Inga spermier..

Grattis!!!

Förstår att det måste vara jättejobbigt. Jag har en 4 kompisar som har fått eller ska få barn i år. 2 av dem får sitt andra. Det blir verkligen jobbigt när 90% av samtalen handlar om graviditet och förlossning (eftersom vi ska adoptera och jag aldrig kommer få uppleva varken graviditet eller förlossning) En av dem, började försöka 1,5 år efter vi började försöka och självklart gick det på första försöket för dem och nu ska de snart få sitt andra barn. Det KÄNNS! Förstår att det måste vara jobbigt när t.o.m med kompisar börjar få sitt tredje barn, så lång ligger vi inte efter riktigt än...jag har också några kompisar som studerar och inte börjat fundera på barn än, och det är skönt.  KRAM TILL DIG

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/barn-ar-ingen-mansklig-rattighet_6414886.svd#after-ad
Här är en länk om ett donatorbarn. Intressant! Så ni som funderar på donation: läs gärna!

Jag kände igen mig i dig!
Jag är också 24 år. Vi fick beskedet inga spermier för 1,5 år sen, då hade vi försökt i 2 år.
Ovissheten innan beskedet var jobbig. Men när man fick beskedet så svart på vitt. INGA SPERMIER. Det gjorde verkligen ont! En stor sorg!
Jag brottades med mycket tankar om att jag aldrig skulle kunna få ett barn som var likt honom. Likt oss båda. Få bli gravid, aldrig få vara som alla andra osv...
För oss kändes det inte rätt med spermiedonation. Jag hade alltid tänkt att kan vi inte få biologiska barn tillsammans så ska vi adoptera. Och så blir det! I dec går vårt ärende upp i nämnden och när vi har fått vårt medgivande ska vi skicka iväg alla papprena. Sen väntar vi barn!

Förresten min man har ett kromosonfel. Det gör att det var väldigt liten chans att hitta spermier vid biopsi och skulle de göra det är det liten chans att jag skulle bli gravid genom IVF (ICSI), skulle jag bli det var det stor risk för missfall eller missbildning på barnet. Så det var inget alternativ för oss.

Jag tycker vårt förhållande har stärkts av denna erfarenhet, det har fört oss närmre. Min man bearbetade detta väldigt snabbt och var fort inställd på adoption. För mig tog det nog ett halvår ungefär innan den värsta sorgen var över. (Ändå var vi ju hela tiden inställda på adoption, vi ställde oss i adoptionskö 3 veckor efter beskedet) Nu känns det inte så viktigt att bli gravid eller att få ett barn med våra gener. Det känns bara fantastiskt att få bli förälder genom adoption! En spännande livsresa. Ett privilegium! 

Vad härligt att du ändå är så positiv och att du känner sån drivkraft i ert förhållande! Det bådar gott! Lycka till, med era val och beslut! Kram

Usch vad jobbigt det måste vara när folk frågar så! Så fort man gift sig får man pressen ännu hårdare på sig. Vi har varit gifta i 5 år, så jag undrar om inte de flesta börjar fatta att vi inte kan få barn? Var längesen jag fick en sådan fråga iaf... Hur länge har ni varit gifta? 
Förstår att det är jobbigt med all väntan. Man vill ju veta hur man ska gå vidare!

Vi har också varit tillsammans i 9 år om en månad! Lycka till med er donation! 

Min man kromosonavvikelse, han har en balanserad translokation. Inget kromosonmaterial har förlorats eller tillkommit. En translokation innebär överföring av kromosomala material mellan kromosomer.

Alltså Kromosnmaterial har bytt plats med varandra.
Vi hade jätteliten chans att hitta spermier så vi valde att inte göra någon biopsi.
Lycka till Dion!    
 

Mirakel familjen: er historia är ju fantastisk!! Grattis!!
Trots att du vill ge oss hopp har jag känt att man orkar inte hoppas på att det helt plötsligt skulle bli ett biobarn, det blir för jobbigt att hoppas på nånting som med största sannolikhet inte sker.

