Vi som inte var gravida - del 2

Här går tråden och dör utan att vi märker det.

Jag har precis återfått kontakten med omvärlden efter en vecka utan telefon, teve och internet. Vilken befrielse att vara tillbaka igen.

Hur är det med er? Hur går det? Vad händer?

Paprika: Hur funkar sidkudden? D vill allra helst sova på sidan - åtminstone somna på sidan, och ett skydd låter bra.

Magarna mår bra. Det kräks fortfarande, men inte lika kaskadigt, så vi får väl nöja oss med det. Gröt är jättegott. Potatis är jättegott. Avokado är jättegott. Däremot fick hon smaka på en sån där burk med banan och jordgubb, och blev ganska risig i kistan. Annars bajsar hon en gång om dagen, oftast mellan nio och tolv. Hon föredrar helt klart handfatet framför pottan eller toaletten, men det händer att det kommer där också. Delvis beror det nog på att hon har upptäckt att det är jätteroligt att titta på sig själv i spegeln. Och på mammorna. Tänk - en mamma i spegeln och en i verkligheten.

Vi har gått över till engångsblöja på natten. Tygblöjan var så genomvåt på morgonen att det inte kändes schyst att låta henne ligga i den. Dessutom blev den så himla stor av alla inlägg att vi började bli lite oroliga för hennes rygg. Än så länge funkar det bra med pappersblöjorna, men vi får väl se.

I helgen måste vi ge oss ut och shoppa lite. Byxorna i storlek 68 börjar bli för små. Hon växer så det knakar, tjejen.

Här brukar de ge rådet att börja med smakportioner någon gång mellan fyra och sex månader. Vi tjuvstartade ju lite, efter samråd med bvc.

Det är kul att hon gillar att äta. Hon börjar få in tekniken med skeden nu också, så nu är det inte gröt över *hela* ungen längre. Bara nästan. Vi har köpt en matstol också, så hon sitter med vid bordet, och det är jättepoppis.

Annars sitter jag också och funderar på semester. Jag var ju ledig en hel del i julas, så någon större semesterkassa har jag inte hunnit spara ihop. Vi har pratat om att jag ska försöka ta två veckor helledigt, i alla fall, men vi får väl se hur det blir. Inga planer har vi, mer än att vara, promenera, rota i trädgården och kanske åka och bada om det blir väder.

Nästa sommar har vi redan planerat en resa till Kolmården. Då tror vi att D är stor nog att tycka att det är roligt.

Ja, alltså, att hon börjar få in tekniken att äta från sked - inte att hålla den själv. Hon försöker ta tag i den och föra den till munnen, men det brukar sluta med mat över hela handen, samt mat över halva mamman efter att hon har slagit till skeden istället.

Med semesterkassa menade jag levnadsomkostnader så jag har råd att vara ledig. Jag har ju ingen betald semester, utan måste spara ihop till den "lönen" under året.

Är det något vi *inte* ska göra under semestern så är det att tillbringa för mycket tid med släkten. Vi har pratat om att åka upp och hälsa på min mormor och morfar (de har inte träffat D än), men det blir bara över en helg i så fall.

Tråkigt med din mormor, Ammiz!

Ni som är vegetarianer, har ni varit hos dietist? Vi nämnde för vår bvc-sköterska att vi inte åt så mycket kött, och frågade om vi skulle undvika sojaprodukter till D. Hon föreslog genast ett dietistmöte åt oss. Vi ska nog tacka ja, även om det känns lite fånigt. Vi *är* ju faktiskt inte vegetarianer.

Och på tal om det - hur hanterar ni idioter som ifrågasätter vad ni äter och varför? Jag stötte på en sån på en middag häromdagen, och blev helt ställd.

Fast gravidtidningar är det väl lite försent för, väl?

