Inga spermier..

Man gör ett val, antingen går man vidare eller så gräver man ner sig. Självklart får man gräva ner sig och vara väldigt ledsen vissa dagar, man måste tillåta sig att vara ledsen också. Men gå vidare genom att kolla vilka möjligheter ni har, vad är ni på för sjukhus? Hur är det med donerade spermier på det sjukhuset? För oss hamnade vi i en kö på 1½ år, vi vill inte vänta så länge till vårt första försök så vi valde istället att ta kontakt med en klinik i Danmark där vi gör inseminationer med donerade spermier. Har gjort tre nu, om det inte har blivit något fram till sommaren går vi över till IVF.

Det som har hjälpt mig och oss genom den här resan, som inte är slut än, men vi har hela tiden sett frammåt, möter vi en motgång, så letar vi reda på något sätt att komma förbi den motgången! Vi ska få ett barn, på något sätt någon gång, och biologiskt eller inte, vi har längtat och vi kommer bli lika bra föräldrar som alla andra trots att vi inte är fullt biologiska! Det är jag säker på!

Vi har varit på CFC i Köpenhamn. Koster 2300 DKK per försök, sen kostar det att åka över bron, bensin osv. Men runt 4000 SEK per försök. Har läst om gränser på andra ställen, och där står oftast att de rekommenderar att man inte väger alltför mycket, men de hindrar en inte från att försöka, det är på ens eget "ansvar".

Vad kan man få tillbaka från Försäkringskassan? Har du någon länk med information?

Grattis till din dotter förresten, tror jag har sagt det i någon annan tråd där jag sett dig, även läst din blogg =). Vår fjärde insemination denna gången, har fått progesterol, och inför nästa som vi förhoppningsvis inte behöver genomföra har vi fått recept på pergo+ovitrelle.

Tack för infon! Försöka kan man ju alltid göra.

Så roligt! Allt välkommet med ett tillskott!

Då ska vi också testa att skicka in!

Vet du vad? Jag fick ett plus i måndags!!!!! Fjärde försöket! Är jättelycklig, men samtidigt rädd och orolig, men försöker att bara vara positiv, ett steg på vägen, jag är gravid!!!

Tack! Det var jättehäftigt att se plusset på stickan. Förstår att det inte är lätt att komma ihåg allas "historia". Det var vår fjärde insemination. Har gjort tre helt ostimulerade, läste runt lite om cykler och kom fram till att min möjligen var lite för kort, eller normal mellan mens och ägglossning men oftast mellan 9-11 dagar mellan ägglossning och mens, alltså lutealfasen. Jag fick progesteron som jag tog varje kväll nu det fjärde försöket, vet inte om det var det som gjorde att ägget fastnade eller om det hade gjort det iallafall. Ska ta progesteron morgon och kväll fram till v. 12.

Om den lilla lilla stannar då såklart, men det får vi hoppas.

Stort grattis till dig och er! Förstår din känsla, trodde också jag skulle gråta av lycka när jag såg plusset, men det gjorde jag inte...jag tror fortfarande inte jag förstår det, är i v. 7 nu så jag harändå haft några veckor på mig att förstå. Men på tisdag ska vi på ultraljud, efter det kanske man vågar tro på det.

Stort stort grattis till dig

Ja, men ju mer man närmar sig desto mer orolig blir jag, jag har ju börjat tro på att jag är gravid nu, och tänk om det inte är så... tänk om det lilla hjärtat inte slår... Men jag ska försöka och tänka positivt, det är snart tisdag =)

Hur mår du nu? Hur känns det? Har du börjat förstå det?

Hej! Det gick bra! vi såg en liten liten böna på 1,2 cm med ett tickande hjärta, var underbart att se. Allt stämde precis som det ska vara hittills, så det är bara att hoppas på att fortsättningen går lika bra!

Men det är svårt att förstå som du säger, även om man sett det. Jag är illamående till och från hela dagarna, känner av molvärk emellanåt, och lite konstiga saker som är svårdefinierade emellanåt. Jättetrött... och orolig. Men det är bara att ta en dag i taget och försöka vara positiv =).

Nu har vi kommit lite längre än er, men min man blev också opererad som barn. Två spermaprov som visade på 0 simmare, biopsi i december, och de hittade ingenting... vi fick veta direkt medan vi var där att de inte hittade något, men de drog även ut "trådar" som skulle skickas på analys, svaret kom efter en vecka, inga simmare där heller...

Vår räddning i hela det här är att vi hela tiden varit steget före. Vi har förberett oss på det värsta, och bestämt oss innan hur vi ska gå vidare om vi får negativa svar. Så efter biopsin tog vi direkt kontakt med klinik i Danmark, väntetiden i göteborg för donator insemination var 1 ½ år. Efter fyra försök i Danmark så är jag nu gravid!

Så ge inte upp, visst är biologiska barn vår största önskan, men nu finns inte den möjligheten, och vi har båda accepterad och valt att inte gräva ner oss i sorg, utan se frammåt. DI känns helt "normalt" nu, inget konstigt alls, och vi är helt säkra på att vi kommer älska vårt barn lika mycket som om det hade varit biologiskt, detta är vårt barn, vår resa som vi har gått igenom tillsammans, sen att det inte är min mans spermier det har ingen betydelse längre.

