på. Tillslut somnade han (vid 5) på mitt bröst och slumrade där ett par timmar. Hoppas så att han sover lite mer i natt. Annars vet jag inte riktigt hur man ska orka med en pigg och stissig storasyster på dagarna också.

Här rullar dagarna på i ett rasande tempo. Leo är en nöjd och glad liten kille som mest äter, sover och bajsar. Vi har gett minifomdroppar då magen varit lite orolig och han skrikit en del i samband med att han pruttat. Så har han fått börja med napp vilket har sparat mina bröstvårtor en hel del smärta och dessutom slipper jag ha honom snuttandes på mig konstant.
Storasyster är stolt, och kramar och pussar sååå gärna på lillebror. Dock glömmer hon nog ibland att han är alldeles ny, för händerna ska vridas och kramas på så det ser ut som om de ska lossna ibland. Blir lite orolig när hon kommer och vill krama/pussa samtidigt som hon biter ihop käkarna så hårt så tänderna gnisslar.... Men det kanske är för att hon egentligen skulle vilja krama honom hååårt för att hon tycker så mycket om honom, och det blir lite svårt att hantera känslorna.

Mammakroppen börjar så sakteliga återhämta sig. Fortfarande känningar av foglossning och öm svanskota/bäcken, men det är bättre. Hatar också det där avslaget, men förr eller senare ska väl det också ge med sig. Blöder fortfarande rätt ordentligt vissa dagar.
Men i det stora hela är det rätt ok.

Nu när hösten börjat sit intåg ska jag börja med promenader med vagnen, bara foglossningen vill släppa taget. Ska bli skönt att få tillbaka sin gamla kropp, har 12 kg att jobba bort fortfarande så något måste till utöver amning.
Svårt bara att ta bort det där småmumset framför TV:n som jag vant mig vid när jag var gravid. Är en riktigt godisråtta också och det ställer ju till det när man försöker bättra sig....

grattis!!! Köpte hem dem i förrgår. Han pruttar som aldrig förr nu. Inte lika skrikig nu...så det hjälpte bra. Dock kräks han lite mer istället, men det får man kanske ta..

Fick tips från flera håll ang dropparna, och bestämde mig efter att även du tipsat om dem, att göra ett försök. Är mycket nöjd med dem.

Min lillkille är förkyld. Insjuknade natten till måndag och hostar, nyser och snorar. Kändes lite varm både igår och idag, men tempen går bara upp till 37,3 så det är ju ingen direkt feber (dock bara 36,9 dagarna innan). Han har varit jättegnällig inatt, och har mer eller mindre tillbringat hela natten på mitt bröst. Så varken han eller jag har sovit särskilt mycket. Hoppas så att han tillfrisknar snart, är livrädd att tempen ska åka uppåt nu när förkylningen borde ge med sig. Vill INTE att han ska åka på någon följdsjukdom ex öroninflammation, lunginflammation el likn.

Annars rullar det på här hemma. Till veckan som kommer ska maken gå tillbaka till jobbet igen, och jag blir ensam med båda barnen och dagislämning/hämtning, matlagning och gud vet allt. Men det ska väl funka det med. Dock är lilltjejen mer vild än tam just nu, vilket kan göra det hela en aaaaaningens svettigt....Du ska se att allt går alldeles utmärkt. Men jag förstår absolut känslan. Vi kämpade ju ett tag för att jag skulle bli gravid första gången så när jag blev gravid nu med Leonard så kunde jag inte alls fatta att jag var gravid och allt var i sin ordning, det gick ju för fort och lätt liksom (första pergokuren!).
Men allt gick ju bra, och ut kom han ju 9 månader senare.
Hoppas du kan slappna av och njuta lite av graviditeten också. Det är ju faktiskt ganska mysigt att gå med mage och sen känna sparkarna och allt, iallafall fram tills man blir jättestor och tung och man bara vill ha ut den lill*.

Det är sant att det viktigaste är att barnen har det bra. Samtidigt vet jag hur stressad jag blir av att se hur kaoset lägrar sig i huset, med tvätt, disk och städ som måste tas tag i. Och jag vet att maken inte gör så många knop vad gäller sånt om inte jag håller på. Han går hellre iväg och grejar med sitt, snickrar och så, som han tycker att är roligt att göra, och som självklart också behöver göras någon gång, men allt annat får ju inte stanna av för det...

Du tror inte att det var huvudvärk hon vaknade av, och inte förstod själv riktigt själv vad det var som gjorde ont, at hon liksom förknippade ont i huvudet med att man har slagit sig i huvudet. Skulle ju kunna stämma med att hon var lite varm och att de sen ringde hem henne från dagis. Sånt kan ju komma och gå , allra helst om man har någon infektion som ligger och lurar i kroppen. Kan ju vara någon dagisförkylning som är på gång?Usch, lät inte alls roligt .... Hoppas du mår bättre nu.

dodisens mamma: Grattis till lappen!! Bra jobbat!!

AnSo: Skönt att få se liten i magen!