Jag fick "Vi föräldrar - första året", men blev mest bara arg. Vi föräldrar läser jag annars och tycker är rätt okej, men den där specialtidningen gav mycket mindre än jag trodde. Men jag känner nog att jag har allmänt bättre koll på bebisar än på graviditeter, och jag märkte att när jag började läsa på mer detaljerat så gav det ändå inget. "De flesta barn kan sitta med stöd när de är mellan tre och nio månader", typ.

Det mesta ger sig faktiskt av sig självt, har jag märkt. D är duktig på att berätta vad hon vill, och visa vad hon behöver hjälp med. Vi har köpt en pipmugg till henne som hon dricker vatten ur till maten, och sitter man med skeden i ena handen och muggen i andra, så visar hon när hon vill ha vatten, och när hon istället vill ha mer mat.

Vi har introducerat kött nu, förresten. Vi köpte en burk lasagne, och skulle testa några teskedar. Det var det godaste hon någonsin hade ätit, uppenbarligen, för hon slukade hela burken.  Majskrokar har hon också fått nu, och det är roligt.

Livet med bebis blir verkligen bara roligare och roligare. Hon är så kompetent och så ljuvlig och så fullständigt underbar.

D är fem månader nu, förresten, Gaytjej.

Och jag ska vara föräldraledig. Nu. På heltid.

Den boken jag har tyckt var bäst (och jag har inte läst så jättemånga) är "I huvudet på din bebis). För första gången i mitt liv sen jag lärde mig läsa har jag inte haft något behov av att läsa på. Det känns lite konstigt.

Vad gäller vegomaten och dietisten är nog mest så att dels är vi nybörjare och har inte så bra koll på oss själva ens, och dels äter vi mycket hel- och halvfabrikat (mest quorn och soja) som vi inte är säkra på är okej för en bebis. Jag är osäker på sojan efterson jag är rädd att den är allergiframkallande, och frun är osäker på quornen eftersom hon känner sig lite osäker på vad den faktiskt innehåller.

Idioten, ja. Det var knytkalas. Vi hade quornfiléer och grönsaker, alla andra hade kött och potatissallad. Det var liksom inte ens uppe till diskussion innan han började kommentera om "vad är det där?" och "de där vegetarianerna är så löjliga - säger att de inte äter kött, men väljer något som ser exakt ut som kött och smakar exakt som kött". Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig sett karln förr. Det blev något i stil med "ät du det du tycker är gott så äter jag det jag tycker är gott". Vad har han med att göra vad jag äter? Morr.

Och nej, inget dop här, och ingen namnceremoni av något slag. Vi är inte så kyrkliga av oss (ingen av oss är med i kyrkan) och inte i så stort behov av ceremonier över huvud taget. Vi pratade lite om det här på babymassagen, och ledaren log milt och lugnande mot mig och sa: "Men visst är det väl så att barnet får namn ändå?"

Vi äter fisk, så vi slipper det bekymret, i alla fall. Just nu har vi landat i att D får smaka sånt från våra tallrikar som är okej för henne, samt att hon får en burk färdigmat om dagen. Så fort vi har landat lite i våra nya rutiner så ska vi börja laga mer mat till henne. Smakisarna gjorde vi själva i början, men nu funkar inte det riktigt. Och i burkarna får hon det som finns ekologiskt, och urvalet är inte jättestort. Det finns till exempel bara en vegetarisk rätt, och även om bebisar inte behöver variation på samma sätt som vi, så vill vi inte ge henne samma rätt hela tiden. Plus att det var den enda burken hon inte verkade gilla särskilt mycket. Så nu har hon ätit både kött och fisk.

Vi kommer nog att ge henne lite kött i början. Det känns tryggast för oss medan vi läser på och letar information - plus att det är lite enklare. Det är väldigt mycket lättare att hitta information och recept, till exempel. Så får vi se hur det blir när hon blir lite större och börjar äta mer och mer av samma mat som vi.

Jag gillar också att klara mig själv och göra research, men för mig ingår "fråga experter" i att göra research. Bara jag kan komma dit med välformulerade frågor och visa att jag inte är helt rudis, så funkar det för mig.

