Pungbrock och kryptorkism

Hej alla, ja visst känns det helt underbart. Den här stunden har jag längtat efter i så många år! Träffade min nuvarande man 03 och 07 blev det aktuellt att skaffa barn. Slutade med p-piller och började så smått försöka. Ingen hets dock, kollade inte ÄL eller så utan låg när vi kände för det. Eftersom vi båda är unga, 27 och 28 kände vi ingen större tidspress.  

Hela mitt liv, eller iaf så länge jag har varit medveten om "hur barn blir till" har jag oroat mig för att inte kunna få barn. Jag antar att det är en ganska kvinnlig tanke som slår de flesta, men jag vill nog påstå att jag har nojjat mer än de flesta. Kanske kan man känna på sig sådant? I augusti 08 blev oron större och vi började hetsligga, kollade ÄL med stickor, tvingade mannen att stanna hemma från resor p.g.a. ÄL, bråkade för att vi inte prickade in ALLA dagar kring ÄL... När jag ser tillbaka på den här perioden får jag ont i magen. Den här perioden var nog värst, t.o.m. värre än själva behandlingsperioden. 

Jag tror självklart att det är MIG det är fel på så jag rusar runt till en mängd olika gynekologer under den här tiden och jag provar allt som finns att tillgå. Jag hetsar så mycket så tillslut skickar en gynekolog mig till en laparascopi. Den görs i mars 09 och de hittar så klart inget fel, har en perfekt livmoder...

Visst slog det mig att det kunde vara mannen, men eftersom han hade lyckats göra en tjej gravid i sin ungdom för 10 år sedan "visste" jag ju att han kunde. I juni ringde jag till Sophiahemmet  och bokade tid för en fertilitetsutredning. I november var vi på vårt första möte och då fick vi "domen". 

Även om det var jobbigt att få reda på att vi aldrig kommer att kunna få barn på naturligt vis kändes det skönt att få ett svar. För mig har det alltid känts bättre att ha ett "faktiskt" problem istället för att vara oförklarligt barnlös. 

Detta blev ett väldigt långt inlägg, det jag egentligen vill säga är JA, VISST FINNS HOPPET även om jag har TVIVLAT MÅNGA MÅNGA MÅNGA GÅNGER! Det är en vidrig väg vi måste gå, men vägen leder bara framåt hur vi än gör även om man emellanåt har tagit ett steg bakåt... 

Önskar er alla stort lycka till (och mig själv så klart för än finns det en miljard hinder att ta sig över och just nu är nojjan över MF och MA GIGANTISK...) 

   

Frugg - Förstår att du är orolig för MF och MA, men du får försöka att inte tänka på det. Gläd dig åt det underbara som hänt!!! Jag är jättelycklig för din skull, trots att jag inte vet vad det är för fel på oss ännu så ser jag ändå ett hopp!!

sedan ni tog kontakt med sophiahemmet och till nu när du är gravid så har det gått på mindre 1 år? Det låter ändå som en okej väntetid...jag hoppas på samma...jag har känslan av att man får gå flera år på olika utredningar...

Jag hoppas du fortsätter titta in här och berätta hur det går för dig!

Hej!

Min sambo har haft dubbelsidig kryptorkism och op:ades i 5-årsåldern. Vi försökte att få barn ett tag själva och sedan lämnade han prov som visade 3 milj spermier totalt, alla med rörelsedefekt (inga snabba). Vi lyckades få tvillingar på ICSI nr 4 (det finns mer utförlig info om våra behandlingar i min presentation) och blev sedan också spontant gravida när tvillingarna var strax över året. Vi har alltså tre barn nu så tappa inte hoppet!

Läs också denna tråd angående AMH-värde www.familjeliv.se/Forum-7-34/m49959551.html

Ni har så rätt! Visst ska jag försöka att släppa oron och istället njuta av den här tiden som jag har längtat så mycket efter! Ska bara säga åt hjärnan att sluta tänka negativa tankar... ;)

Vi var som sagt på vårt första möte i november och eftersom "manlig faktor" konstaterades direkt givk det ganska fort. Då hade jag redan tagit alla nödvändiga blodprover och i december blev min livmoder röntgad ocgh äggledarna spolade.

