Inga spermier..

Världen segaste människa är jag! Men det har verkligen varit fullt upp! Haha :P
Kul att vi gifter oss exakt ett år efter er! Världen är bra liten :)Vad fint det låter att gifta sig på Thailand! Ett härligt minne kan jag tänka mig! :)
Hur är det med dig?
Har du kunnat finna något lugn i det hela?

Vi fick ju en tid till kurator den 25 augusti (tätt inpå bröllopet!)
Men dom ringde i dagarna här till min sambo och sa att eftersom dom ska göra en testikelbiopsi är det bättre att ta den först, hittar dom något så är ju inte kuratorssamtalet aktuellt! (HÅLLER TUMMARNA!!)
Men som sagt, vi törs inte hoppas så vi låtsas som att vi är lugna som filbunkar och tar det som det kommer.
Men snacka om att det finns mycket att vara nervös för nu! Men ja, det är nog positivt att det är samma vecka, hade det gått fyra veckor mellan bröllop och biopsi och sen ytterligare två veckor för kuratorssamtal så hade man ju dött av påfrestade nerver.

Men iaf, 25 augusti får vi reda på om min sambo (man vid det laget, hihi) kan bli biologisk pappa till vårt barn! Spännande!

Tack gumman!
Hur mår du? Haft en skön sommar hittills? Inget nytt på barnfunderarfronten?
Usch vad jobbigt :(
Vet precis hur den känslan känns! Du får stå på dig och intala dig själv att du klarar vad som helst, för det gör man! Man klarar tusen gånger mer än man tror.
Hoppas ni också får en tid snart.
Vi går på USÖ i örebro.
Dom är helt underbara! Vi har varit så försiktiga och inte velat tjata och gnata och pressa på, var beredd att få göra det från början. Men dom har varit så bra att dom liksom ringer och Erbjuder oss saker som vi inte ens tagit upp!
Hur skönt som helst..
Som nu när dom bytte ut kuratorstiden mot biopsin.
SÅ SKÖNT när dom kan tänka och planera själva utan att man ska behöva bli en bitch som styr och ställer!

Vart går ni nånstans?
Kanske får ni en kallelse snart, då dom borde ha kört igång igen nu efter sommaruppehållet!

Kram!

Ang. artikeln tycker jag att hon har en väldig dubbelmoral. Personer med dubbla argument och meningar har jag svårt att ta på allvar på nåt sätt..
Då tänker jag främst på att hon själv donerade ägg trots att hon hade alla dessa känslor ang. donation? Och kom på efteråt vad hon hade gjort? Låter väldigt märkligt.

Sen verkar det som att hon har saknat fadersfigur då hennes juridiska far inte tog till sig henne som hans egen. Då är det klart att man saknar sin "far" och då är det så klart att man lägger fokus på sin biologiska far, att han har saknats osv.
Tror att det är STOR skillnad om man har två föräldrar som är hängivna och engagerade och älskar barnet som om de vore deras gemensamma biologiska.
Och som tidigare inlägg sa, det är stor skillnad med donation i USA och i Sverige. Här handlar det om att hjälpa ofrivilligt barnlösa par, och inte om att tjäna pengar.

Dock intressant läsning!
Det är verkligen viktigt att man förbereder sig på hur man ska tackla det här med att göra det bekvämt för  barnet i hur man berättar osv.

Min personliga åsikt är att det inte är en mer självisk handling att skaffa ett donatorsbarn än att skaffa ett biologiskt barn. Alla som skaffar barn gör det för sin egen skull och inte för ett ofött barns skull.
Det finns solskenshistorier med älskade donatorsbarn som inte känner ens i närheten av det hon beskriver här. Finns alltid två sidor.
Hur många barn med biologiska föräldrar är det förresten inte som mår dåligt?
Par som går igenom processen med donation är motiverade, testade, bedömda.
Medans andra skaffar barn när och hur dom vill. (Som en liten parentes)

Det är dessutom naturligt att känna att man i första hand vill ha ett helt biologiskt barn, om det är omöjligt så överväger man ett alternativ som är närmast det biologiska som möjligt; donation.
Man ska inte behöva må dåligt över att man inte tar adoption som ett förstahandsval.

Men GUD! Fick rysningar genom hela kroppen när jag läste!
Detta är ju fruktansvärt för vem som helst, och om man nu får säga så, Allra helst för ett par som kämpar med barnlöshet!
Håller tummarna nu för att allt är i sin ordning trots detta och att ni får må bra!

Kram!

Usch vad tungt.. Känner med er!
Det enda jag kan säga, som man inte tror på när man är mitt i det, är att det Blir lättare även man tror att det är helt omöjligt att det nånsin kommer kunna kännas bättre.
Men det är ju lite som att någon dör ifrån en. Tomheten och hopplösheten.
Men ljuset kommer tillbaka, och Om det nu är så att ni kommer få ta hjälp av en donator så kommer du vänja dig vid den tanken också.

