Mrs TH skrev 2010-09-10 10:59:03 följande:
Usch det är aldrig lätt när det kommer tll djuren, å ena sidan vill du ju naturligtvis ge din hund alla chanser i världen, å andra sidan är kanske inte ditt barn rätt sätt att pröva hunden på.
Nu vet jag inte vad som hänt, men jag hoppas att du kommer på en lösning.
Jag kan däremot berätta hur min mamma uppplevde det, hon hade en dobermann som var ganska aggressiv men otroligt snäll mot henne och min pappa. Hon kunde inte göra sig av med honom utan hade kvar honom när jag föddes, en dag när hon vände ryggen till och gick in i tvättstugan så såg hon i fönstret( reflektion) hur han ställde sig över mig( som var 4 månder och låg på en filt på golvet) med käften vidöppen och bara morrade. Hon hann precis vända sig om innan han högg och skrika åt honom så att han backade. Hon tog bort honom samma dag. Hon sa alltid att hon ångrar att han ens fick möjligheten att bita mig. Nu vet jag ju inte alls hur din hund är och jag menar inte att det är samma sak, men jag ville bara berätta hur det var i vår famlij, där djuren alltid går i första hand.
Tack för berättelsen! Så skönt med folk som försöker förstå istället för att bara dömma rakt av. Jag har inte orkat berätta något för mina nära för jag vill fatta det här beslutet själv.
Och oftast är han världens goaste, finaste kille så de få som vet om vad som har hänt tror ändå inte att han skulle kunna göra något mot ett barn. Men dessa människor känner honom ju inte som jag.
Det är ju jag som har tränat honom och fått honom att funka i vardagen igen- inte de.
De ser honom ju bara några timmar åt stöten så de känner honom ju som sagt inte.
Han har ju träffat min brorsdotter osv men jag är alltid noga med att passa så hon inte kryper fram när han sover, försöker resa sig med honom som stöd osv.
Och jag tycker verkligen att man ska respektera djuren men när man har egna barn har man inte 100procent koll jämt. Man måste ju känna sig trygg med att hundarna inte hugger som reaktion på att de kanske blir överraskade utan väljer att gå i första hand och som det är just nu så vet jag inte hur han skulle göra. De två gångerna jag inte har hunnit med med min brorsdotter så har han rest sig och gått därifrån.
Det var en situation här hemma som orsakade honom massa stress(vi hade en vän på besök, han e väldigt känslig för sinnesstämningar och hon mår inte så bra), som en reaktion på det så flög han upp från bädden, korsade hela rummet och attackerade min andra hund.
Jag blev helt ställd då de två är BÄSTA vänner, de delar mat, ben, bädd, mig- ja allt.
Men det blev inga skador på min andra hund så kvällen fortsatte som vanligt.
En timma senare gör han samma sak igen, vilket resulterar i att andra hunden blir skadad. Och är fortfarande-fyra dagar senare, rädd för den stora hunden, han gömmer sig och visar lugnande signaler om de måste vara i soffan samtidigt osv. Min lilla har blivit attackerad o nästan ihjälbiten en gång för tre år sen så jag tror det här gjorde någon enorm skada för hans självförtroende, när tom hans kompis attackerar honom.
Men jag tror absolut att det här kan gå över och bli bra igen.
Min stora hund blev som vanligt igen senare samma kväll och har så varit sen dess.
Nu har just det här aldrig hänt förut, dock vet jag att han har sina sidor, men aldrig nånsin att jag har trott att det kunde bli så här.
Men jag tänker på hur det då kommer fungera med ett spädbarn här hemma.
Jag kommer ju vara mest ensam med bebis o djuren. Så vissa dagar kommer inte hundarna kunna bli aktiverade fullt ut.
Om då bebis gallskriker, jag kanske är trött o irriterad osv, vem vet vad som händer då?
Vem vet hur han hanterar den stressen?
Jag måste ju kunna ha min bebis på golvet å vara trygg med det.
O som du skriver är ju inte mitt barn, eller min brorsdotter de två som jag vill ska kunna ta reda på det.
Men jag tänker också att allt kanske bara snurrar just nu för att det som hände ligger så färskt.
Jag tror absolut att jag o hundarna behöver några dagar där vi känner efter o tänker och bara är.
Jag måste _veta_ att jag gör rätt oavsett vad valet blir.
Mina fyrbenta är mina bästa vänner, det är de jag helst umgås med och bara jag får ta med mig dem så klarar jag vad som helst. Att behöva ta beslutet att sända den ena till döden är inget jag önskar ens min värsta fiende.
Så jag ägnar helgen åt att fundera:(