Vi bor i Stockholm och här är det cirka 1,5 års väntetid för att få landstingsfinansierade försök så därför beslutade vi ganska fort att göra ett försök privat först. Tanken var att vi skulle göra det på Sophiahemmet där vi hade gjort utredningen (som var gratis), men jag tyckte INTE ALLS om vår läkare så vi bytte klinik. Jag mailade IVF-kliniken i mitten av januari, den 25/1 var vi där på vårt första möte och veckan efter började jag spruta så det gick väldigt fort! Vi fick ju dock betala hela kalaset själva.

Moii: MF är missfall, alltså att man börjar blöda och att kroppen sköter det själv så att säga. MA står för missed abortion och innebär att fostret dör men inte "kommer ut" av sig självt. Man kan då behöva göra en skrapning. Min rädsla är att jag ska komma på mitt första VUL om två veckor och att de då ska säga att fostret är dött... TA I TRÄ! ;)

Givetvis kommer jag att titta in och tala om hur det går för mig och kolla hur det går för er!

Imorgon bitti ska mannen lämna första spermaprovet, och vi ska lämna blodprov. Han är riktigt nervös märker jag, rädd för att han inte ska kuna "prestera" något...tror inte jag är till någon hjälp heller...

Hoppas att det gick bra med makens prov, tror inte att det är en särskilt kul uppgift... Min älskling var inte glad första gången, han tyckte att hela grejen var skum, runka i en burk liksom och ge den till någon som ska pilla med innehållet... Dock har det gått mycket lättare när vi har gjort själva IVF:en.

Här är oron på topp! Hade en brun-beige-rosa-gul-aktig flytning i fredags och är nu övertygad om att det är kört... Bajs. Nu vill jag gå och lägga mig och sova i typ 5 månader. Vakna med en stor mage och en sparkande bebis. Åhh, så skönt. Har läst om ALLT elände som kan hända, har typ googlat konstant sedan i fredags så nu har jag gett mig själv googel-förbud (igen...). Av den anledningen kommer jag inte att vara här inne så mycket längre eftersom jag även här råååkar glida in i forumet "missfall". Nu ska jag försöka strunta i alla andra och bara fokusera på min kropp och min plupp i magen.

Lycka till!   

Frugg: det gick bra för honom att runka i burken, som du skrev, men han var riktigt nervös imorse =) Men skönt att ha det gjort.

Jag tycker du gör helt rätt, lägg ner att läsa och hålla på ett tag och koncentrera dig bara på dig själv och pluppen! Jag hoppas att flytningen då såg inte var någonting alls, det får den inte vara! Kämpa på med att hålla humöret uppe nu! Kram

Igår var vi hos läkarnen och fick domen...fanns inga spermier alls i min mans prov. Han ska lämna ett till men enligt läkaren var chansen att det finns spermier väldigt liten. Däremot trodde hon att eftersom det är ett "medicinskt" fel, att det är ärrvävnad i sädesledarna som gör att inga spermier kommer igenom, så de kan troligen plocka ut spermier och göra provrörsbefruktning. Men som sagt...några tester kvar innan vi säkert vet. Självklart blev vi ledsna, men samtidigt på något sätt lättade. Vi har varit beredda på detta svaret. Blodproverna visade bra för oss båda, jag gjorde en undersökning och båda mina äggstockar såg bra ut och det fanns flera fina äggblåsor som var redo. Så förhoppningsvis är det "bara" spermierna osm inte kan komma ut ,och det finns ju hjälp! Även om vi får vänta ett tag...

Hur har det gått för er Moii? Har ni fått veta något mer om när det kan sätta igång?

Och Frugg, hur går det med pyret i magen?

Hej på er!

Jag beklagar era dåliga resultat! Inga spermier alls måste vara hur tungt som helst, men med dagens fantastiska teknik finns ju alla möjligheter att hämta ut dem på annat vis. Lite extra krångel bara, men det går att lösa tack och lov! Jag hoppas så att det löser sig för er och att ni kommer igång med allt härligt sprayande och sputande inom en överskådlig tid... ;)

För mig går det bra än, ta i trä (nope, jag är inte alls vidskeplig av mig...)! Jag är nu i vecka 12 och den värsta tiden ska väl vara över antar jag även om jag SÅ KLART inte kan släppa oron! Jag har sett pluppen en gång i vecka 8 (7+2) och började så klart att stortjuta när jag fick se det lilla, lilla hjärtat slå. Helt magiskt. Efter det släppte oron en liten, liten aning but now it's back! Jag trodde verkligen inte detta innan jag blev gravid, hela tiden har fokus legat på att BLI gravid och då fanns inte en tanke på mf och ma och allt annat jävla skit som kan hända... Jag försöker att släppa oron och inte tänka för mycket på allt elände, försöker... går väl så där ;)

Jag tittar in framöver och kollar hur det går för er!

