December Bebis 2010 :)

Mm jag förstår vad du menar. Det e själva nålsättandet o rädslan för att det ska göra ont som gör mig mest nervös. Men ska vara där imorgon kl 8 så snart nog är det gjort och då kan jag ge dig färsk info om hur det gick till.

Sen stressas min bebis väldigt mkt bara när barnmorskan mäter SFmåttet så man undrar ju vad den kommer tycka om allt den kommer få gå igenom imorgon. Men de har ju bra koll på bebis o allt både innan o efter så det där e jag säker på att den kommer klara sig fint:).

Jag tror dock att det kommer gå bra imorgon o att det förmodligen/förhoppningsvis inte blir så illa som det låter. Om inte annat har man ju någon med sig och denne får helt enkelt hjälpa till o hålla koll så inget händer som man inte vill. Jätteont tänker jag tex inte få. Då får ungen vackert ligga i tvärläge och komma ut i kejsarsnitt ist om den inte vänder sig själv efteråt.

Jag tror dock på det som BM mfl säger att ju bättre inställning man har till det hela desto lättare går det. Så jag tänker göra allt i min makt för att vara så utvilad o positiv som möjligt imorgon och verkligen själv anstränga mig för att slappna av under tiden. Mer kan man ju inte göra:). Mkt därför jag har läst på och frågat så mkt som möjligt innan också så att man inte blir chockad imorgon om det händer saker man inte hade vart beredd på.

Läste i någon annan tråd här på Fl där bebis efter ett flertal vändningsförsök fick lägre puls osv så de fick plocka ut den akut. Då hade den fått navelsträngen runt halsen ett ex antal varv. Allt slutade dock bra som väl var. Men det där ska inte alls hända speciellt ofta, tror att dessa två är de enda fallen jag har hört om och som sagt, man får ju försöka att tänka positivt och inte hänga runt på "änglarum" osv.:)

Precis

Samma här, jag litar också helt och fullt på att de vet vad de gör och att de aldrig utsätter en för en onödig risk osv. Känns som en nödvändighet för att man själv ska kunna hålla sig lugn osv och det är ju faktiskt _väldigt_ viktigt. Om det är några som vet vad de gör och som vill bebis bästa så är det ju de som finns på sjukhuset:).

Precis:). Sen e jag lite halvt kontrollfreak så ska jag genomgå något som imorrn tex så vill jag ju så gott jag bara kan veta vad som kommer ske och gärna även hur andra har upplevt det osv. Och ibland stöter man ju då även på info som man inte vill höra, det gäller att kunna klippa bort sånt från hjärnan och det brukar faktiskt gå bra här.
Men för mkt vill jag absolut inte höra för det hjälper inte mig att bli orolig.

En kompis till mig babblade tex sig blå om folk hon kände som hade fått tidiga o sena missfall, om spädbarnsdöd och hej o hans faster när jag berättade att jag var gravid. Det var det enda hon pratade om varje gång vi sågs. Tillslut sa jag ifrån att det här är det sista jag vill höra utförligt om när jag sitter och är gravid själv. Jag VET att det kan hända men jag vill inte höra om det. Hon fattade inte alls varför det var upprörande att höra  men så har hon aldrig vart gravid själv heller.

På tal om något helt annat fresten:)
Upplever ni också att era barn hickar oftare ju äldre de blir där inne:)?
Jag hade innan v34 inte känt en enda hickning men nu hickar den minsann minst en gång om dagen väldigt kraftigt:).
Har läst om de som har känt hickningarna väldigt tidigt så jag trodde inte att min bebis hade hicka men tji fick jag

Precis sån e jag med, varför behöva uppleva problemen mer än en gång:). Ältar inte saker speciellt mkt heller för det kvittar ju om något redan har hänt eller om det ändå ska hända.
Som när jag tog beslutet om att låta min kära vovve somna in för några veckor sen. Jag tyckte tvärtom att det var jobbigt med allt tjöt från vänner om att jag gjorde rätt osv eller att de kände att de behövde säga det efteråt. Som mamma sa, hade jag inte vetat att jag gjorde rätt så hade jag heller aldrig tagit bort honom men det gör ju inte saken lättare. Det som har hänt har hänt och det finns inget att göra åt saken, men sörja och lida kan man ju göra ändå. Och det som händer kommer hända oavsett så hellre är jag väl förberedd men posivivt inställd än o tas på sängkanten:P.Samma här, oftast är hickan uppe högst upp i magen så hela magen studsar men någon gång har det vart neråt i magen och bara känts svagt:P.Haha jaa visst är det jobbigt när man ska sova :D, ibland när hickningarna blir för starka så känns det nsätan obehagligt :P

Tack för infon:), min bebis ligger ungefär som din docka:) fast med huvudet lite högre upp- under högra revbenskanten.