Så kämpa på! Jag håller tummarna för att de hittar små simmare till er vid biopsin.

Man får försöka se det positivt, på något sätt tror jag att man blir lyckligare av detta, man lär sig att allt inte är så lätt, att ta tillvara på varandra, man växer tillsammans, genomgår saker som andra par inte får... så man kan välja att se det positivt eller att känna att det är orättvist att man blir drabbad, kan gå upp och ner, men tror ändå man ska fokusera på det positiva, vilket inte alltid är så lätt.

Anledningen till att de inte hittade några spermier var troligen pga operationen, eller möjligen att de gjorde operationen försent. Ingen av min mans punkulor hade vandrat ner vid födseln, han minns inte hur gammal han var vid operationen men troligen någonstans runt 7 år, vilket är ganska sent. Så hans kulor fick inte möjligheten att utvecklas som de skulle förklarade de det som.

I Göteborg ingår inte DI i vårdgarantin, men jag har läst om att det gör det på vissa ställen i Sverige, så håll tummarna för att det gör det i ert landsting. Mannen är vaken under biopsin, men min fick väldigt mycket morfin, så han var vaken men inte riktigt vid medvetande om vad de gjorde. Han är otroligt spruträdd, så möjligen därför de pumpade i honom så mycket, men enligt honom själv var det värre att stoppa in droppnålen i armen än vad sjävla biopsin var. Efteråt var kulorna nästintill helt svarta av blåmärken i några veckor, och det var väldigt "obehagligt" för honom, men gick bra att ha vanliga byxor efter några dagar.

Vi har varit öppna med vänner och familj, och även vår arbetsplats, redan från början. Jag tycker inte det är något man ska skämmas över. För oss har det varit relativt lätt att berätta, men det är ju ett val man gör själv. Vi arbetar på samma ställe, och vid utredning och även DI i Danmark så har vi både varit borta från arbetsplatsen på samma gång, om inte det varit så är det möjligt att vi inte hade berättat, svårt att säga.

Vet inte om jag svarat på allt, men fråga hur mycket du vill. Jag fick själv mycket svar här inne i början av vår resa, och det hjälper att vara lite förberedd på vad som kan komma.

Nej, så tråkigt. Blir ledsen för er skull. Utomkvedshavandeskap, hur många veckor hade du gått nu? Måste kännas jättejobbigt. Men det är bra att se frammåt, man måste det för att orka med. Kram till dig

Höst 44 Förstår precis hur du känner, och det går inte att ta bort. Och ju mer man försöker, så känns det bara som att det blir värre på något sätt... och det värsta är när människor knappt vågar berätta att de är gravida för att de tror att man blir ledsen, men de måste ju förstå att jag blir ändå mer ledsen när de "undanhåller" det...

Åhh, grattis! Så härligt att läsa!

Så kände jag också för något år sedan. Men nu sitter jag här med en liten bebis i magen som kommit till via donator insemination, och allt känns hur bra som helst! Min man känner att det är hans barn, ingen tvekan. Och jag är säker på att barnet kommer likna honom iallafall, i sättet, rörelsemönster, tankar. Det är min man som är barnets pappa, och det biologiska spelar inte den minsta roll.

Men jag förstår din tanke, har också gått igenom de tankarna. Men den känslan är helt bortblåst nu. Vet inte om det hjälper dig eller inte, men kram till dig! Kämpa på. Att mannen inte har några spermier är inte slutet på något, utan börjat på något annat. Har varit en jättespännande väg att gå!

Det är svårt att säga hur detta har påverkat vårt förhållande. Det kanske hade varit lika bra iallafall, men samtidigt så tror jag att svårigheter antingen för två människor närmare varann alternativt ifrån varandra. Och vi har kommit varandra närmare, vi har hela tiden pratat öppet, men inte så att man behöver prata och älta varje dag, utan när man känner att man vill eller är ledsen eller liknande. Men samtidgt så har vi försökt vara positiva, se framåt hela tiden. Innan vi gick på ett nytt möte eller gjorde en ny undersökning så pratade vi igenom framtiden, ex. om biopsin visar att det inte finns något, vad gör vi då? Ja, vi bestämde oss för att vi skulle ställa oss i donator kö i sverige men gå vidare "privat" i Danmark under tiden. Så när vi fick det hemska beskedet att min man aldrig kunde bli biologisk pappa, då grät vi lite, sen åkte vi hem och jag kontaktade en klinik i Danmark. Och när första inseminationen misslyckades, ja, då såg vi fram emot nästa. Det var vårt sätt att ta oss igen, se framåt, vara beredda på nästa steg och inte hamna i en förtvivlan som säger, vad gör vi nu? 

Hej, vi fick samma svar som er. Jag hade gjort en spolning av äggledarna redan innan mannen gjorde biopsin. Vi fick inget samtal utan blev ställda i kö. Valde att själva gå vidare till danmark och gjorde insemination där, lyckades på fjärde försöket. Vår lilla tjej föddes i februari, när vi kom  hem från BB hade vi fått ett brev från Sahlgrenska att vi var välkomna på läkarsamtal inför insemination. Väntetiden/kön här i Göteborg för donerade spermier är väldigt lång, vet inte vart ni bor men hoppas ni har mer tur där, annars så kan jag rekommendera att åka till Danmark, vi blev jättebra mottagna! Lycka till.