December Bebis 2010 :)

Grattis Moma!

Jag och en kompis brukar alltid dricka champagne när det är dags för melodifestival och i år är inget undantag, så ikväll är mormor barnvakt, och jag tar på finklänning och korkar upp flaskan jag fick när jag kom hem från bb. Får se om jag får i mig mer än ett glas innan jag däckar, har inte blivit så mycket sömn de senaste dagarna..

GRATTIS Moma! Tar ett glas för dig med :)

Grattis på din dag, Moma!

Vi har en liten gnällis idag, vad ont det gör i mammahjärtat när han inte är nöjd. Börjat med minifom idag, återstår att se om det ger verkan..

Ska man ge 10 droppar av Minifom eller ska man ge mer direkt? Har hört och läst att 10 droppar sällan räcker.

Grattis Moma

Alltså.. Vad tycker ni tjejer. Jag håller på att bli knäpp här.. Sitter och gråter nu för att jag har separationsångest och samtidigt för att jag tycker det är skönt att vara ensam.

Martin har tagit Tim för att åka en liten tur, lite "avlastning" för mig som umgås med honom dygnet runt och har gjort så hela hans levnadstid nu. Jag slåss så förbannat med mig själv om dagarna. När jag är ensam hemma med Tim går det bra, då "måste" jag ju vara hans mamma och har bara mig själv att tillgå. När Martin är hemma så börjar stressen.. "Tänk om han tycker det är jobbigt att Tim skriker, tänk om jag är värdelös som inte kan ha en nöjd bebis hela tiden, tänk om det är något fel på Tim". Sen får jag för mig att jag är korkad som tar till bärsjalen.. Den funkar jättebra och Tim är jättenöjd i den. Gör jag det för lätt för mig? Får jag honom att sova mer än han behöver, gör jag något fel?  Jag VEEET att dessa tankar stressar upp mig i onödan och jag VEEET att Tim känner av det. Men vad ska jag göra för att lägga det åt sidan? Så fort Tim börjar kinka så slår det mig i magen och jag tänker "nu blir han otröstlig och då vet jag inte vad jag ska göra". Känner mig instängd också, ser nästan fram emot läkarbesök och att handla och bvc bara för att jag då får komma ut, och Tim älskar att åka bil.. Usch vilket vrak jag låter som, skjut mig.

Jag är så klen, min bebis skriker litegrann och jag blir sån här? Varför klarar inte jag av att vara mamma.. Fast jag gör ju det ändå.. Jag njuter av att känna Tim mot mig och jag älskar att titta på honom och när han ler, ja ni vet precis hur det känns.. Jag bara känner mig som världens minsta, väldigt ofta. Här läser man om föräldrar som har barn med kolik som är hur starka som helst och jag klarar inte lite vanligt kvällskink utan att storböla så fort jag får chansen. Trodde jag började känna mig bättre, men det kanske är detta jag behövde, en krasch för att sedan skärpa till mig och sluta tycka synd om mig själv..

Nu har jag svamlat igen men det känns skönt.

Majorima: jag känner inte som du men jag tror inte du är ensam. Eller det vet jag att du inte är. Tror att många försöker framställa sig som väldigt käcka och rediga för att när man är mamma ska man vara nån slags superhjälte som aldrig tycker nåt är jobbigt. Jag tycker också att det är jättejobbigt när Elliot är ledsen och jag inte kan hjälpa honom men jag har lärt mig hantera det på något sätt.

Jag känner mig dock också instängd men vi är ju nybörjare på det här så det får väl ta den tiden det tar innan man kommer ut varje dag osv. Vi kanske kan ses snart t.ex. Jag bor ju inte så långt ifrån! :)

Men prata med BVC och be om hjälp! :)

Tack för alla gratulationer förresten! :)

Vi började förresten med 10 droppar och har jobbat oss upp till femton. Kommer testa lite fler också och se om det blir ännu bättre.