--
Jag sitter o laddar inför vändningsförsöket nu, fick bara äta flytande frukost innan så en mugg med youghurt och en kopp te är allt jag får:(, jag som skulle kunna kunna tänka mig ett ex antal smörgåsar . Tur att det är om två timmar så man inte hinner svälta ihjäl;)). Pappan kommer dock o hämtar mig om en timma så vi är där i god tid o kan hitta ordentligt:).
Bebis har hicka- som vanligt:D.
Känner mig faktiskt inte alls nervös för tillfället så det hjälpte nog o få skriva om det här igår  . Återkommer sen när det e gjort:).

Tack:)).
Jo det är som tidigare, vi är nära vänner men inte tillsammans och inga planer på att bli det heller:P. Han frågade för ett tag sen om jag ville flytta ihop med honom just av ekonomiska och praktiska skäl men jag avböjde. Jag tycker inte att vi ska pressa ihop oss för att vi ska få barn. Älskar han inte mig ska han självklart inte bo med mig heller av väldigt många skäl. Sen trivs jag väldigt bra ensam dessutom så att bo ihop med en vän (som det ju blir då) faller mig inte i smaken. Tänker mkt på om han träffar ny tjej osv också, hur kul det skulle kännas för henne om han bor ihop med mamman till sitt barn men de är inte ihop o har aldrig varit. Hans svar på det va att han inte behöver träffa någon tjej under kommande 1-2 åren som det isf gäller:P.
Ett inte helt giltligt svar enligt mig haha, man kan ju inte hjälpa om man blir kär..

Vi har inte träffats så jättemkt under graviditeten dels för att han är rätt stressad över att bli pappa fortfarande och nog emellanåt är lite bitter på mig och hela situationen men han bryr sig ju väldigt mkt om oss båda och försöker så gott han kan på sitt sätt . Han känner själv också att när bebis väl har anlänt så kommer han självklart inte vika en tum från oss i början så allt känns fortfarande väldigt bra.
Det bästa av allt är just det att han kan prata om sina känslor o tankar med mig och jag kan göra detsamma med honom utan att det ska bli tjafs eller så. Jag känner fortfarande att det verkligen inte finns någon bättre pappa till mitt barn än just han:)

----------------

Nu är vi iaf tillbaks från sjukhuset:).
Först fick vi gå in så en barnmorska kände hur bebis låg och sen kollade med ultraljud. Sen fick vi gå till ett annat rum och där blev jag kopplad till en ctgapparat som mätte hur hjärtat slog, mina sammandragningar och så skulle jag trycka på en knapp när bebis rörde på sig, BM satte även nål i armvecket.

Efter ca tjugo minuter gick vi tillbaks till ultraljudsrummet där två läkare befann sig.
De kände båda två hur bebis låg och sen kollade även de med ultraljud igen.
Där konstaterade de så inte livmodern låg i vägen för bebis att komma ut eller röra sig samt att bebis hade hakan mot kroppen så att den kunde vridas:).

Sen fick jag bricanylet insprutat genom nålen och fy va dåligt jag mådde av det. De hade ju varnat innan för hjärtklappning o sånt så man va ju iaf förberedd. Blev varm o svettig och skakig och yr.
Då började ena läkaren med ett grepp om bebis rumpa o ett om huvet försöka vrida bebisen rätt.
Jag fokuserade bara på att vara avslappnad och lugn och fick beröm av läkaren:P.
Det gjorde faktiskt inte alls ont, kanske delvis just för att jag verkligen inte ville spänna mig och bara försökte lita på henne. Bebis gled rätt och de kollade med ultraljud och huvudet låg där det skulle.
Så snurrade jag in till ctgapparaten igen och blev uppkopplad en halvtimma till samt blev bjuden på saft och vatten:).
Därpå var det dags för ultraljud igen och bebis låg kvar i rätt läge.
Ännu en läkare kom och kollade min puls osv och sen fick vi äntligen åka hem:D.

Pga världens snöoväder så fick vi ligga i 60 på 110vägen så tog ett tag att komma hem.
Pappan har iaf vart suverän idag och servat mig med vatten och gett mig uppmuntrande leenden när jag har behövt det:).

Dock troooor jag att bebis har snurrat tillbaks till samma gamla position igen:P. Är inte hundra säker men det känns som om ryggen o huvet ligger som tidigare.
Är i 35+6 idag så den har ju tid på sig att vända sig rätt själv isf. Ska till barnmorskan nästa vecka så får hon känna o prata förstånd med den då isf.
Läkaren tyckte att jag skulle göra ett till vändningsförsök om den vänder sig tillbaks just för att den vred sig så frivilligt idag men jag struntar nog i det. Jag tycker det stressar barnet alldeles för mkt, pulsen var uppe i 200 flera gånger efteråt osv så känner att det räcker med en gång per graviditet för min del. Så är den riktigt vrång blir det KS men vi får väl hoppas på det bästa:).

Tack för alla tummar

Japp det har jag hela tiden:P. Dock har jag inte haft sex sen ja va i v 8-9 eller nåt sånt så har ingen aning om hur det skulle påverka *surar*. Stackars Pappan, jag bara gnäller o gnäller på honom om att jag inte får sex, han har det inte lätt han:). Tycker du att det funkar bra o har sex som höggravid?