Inga spermier..

Självklart är det påfrestande med att kämpa med barnlöshet! Men det är ju faktiskt så att man helt enkelt ser det som ett problem som man på något sätt löser!
Är inte förhållandet starkt nog kanske man bryter upp och inte orkar, inte tycker att det är värt att kämpa för när man så enkelt kan få till det med nån annan.
Tänker man så, så är det nog heelt rätt att leta vidare, för då är inte förhållandet starkt nog enligt mig.

Tänk såhär, skulle du lämna din sambo om han blev drabbad av en sjukdom som han fick kämpa med under långa svåra år? Lämna honom och leta efter nån som var helt frisk för att "det är ju enklare, jag är ju inte den som är sjuk, varför ska jag lida för detta"?
Har man ett starkt band och älskar varann så tänker man ju inte så! Det vore ju galet.

Som sagt, man har valt den partner man lever med av fler skäl än om han kan fortplanta sig eller inte.
Vi är ju inte djur. Och nuförtiden finns det så många alternativa vägar att skaffa barn, det är bara lite mer omständigt.
Och som jag även sa tidigare så får jag ju hellre ett donatorsbarn med en man jag älskar än nån jag inte älskar lika mycket, men kan få biobarn.
Sen att det såklart varit en sorg är en annan sak. Såklart att det är.. men nån tanke på att lämna av den anledningen, nej. Snarare tvärtom.

Om du inte förstår hur vi tänker får du väl tänka dig in i en situation som sa att din sambo var infertil och vad du då skulle göra..

Det var minst sagt synd att den här tråden drabbades av negativitet. Det har vi nog av som det är ändå..
Sista stället jag trodde man skulle behöva försvara sin situation var ju här!

Nåväl, hur går det för er tjejor?
Jag väntar otåligt på testdag.. Tänk att tiden kan stå så still när den flyger förbi annars?
Usch..

SmillaK, nää du har helt rätt! Men jag är pessimist in i märgen så jag har "gett upp" fast såklart så hoppas man in i det sista! Mysigt att börja känna den lille! Får du må bra och sådär, eller dras du med illamående?

Tack Smurfan87! Ja det är helt overkligt, trodde jag Aldrig! :)

UngFru, ja! Superlycklig även om jag inte vågar vara lycklig fullt ut än :) vet hur det är att vänta.. Hur segt som helst :( men konstigt nog i efterhand tänker man att "vad galet fort tiden gått!" Snart är det eran tur att plussa! På ett eller annat sätt. Håller tummarna att de finner något vid biopsin!

Vad snabbt det kan vända hörrni. I fredags kom den vidriga blödningen.. Missfall i v.6.
Har ännu inte varit till läkaren då det blev helg.. Men jag vet i hela kroppen att jag inte längre är gravid.
Det gör så ont i hjärtat.
Imorgon ska jag ringa och höra hur vi går vidare rent praktiskt. Känslomässigt får man ta en dag i taget.

Kram på er!

moii, jag har inga som helst grav-symtom kvar (tänk att man kan sakna illamående, uppblåst ballongmage och ömma bröst så mycket!) och känner mig inte alls gravid, så jag är ganska övertygad.
Men får tyvärr inte komma på undersökning :( Dom säger att jag får göra gravtest i slutet på veckan och hoppas att de visar neg så att allt har kommit ut..
Är så dålig på att stå på mig också. Hade kännts skönt med bekräftelse trots allt..
På vilket sätt blödde du? Som en mens? Jag har blödit sedan i fredags, hade rosa flytningar två dagar innan det, sen kom det som en kraftig mens, blod med klumpar. Så har det fortsatt. Idag har jag blödit mindre men fortfarande lite klumpar (ursäkta äckelinfo) så hoppet känns inte så stort faktiskt.. :(
Dock sa läkaren att vi "bara" (en dag är ju som evighet i den här världen) behöver vänta en mens innan vi gör nytt försök.
Känns bra att vi hinner innan somaruppehållet, om nu mens och äl tänker sätta igång som vanligt efter detta.
Håller tummarna för det!

UngFru: Vad spännande med biopsin! Minns när vi skulle göra den, veckan efter att vi gift oss. Som skönt var fick vi resultatet bara timmar efter ingreppet. Negativt, trots att vi var helt inställda på det var det väldigt ledsamt. Samma känsla som när någon går bort. En sorts tomhet..
Nu hoppas jag verkligen att de finner något hos din man! Men se ändå till att ni har tid och möjlighet att sörja tillsammans om det skulle visa negativt. Det tror jag är viktigt..
Glöm inte att man är starkare än vad man tror! Helt otroligt vad man klarar av trots allt.
Kram!

Hej alla! Jag och min man har varit där ni är nu. Oro, funderingar, förtvivlan och tankar på hur det egentligen kommer kännas med ett donatorsbarn. Nu finns han här, vår lilla underbaring på ett och ett halvt år.
"Pappa, kägg. Vavi kägg, nej! Vavi kägg!"
(Pappa har skägg, Valdis har inte skägg. Valdis vill ha skägg!)
Han äääälskar sin far och hans pappa älskar sin son över allt annat. De har en underbar relation som ingen nånsin kan ta ifrån dem. Varken infertilitet eller DNA kommer mellan dem. För mig är det så självklart, vår familj. Jag ser min man i min lilla unge hela tiden, de är så lika på många sätt. Vet inte vad jag vill säga med detta riktigt men jag hoppas och tror att er bearbetning kommer att göra sitt, och ni kommer hitta en väg att få ert barn. Man behöver de olika stadier man hinner gå igenom då sånt här tar tid. Sörj, grubbla och analysera så mycket ni behöver så kommer lösningen naturligt. Kram!