Ska inte få fira min sons födelsedag

Men varför ska barn behöva lära sig det? De flesta av oss kämpar för att lära våra barn att vara kamratliga, och att alla ska få vara med. Ska då inte de vuxna kunna anstränga sig några timmar för barnets skull då det fyller år. Särskilt när det har fungerat tidigare och barnets föräldrar, mor- och farföräldrar och övriga släktingar  kommer väl överens. Barnets födelsedag är enbart barnets, det är inte alls som jul, påsk el dyl som man kan fira under flera dagar. Vad händer när barnet är större, ska man fira examen och konfirmation två gånger? Ska han behöva fira sitt bröllop två gånger också?Jag förstår pappans nya frus situation, eftersom jag själv varit i den, och det är inte lätt. Men hon får en dålig start på sitt nya liv som bonusförälder om hon inte kan sätta barnets känslor framför sina egna åtminstone på hans födelsedag. Att det inte funkar för hennes föräldrar ska komma är nog bara en undanflykt, är hennes föräldrar någorlunda vanliga människor så klarar de nog av att socialisera med främlingar över en kopp kaffe i ett par timmar.TS, du skulle ju kunna tala med ditt ex och säga att du förstår att det är svårt för hans nya att få sitt hem invaderat av hans förflutna. Kanske skulle ni kunna fira alla tillsammans, inklusive hennes föräldrar, på en neutral plats? Antingen fortsätter ni med det, eller så kan ni återgå till att fira hos varandra varannat år när hon känner sig mer bekväm med att träffa alla i barnets släkt. Fråga om det finns något annat du kan göra för att det ska kännas bättre för henne? Är du förstående och trevlig så blir hon troligen mindre nervös och mer samarbetsvillig. Lycka till!

Jag tycker också att de borde ha tagit upp det betydligt tidigare INNAN sonen själv frågade om mamma skulle komma på vuxenkalaset. Nu har han ju redan frågat och det har tydligen inte funnits någon direkt anledning att ifrågasätta hur det ska ordnas förrän nu, en vecka innan födelsedagen. Det är möjligt att pappan och hans nya har pratat om det en längre tid, och kanske t.o.m med sonen som ändå har frågat om mamman ska komma. Men om de håller på att mamman med familj inte får komma så blir hon ju i dethär läget "lögnaren" eftersom hon har sagt till barnet att hon självklart ska komma dit. Av hänsyn till barnet bör de enligt Mig för Just Denhär gången samlas 'som vanligt' eftersom sonen gärna vill ha det så och det är så pass kort varsel för en ändring. Vid nästa födelsedag kan båda parter förbereda barnet på att nu blir det ett varsitt kalas hos mamma och pappa istället. Men med såhär kort varsel och efter att sonen själv har sagt att han vill att båda ska vara där skulle iallafall jag svälja stoltheten och försöka göra födelsedagen så rolig som möjligt för pojken.

Man kan. Men är det schysst mot barnet att inte förvarna om det i god tid utan vänta tills h*n redan är inställd på att ha alla omkring sig på 'sin dag' och först då säga att det blir ändrade planer?

En situation som alltså inte är direkt jämförbar med den TS är i just nu. Det är mindre än en vecka till födelsedagen och sonen har själv frågat om hon kommer (som vanligt) så uppenbarligen förväntar iallafall han sig att ha samma typ av födelsedagsfirande som tidigare.

Jo, där håller jag med. Men nu när det redan blivit så pass fel, varför inte då ge med sig, bita ihop och göra som vanligt en sista gång och därefter börja med ett annat sätt att fira. För det blir ju trots allt sonen som är i riskzonen för att bli mest sårad när det blir så tvära ändringar på så kort varsel.

Blir man tillsammans med en person som har barn / ex så måste man ju vara medveten om att man samtidigt får en 'svärfamilj' på köpet. Även om man inte kommer överens får man ju absolut inte kila in sig mellan barn och förälder! Vill man inte träffa ens partners ex så kan ju ens partner åka själv till födelsedagen (eller så kan man åka bort om exet kommer hem till en). Vafan, den där kvinnan får ju växa upp och bli vuxen!

Ess: Det jag sade var att 'bonusmamman' kunde ju stanna hemma alt åka bort om hon absolut inte klarade av att träffa 'exet'.. Hon visste antagligen att det följde med mer än mannen på köpet när de blev tillsammans. Usch och fy på dem som skall försvåra för skilda föräldrar att gemensamt ta hand om barn efter skilsmässa.. Skulle själv aldrig acceptera en sån kvinna om jag hamnade i den situationen...

Jag resonerade helt utifrån TS, nämligen att det är 'den nya' som krånglar.