Längtan efter ett barn kommer att ta över och tids nog kommer situationen inte vara främmande och skrämmande längre, utan helt naturlig för er.
Allt som är okänt är ju en väldig otrygghet, tankar som "vad ska hända nu?" och det skapar ju en inre stress och oro såklart. Stilla den genom att ta reda på mer, prata med folk i samma situation. (Trådarna här på FL har hjälpt mig Otroligt mycket!)

Man har rätt att sörja! Det är viktigt att komma ihåg.
Jag lät ett tag tankar som "jag ska väl vara tacksam, att det finns alternativ. Tänk om man levt förr, då det inte fanns hjälp att få." ta över och tillät mig inte att vara ledsen.
Men det kom ikapp kan jag säga.

I en sån här process kan man inte göra annat än att ta ett steg i taget.
Man kan tycka att väntetiderna på sjukhuset är jobbiga och struliga, men för oss har dom, såhär med facit i hand, varit riktigt nyttiga och bra. Man blir Tvingad att ta sig tid att reflektera efter varje besök innan det är dags för nytt steg.

Kram till dig!

Hej alla!
Evigheter sedan jag skrev i den här tråden!
Det har varit en tuff höst/vinter med jobb-byten och försök att få stabilitet i vårt liv rent ekonomiskt, så inseminationsöförsöken har fått ligga på is, trots att vi fick klartecken för längesen från fert.enheten.
Nu känner vi oss redo!
Då kom nästa hinder, jag fick rekomendation att tappa några kilo och har hängt upp mig på detta.
Och med all stress och press har jag istället ökat i vikt vilket gjort mig så himla ledsen och bedrövad.
Förra månaden var vi redo att köra igång men när jag ställde mig på vågen bröt jag ihop och jag kände mig totalt värdelös och vi struntade i att försöka.
Nu har jag kämpat på men inte nått målet riktigt ännu, men skrev mina känslor i ett mail till fert.enheten för att höra om det är ok att vi kör igång trots dessa envisa kilon.
Det var inga problem, fick jag som svar!
Snacka om lättnad från mina axlar.

Så, nu vid nästa mens (beräknad om ungefär en vecka) ringer jag och får en tid för ul.
Sen testar vi en insemination.
Känns såå himla roligt att äntligen få göra ett konkret försök, även om jag inte förväntar mig att det ska ta på första försöket.

Lycka till, till er andra som kämpar!
Fler förresten, som har lite övervikt att stångas med i detta?

Åh! Vad roligt SmillaK!
Stort grattis till din graviditet!

På måndag ska jag på VUL, och sedan blir det väl förhoppningsvis insemination senare i veckan om allt ser fint ut :)
Det är så spännande! Men jag får slå mig själv i ansiktet ibland och försöka att lugna ner hoppet en aning. Vill ju vara sådär "cool" som jag varit hittills, haha! Men nu börjar man bli väldigt ivrig och hoppfull att det ska ta sig. Men men, sånt är det inte jag som bestämmer så de får gå som det går :)

Hej! En till örebroare alltså? :)
När min man skulle göra biopsi kom sommaruppehållet imellan, om inte så hade han nog fått komma ganska snabbt! Tror inte ni kommer behöva vänta så länge.
Kuratorsamtalet är ju sista bedömningsdelen kan man säga, när man är förbi den så är det "bara" att tuta och köra. Det var liksom det klartecknet vi väntade på i alla fall.
Men kuratorn på USÖ var verkligen hur bra som helst och det kändes inte alls som någon bedömning.
Man svarar på en hel mängd frågor en och en i taget och sedan har man ett samtal tillsammans då man går igenom funderingar och tankar på tex hur man ställer sig till donation och hur man planerar berätta för barnet osv.

Lycka till! :)

Hej på er!
Hoppas ni har en lika härlig vårvinterdag som jag!

Har precis varit och blivit inseminerad för första gången. Känns himla bra och spännande, även om jag inte räknar med att det ska gå på första försöket. Men större chans än om vi inte hade försökt alls! :)

Hade lite panik igår då det var sista chansen egentligen, på morgonen, att få utslag på ÄLtestet.
Ingen glad gubbe men jag kände i hela kroppen att det helt klart skulle bli utslag på kvällen, och då var det för sent att ringa inför helgen och därför fått vänta en månad..
Hur frustrerande som helst!
Nåväl, jag tog med mig ett Ältest till jobbet och var grinig hela förmiddagen, haha..
Tänkte att jag gör väl testet då, bara för att de ge det en sista chans. Och där kom han ju! Med sitt leende!
Panikringde till Lab och det var nog bra, för det var lite i senaste laget :)

Så, det är skönt att ens ha fått göra detta den här månaden!
Nu är det bara att vänta och se..
11:e mars är det BIM och testdag :)

Vad mysigt för er att ha en liten på bakning! :D
Hoppas verkligen att det tar sig för oss, men som sagt.. Är ju realistisk och tänker att de nog inte blir på första försöket. Men vi får se!
Ja, vi jobbar på och lever som vanligt.. Men det klart det är svårt att inte tänka på det!
Man gör så gott man kan :)

Tack för fina ord!
Kram!