Intressant att så många av er spekulerar i om det är ärftligt eller inte. Det har jag också undrat över. Mina svärföräldrar försökte i 5 år innan svärmor blev gravid första gången. Min man är deras 3:e barn och det skiljer 4-5 år mellan alla barn. Och de har aldrig använt preventivmedel...

Jag kom inte ihåg om vi frågade läkaren det, jag tror inte det. På svärföräldrarnas tid kom det inte på frågan att gå till doktor för hjälp, det fanns väl kanske inte så mycket hjälp att få på den tiden heller... Adoption kom inte heller på frågan eftersom det var för dyrt har de sagt. Snart är det 4 år sen vi började försöka få barn. Men vi är närmre ett barn nu än någonsin! =)

Det är konstigt det där med regler om hur länge man har försökt/bott ihop m.m.
Vi skulle få vänta med barnlöshetsutredning till vi försökt i 2 år bara för att vi var under 25. Att vi hade varit gifta i 3,5 år och tillsammans i 7 år, det brydde de sig inte om.... 

elin: hoppas ni får alla provsvar snart, så ni vet om ni kan gå vidare med biopsi eller inte!  

Aldrig i livet har jag tänkt den tanken! Vi är gifta och vi hör ihop oavsett om man kan få genetiska barn ihop!
När jag pratade med en själavårdare fick jag samma fråga, och helt ärligt så har jag ALDRIG tänkt tanken!
Det är ju min man jag vill ha barn med oavsett genetiska eller inte! Vi väntar nu barn genom adoption! Och det känns helt fantastiskt! Vilken förmån, vilket privilegium att få bli föräldrar till ett litet liv! När vi fick infertilitetsbeskedet var det en tid av sorg, men ett halvår senare började vi adoptionsutbildning och det har bara känts SÅ Rätt!! Nu har jag ingen sorg över att inte få bli gravid eller att få biologiska barn. Nu känns det snarare som att det vore katastrof om jag blev gravid, för då skulle vi ju inte få vårt efterlängtade barn från Taiwan!! 
Och ett litet svar på tal så blir faktiskt barnet vårt eget barn! Även om barnet har biologiska föräldrar som inte kan ta hand om barnet.  

Lillstoran: Jag tycker du kan lämna tråden NU!!! Den här tråden är till för de som lever i en relation där mannen inte har några spermier och du verkar ju inte leva i en sådan relation. Vad är det för sätt att ifrågasätta hur vi väljer att få barn med den man vi älskar? Och vad är det för sätt att ifrågasätta huruvida vi vill fortsätta i vår nuvarande relation när du själv inte lever i en sådan relation!!! 

Vad roligt att så många nu väntar barn här inne! GRATTIS! 
Jag vill oxå glatt meddela att vi väntar barn nu, fast genom adoption! Vår ansökan skickades till Taiwan i veckan.

Tack för alla Grattis! =)  

Ung fru: Vad tråkigt att det inte fanns några spermier!
Även om ni väljer donation så kan ni ju ställa er i adoptionskö om ni vill. Då har ni kötid tillgodo om det skulle bli aktuellt senare med adoption.  

GoC
Jag förstår dina tankar!
Jag försökte oxå vänja mig vid donator-tanken men det gick inte.
Ganska snart blev det tydligt för oss att det var adoption som var vår väg till ett barn.
Vi processade mycket, jag grät mycket. Men ett halvår senare började vi föräldrautbildningen! Det kändes så spännande!Jag kunde börja se ett ljus i tunneln! Nu är det 4 år sen vi gick den där utbildningen, snart två år sen vi fick världens underbaraste kille!!
Nu väntar vi barnbesked för ett syskon! Att adoptera är det absolut bästa beslut vi tagit! Tänk att det kunde bli så bra!
Förstår att du mår skit nu, men lyssna till era känslor och bearbeta att ni inte kan få biologiska barn tillsammans. Det kommer bli bättre!
Skickar en stor kram!