Min åsikt är att det åliggar alla vuxna föräldrar att agera med sitt barns främsta i första hand i denna situation. Jag är beredd att åsidosätta ganska mycket för detta, även om mitt ex bedragit mig eller liknande. Det gäller att lägga fokus på det som är viktigt. Självklart skulle jag försöka bli 'så sams' som möjligt efter ett tag.

Jag vet ju iof att hon skulle gå att resonera med och agera någorlunda logiskt med vårt barns välmående i fokus. Men det är ju bara min specifika situation. Det är ju självklart mycket svårare när det är den andra föräldern som 'krånglar', man sitter ju 'ihop' genom barnet vare sig det funkar eller inte.    

Det är ju lönlöst att spekulera, utan vi kan ju bara utgå från TS text. Se Lilla Mys kommentar ovan.

Självklart är det Pappan som har det främsta ansvaret att (tillsammans med mamman) se till att de på bästa sätt tar hand om sitt/sina barn. Om du läser det jag skrivit så skriver jag ju det, om än i allmänna ordalag.

Som 'den nya' måste man ju acceptera att den existerande relationen mamma/pappa/barn (samma princip för hbt fam) finns och troligtvis är viktigare när det kommer till kritan än den roll man själv har. Som förälder är det ju ens ansvar att sätta sitt barn främst, och att göra detta klart till eventuella 'nya' man träffar.   

Efter att ha firat varje födelsedag 2 ggr så önskar sig nu sonen att få  bli firad av mamma och pappa på sin riktiga fördelsedag.

Så till 10årsdagen ska jag bjuda in hans pappa med nya familj.

Kan var bra att man kommer överens.
hur blir det annars till konfimation och stundenten mm....?   

bra låta barnet ha sin dag.

 
     

Men man MÅSTE ha en relation till sitt ex, kunna prata om barnen och om  deras problem, kompisar, skolgång, vad de behöver i vinterkläder, regnkläder aktiviteter, vem som ska skjutsa dem, sjuukdommar vem som kan vabba , möten mm.

OM du man inte prioriterar relationen till sitt ex anser jag han vara en usel pappa som inte kan prata om barnen med mamman ens.

Det det är nämligen det som det handlar om, att kunna prata om de barn man satt till världen.

Men jag antar att du och din man inte pratar om era gemensama barn alls utan nibeslutar saker om dem helt utan att prta med varandra, om tex byta förskola, byta skola, börja en aktivitet och ni pratar aldrig om de är sjuka heller.

OM du anser det vara naturlitg att NI pratar med varandr aom era gemensamam barn så borde du förstå att det är viktigt att kunna ha en relation till sitt ex och prata om barnen lika naturligt om barnne som ni gör.

Det är ju inte  en relation till  ex i form av kärlek, utan i form av föräldrer, en förldrarelation man har till sina ex.

Den relation måste man ta hand om, oavsett om man bor ihop eller inte.             

å man måste hata varandra så mycket at man inte ens kan fira stundeten på rätta dagen ihop.. för barnets skull?

Det låter på sig som om det handlar om föräldrana och inte barnet  när barnet tar studenten..

Stackars barn

     

  

då få rman väl som vuxen bita ihop.

OM en inte klarar av det får väl den andra vara dubbelts så skicklig på att göra det.

det är ju barnets dag  ellerhur?    

OM någon är otrevig får väl denna förvisas från platsen elleruhr. precis osm på en "vanlig" fest.

Ring och prata om det innan och kom överens om att bita ihop en dag som är viktig för  barnet.

  

Nej. 
Men däremot är det uppenbart att det är svårt för vissa att förstå att deras verklighet inte delas av alla. 

Barn kan må alldeles utmärkt om så föräldrarna aldrig pratar med varandra. 
För den som inte förstår sig på barn kanske detta är nyheter. 
Men barn är små antenner, dom snappar upp allt som är omkring dom. 
Ingen kan fejka bort en spänd stämning, hur mycket man än ler.
Och om du frågar många barn ser dom hellre att mamma och pappa är glada på var sitt håll, än som spända fiolsträngar på samma ställe. 

Det finns många pedagoger och psykologer som hävdar att ingen kommunikation är bättre än tramserier och bråk. Och det då utifrån barnets synvinkel. 

Sen finns det dom barn som inte har något minne av att mamma och pappa bott ihop eller någonsin gjort saker ihop, och har därför inget större behov av det.

Sen finns det barn som trivs alldeles utmärkt i sina nya konstellationer, så bra att oavsett minnen av mamma och pappa tillsammans så spelar det ingen roll. Det går lika bra att fira med pappa och frugan ena dagen och mamman och gubben andra dagen. 

Varför ska man alltid utgå från att alla barn mår dåligt för att deras föräldrar är separerade?

Snacka om att tvinga på ungarna en offerkofta som hämmar dom.