Rapsolja är för övrigt det vi använder mest. Folk snackar så mycket om olivolja hit och dit, och att rapsolja inte smakar något och är tråkigt och sånt. De har inte smakat rapsoljan från Österlen, det är uppenbart.

Sådär, nu har D premiärkissat utomhus! Promenad, gnäll, torr blöja, kiss i busken.

Hur är det med er? Hur går det för er?

Jag tycker att det är roligt att vara hemma. Har känt mig lite fast utan bil, men förhoppningsvis löser det sig nu. Vi börjar få in nya rutiner och få kläm på dagarna, och det är mest bara mysigt.

Hur är det med Agnes, Ammiz? Mår hon bättre? Vad fin hon var i sin solhatt, förresten.

Nej, jag har inte så mycket att säga egentligen - var bara sugen på att babbla lite.

Jag vill inte strö salt i såren, Kronärtskocka, men jag njuter i fulla drag av att vara ledig. Det hade jag nog i och för sig gjort även om det hade varit vinter. Det jobbigaste just nu är att jag är så kluven. Å ena sidan är det roligt att vara ute och göra saker och träffa människor, å andra sidan är det rätt skönt att grotta in sig hemma och befästa sina rutiner. Jag blir stressad av att behöva åka i väg och planera för hur D ska kunna äta och sova och sånt. När det väl är ett faktum är det aldrig några problem. Mat får hon i sig - i värsta fall ersättning på flaska och det är ju inte så illa - och somnar gör hon när hon är trött, oavsett om det är i sin säng, vår säng, vagnen eller famnen. Det är liksom inte så jobbigt, men det känns jobbigt innan.

Det där med kläder är ett mysterium, tycker jag. Tygblöjan ställer nog till det en del, för har hon engångsblöja kan hon ha byxor både i 62 och 68, har hon tygblöja sitter 68 bra och 74 funkar utan problem. Bodysar är det 74 som gäller, medan hon i tröjor fortfarande kan ha 62. Vi har till och med en stor 56:a som fortfarande funkar. Men det verkar vara stor skillnad mellan olika märken. Ett par POP-jeans i 68 kan hon fortfarande ha, men de börjar bli för korta. Alla andra brallor växer hon ur över rumpan först, medan de fortfarande är snäppet för långa. Frun har (förhållandevis) lång överkropp och korta ben, och det verkar som om D har ärvt det (även om de flesta barn har en proportionerligt längre överkropp än de flesta vuxna).

Och så funderar jag på vad hon ska ha på sig i sommar. Heltäckande, men svalt och luftigt, och inte vitt. Vad sjutton väljer man då? Inget jag har sett i affärerna än så länge, i alla fall.

Jag känner inte det där om att tiden springer ifrån mig. Jag njuter av varenda sekund, och tycker att det är så roligt när hon lär sig något nytt, och är med mer. Jag vill faktiskt inte sakta ner tiden. Jag vill inte skynda på den heller, för den delen, utan tycker att det är himla lagom. Jag kanske istället kommer att tycka att det går för fort när hon blir lite äldre, men det är svårt att tycka att det är jobbigt när det bara blir roligare och roligare att vara med henne.

Babyteckenkursen var en hit. Alla ungarna älskade det, och satt och tittade uppmärksamt medan vi sjöng och tecknade. Vi håller som bäst på att hitta på persontecken till folk i omgivningen. De som är kvar är hunden, min mamma, och två av våra bröder.

Jag är hemma ensam, ja. Tanken är att frun ska jobba in sig lite, och sen gå ner på deltid, men det blir nog inte förrän efter sommaren. Det är bäst när hela familjen är samlad, det tycker vi alla tre, men det funkar bra att vara bara vi två.

Vitt skyddar inte mot solen, nej. Jag tror att en vit t-shirt är jämförbart med solskyddsfaktor 7, och det är ju inte särskilt mycket. Inte för att de ska vara i solen, men ändå. Hon har en solhatt, och det börjar bli dags att inviga den. Än så länge har hon mössa, men snart behövs skärmen.