Kram frugg

Så härligt att höra att det går bra Frugg! Det kommer det fortsätta göra också, och redan i vecka 12,  det kommer gå jättefort till det lilla knytet ligger din famn spratlandes istället för i magen!

Ja...jag hoppas att vårt sprutande och sprayande kommer igång snart! Men nu är det sommar, det är skönt, hade kännts mer tråkigt om sjukhuset hade vinteruppehåll och man stod där i kylan och väntade...

Trevlig midsommar!

Hej tjejer,

nu är sommaren snart över och här händer ingetting, inga mirakel som skett under sommaren, inte ens en tid till något mer undersökning...men, det är väl bara att vänta på besked. Mannen ska ringa sjukhuset imorgon och fråga om det andra spermaprovet, han har inte fått svar på det ännu, inte för att det är så stor chans att det visar på att det finns några simmare men vi vill ju ändå veta.

Frugg, lite mer positivt vill jag höra, hur har det gått för dig i sommar? Lilla pyret är kvar i magen hoppas jag på! Berätta hur det känns!

Kram

Ja vår lilla plupp är kvar i magen än så länge, ta i trä! Jag tar fortfarande en dag i taget och vågar inte hoppas för mycket trots att jag går in i vecka 21 imorgon... Allt kämpande har ju gjort mig till ett neggo som inte vågar se så ljust på det fantastiska som jag faktiskt går igenom... ;) Vill och försöker njuta av varje dag, men jag skulle ljuga om jag sa att jag springer runt på små rosa moln hela dagarna. Jag är så sjukligt rädd för att något ska gå fel! Jag oroar mig konstant för att älsklingen inte mår bra eller för att jag ska göra fel, äta fel osv osv osv... Kommer på en ny åkomma varje dag, förra veckan var det ryggmärgsbrock jag oroade mig för, igår var det döfött barn, idag är det Down Syndrom, imorgon något annat... Åt en bit mozzarella för ett par veckor sedan så jag har givetvis fått listeria och toxoplasmo fick jag av salamin jag stoppade i mig utan att tänka på det... SUCK. Min hjärna går på högvarv för att konstatera alla fel jag har gjort, gör och kommer att göra... Vet  någon var AV-knappen sitter för nojjerier? :) 

Hmm, du bad om något positivt Körsbärsträd och fick en neggo-utläggning. Sorry!!! Jag är självklart så galet lycklig för att det bor ett litet mirakel i min mage. Kan börja gråta när som helst när jag tänker på hur lyckligt lottade jag och min man är som har kommit så här långt! Att känna den där odefinierbara känslan i magen när miraklet gör sig påmind är det mest magiska jag har varit med om!

Önskar er ALL LYCKA och hoppas verkligen att det händer något snart!!! Den där eviga väntan är vidrig!

Kram     

En liten uppdatering. De gjorde TESA/PESA på min man innan jul, visade på att det inte fanns några spermier över huvud taget, och troligen har det heller aldrig funnits några. Så nu är vårt nästa steg att försöka bli gravida med hjälp av spermadonation. Bara att hålla tummarna för att allt är som det ska med mig!

Skrev precis ett meddelande till dig Körsbärsträd, men har ju fått uppdateringen här.

Okej! Besked är bra. Då kan man bearbeta och gå vidare! Måste kännas tungt att det inte finns några över huvud taget, men som sagt, SKÖNT att slippa spekulera! Spermiedonation är ju ett fantastiskt alternativ! Ibland slås jag verkligen av tanken att vi ska vara väldigt glada att vi lever på 2000-talet, annars hade vi varit BETYDLIGT fler ofrivilligt barnlösa.

Vad gäller dig så är jag av tron att det "enough is enough", alltså nu har ni ert problem och då får det fan räcka med det! Inte ska det väl vara så att ni ska behöva handskas med att något är knas med dig också?!? Är inte särskilt religiös, men det måste finnas en högre makt som fördelar eländet på något vis... Jag anser att ni har haft ert elände nu så förhoppningsvis kommer det att gå fin-fint framöver! 

Jag önskar er LYCKA till och det enda tips jag kan ge dig är att försöka hoppas lite mitt i allt... jag är själv urusel på det, men ack så skönt det är när man väl lyckas hoppas.   

Stor kram!