Inga spermier..
Vi fick svar på spermaprovet i går, och där fanns inga spermier. Jag kände det på mig men att få det sådär svart på vitt gjorde ont. Och maken är förstås riktigt ledsen.
Läkaren skickade med remisser på blodprover för att kolla hormoner, samt göra en kromosomanalys så han var och lämnade blodprov i går. Nu är det mer tid av orolig väntan. Jag hoppas förstås det är stopp i sädesledaren eller nåt åtgärdbart hormonellt fel så att det trots allt går att få ett biologiskt barn tillsammans, men jag har kvar den där magkänslan som säger att han nog är steril.... Men man måste ju tänka positivt, det är ju inte kört än.
Vi har försökt i tre år, och nu är vi studenter (dock är maken tjänstledig från fast jobb så ekonomi och trygghet har vi ändå), och tänkte satsa så långt att vi ska göra IVF om det är möjligt med hans spermier. Men har han inga och det blir mer avancerat än så så lär vi få vänta till efter studier och när man har stadgat sig med jobb och annat innan det blir tal om adoption eller annat. Känns sjukt jobbigt när man velat ha barn så lång tid.
Jag har alltid sagt att det biologiska inte spelar någon större roll, utan att man vill ha ett barn att älska och vara en fin familj, oavsett blodsband eller ej. Men nu när det kanske inte går att få ett gemensamt biologiskt barn känns det skitjobbigt. Nu börjar jag helt plötsligt tänka att jag vill ju att barnet ska likna mig och maken och vara en del av oss bägge. Löjligt kanske, men när det finns risk för att aldrig få det känns det viktigt för mig.
Usch, nu blev det kanske lite osammanhängande men kände att jag behövde skriva av mig lite grann...