Det är egentligen inte så bökigt med maten. Jag är lat nog att ofta ta med en burk när jag ska ut, så det är bara att skruva av locket, hälla upp, och värma. Det är ju lite mer att ha med sig, med skål och haklapp och så, och det är lite kladdigare, men hon blir ju bättre och bättre på att äta, så det är inte så illa, faktiskt. Hon har varit med på restaurang ett par gånger, senast i dag, och det är inga problem alls.

Tröttheten och grinigheten måste vara jobbigt  - både bebisens och fruns. Jobbigt för dem och jobbigt för dig. Vi har ju en lyxbebis som sover hela nätter, men hon är ändå lite gnällig på kvällen innan hon somnar. Frun tycker att det är tråkigt kort med tid på kvällen, och det är det ju - två-tre timmar från det at thon kommer hem tills D slocknar.

Vi har bara varit på regnbågs-ÖF, inte vanliga ÖF, men jag kanske ska våga/orka ta mig dit någon gång. Jag känner mig inte riktigt hemma bland de andra mammorna i stan (kanske för att jag är rätt mycket äldre än de flesta). I föräldragruppen är det lite bättre, och där har jag börjat knyta några kontakter. En av familjerna bor i närheten av oss, så jag ska nog försöka odla den bekantskapen lite.

Livet är verkligen ljuvligt just nu. Vi mår bra, björkarna har slagit ut och vitsipporna blommar. Ja, ungefär så känns det. Perfekt.

Jag funderar också på hur det ska bli sen. Hur jag ska balansera tiden. Hade jag varit ensam hade jag sett till att D fick korta förskoledagar, och sen hade jag jobbat på kvällen när hon hade somnat, men nu vill jag ju faktiskt umgås lite med min fru också emellanåt. Förhoppningsvis hittar vi någon form av deltidsarbetslösning, så vi båda får lite mer tid med D och lite mer tid med varandra. Jag vill inte jobba mest hela tiden, och frun vill inte åka hemifrån innan D vaknar och sen komma hem lagom till middag, bad, läggdags.

Jag tänker mycket på den där familjen jag jobbade hos i Frankrike. Hur lever man ett tillfredsställande och mysigt familjeliv när man träffas hela familjen samtidigt max 15 timmar i veckan totalt?

Här har det varit vansinnigt mycket tjat om barnvakt. Har jag bitchat om det än? Jag har svårt att komma ihåg. Min mamma (som inte har tjatat) har haft henne lite = suttit i vår soffa och låtit D sova på henne medan vi har fixat lite, samt gått en promenad med vagnen på en timme ungefär. Det kändes okej. Svärisarna däremot... De vill att vi ska lämna av dottern där och åka därifrån. Minst två timmar, helst hela dagen. Vi vill inte. Visst har de också längtat efter henne, och vi vill väl inte snåla med henne, men det känns inte okej. Viär inte redo. (Och inte bara för att de blir hysteriska varje gång hon spyr...)

Ammiz: Så skönt för S att få komma iväg lite, och så skönt för dig att vara ensam med Agnes. Det låter som om ni behövde det alla tre - även om det blev lite jobbigt för S med känslorna.

Vi gjorde oss av med liggdelen för typ en månad sen, och det är superpoppis att sitta upp i vagnen. Vi har en åkpåse nu, som verkar jättemysig, så när hon vill sova är det ju bara att fälla ryggstödet. Smidigt.

Igår kuggade vi på sexmånaderskontrollen. D tog klossen med högerhanden, men ville helst inte använda vänster, och följde den inte med blicken när den åkte i golvet. Inte heller ville hon låta sig dras upp till sittande, utan ställde sig upp direkt. Jag är inte direkt orolig, men det kändes som att bvc-sköterskan var orolig att jag skulle vara vara det, så hon stack in ett "men hon är egentligen bara fem månader".