Skulle ni låta er 15åriga dotter..

Som fjortonåring var jag en månad i Hastings på språkresa. Som femtonåring drog jag och dåvarande pojkvännen till London i en vecka. Som sextonåring flyttade jag hemifrån och har inte flyttat hem än, fjorton år senare. Som artonåring tågluffade jag och en kompis runt Europa för övrigt...

Vad ville jag säga med det?
Mjo, att om min femtonåriga dotter påminner det minsta om mig själv så är det nog bara vackert att inse att det bara är att släppa taget och låta barnen göra sina egna misstag någonstans.

Femtonåringar må vara barn, men de är fullt kapabla att åka på en resa tillsammans med en vän.
Ta hand om er och ha det så skoj!

Jajjemen. Du har ju så klart helt rätt och jag helt fel - bättre att inte låta dem göra ett jota mer än att sitta hemma i soffan med en virkning förrän de fyller trettio år, då kan jag möjligen låta dem få gå på någon trevlig gospelkonsert som jag hämtar och lämnar dem på.

Själv vet jag att min mamma älskade mig och här sitter jag idag och lever fortfarande.
Visst är det tur att vi alla är olika och tänker olika, annars vore det ju himla tråkigt.

Nej, min värld är inte så begränsad - till att börja med så tror jag att TS mamma känner sin dotter och hennes vän mycket bättre än vad någon av oss andra här inne gör, så därför antar jag att hon anser att det är okej för hennes femtonåring att åka till London.

Sen antar jag också att de övriga som inte tycker att det vore okej känner sina femtonåringar bäst och vet att de inte skulle klara av det och därför svarar utifrån sina förutsättningar.

Det är ju inte så svart eller vitt, liksom.
Vill min femtonåring åka till London och jag bedömer att det vore okej med tät kontakt och så vidare så får h*n det, vill min femtonåring sitta hemma i soffan med virkning och jag bedömer att det är okej så får h*n det. Om du tycker det är begränsande så får du tycka det.

Jodå, men ibland är det lite roligt att hårddra det hela för att påtala det orimliga. Känns lite som att väldigt många är överbeskyddande in absurdum, från graviditetet fram till ja, jag vet faktiskt inte när.

Beroende på femtonåring så får man ju se vad han/hon klarar av. Jag klarade uppenbarligen av språkresor, resor och annat, varför skulle jag tro mindre om mitt barn?

Åh, förlåt, måste jag skriva det rätt ut: Det finns massor av alternativ mellan soffsittande till trettioårsåldern och att knuffa ut ungarna ur boet när de är gamla nog att gå.

Det trodde jag var uppenbart.

Nej, inte riskfritt. Men vet du, man kan bli våldtagen, mördad och drogad i Sverige med. Inget här i livet är riskfritt.

Som det låter i trådstarten så handlar det inte om dels en ensam tonåring, och dels inte om att det är vind för våg som gäller, utan tät kontakt.

Och som du säger, du hade inte gjort det med ditt barn. När kommer ditt barn att få göra något som du anser kan innehålla risker, undrar jag då? Vid vilken ålder?Det är skillnad på att vara överbeskyddande och att vara beskyddande. Det är skillnad på frihet under ansvar och bestämma fritt över sig själv.
Och ja, barn kan få men för livet, hur man än gör. Det är en del av föräldraskapet att hitta den avpassning som fungerar för sig själv och ens barn.Eller så var vi bägge rätt skickliga.

Fast vet du, det är ju dagens syn på det hela. Förr i tiden (för inte så länge sedan) så blev man vuxen i och med konfirmationen vid femton års ålder. Då förväntades man skärpa till sig och sluta tramsa och klara av att jobba/studera/göra nytta för sig.

Mina föräldrar var i mitt tycke oerhört strikta, men samtidigt så gav de mig frihet under ansvar. De insåg helt enkelt att de absolut kunde tvinga mig att sitta hemma till den magiska artonårsdagen, men att ingen av oss skulle vara nöjd med den situationen. Just därför lät de mig åka på resa, eftersom jag talade om till vilket hotell vi skulle, vad vi skulle göra och dessutom hörde jag av mig varje kväll så att mamma kunde gå och lägga sig lugn. Det här var före mobiltelefonernas tid, nu för tiden är det ju ännu lättare att hålla koll via den...

Hur som helst - det är klart att det kan bli helt tokigt, men man måste se till individen, anser jag.
Både som förälder och som barn.

De föräldrar som absolut inte vill släppa iväg sina barn tycker jag gör helt rätt i det, eftersom de uppenbarligen har fog för sin känsla i att de inte vill göra det, men samtidigt tycker jag definitivt inte att de föräldrar som ger sina barn lösare tyglar gör fel, jag litar på att de har fog för sin känsla att barnen är självständiga individer som klarar av det ansvar de tar på sig.

Jag menar - här går jag och lär mitt barn dagligen och stundligen att han klarar mer än vad han tror och vad jag tror med. Jag hjälper honom att hjälpa sig själv, han är jätteduktig och han är bara ett och ett halvt år. När han blir tonåring sedan, vill jag att han ska fortsätta att lära sig av sina egna misstag eller vill jag helt plötsligt hänga med honom på allting tills han fyller arton?

Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag fram tills dess lärt känna honom väl nog för att kunna ta ett beslut som är bra för alla, i det läget.

Därför så kan jag inte kategoriskt säga att alla som släpper iväg sina barn är moderna kompisföräldrar som är idioter, på samma sätt som jag inte kategoriskt säger att alla som håller barnen hemma är överbeskyddande freaks som vill att ungarna ska bo hemma tills de själva fått barnbarn...

Hur som helst, det här blir ju rena romanen, men min poäng är i vart fall att om mina barn liknar mig så kommer jag inte lita på dem blint, men jag kommer lita på dem när de säger att de faktiskt klarar av det. Sen kommer jag fortfarande att ringa dem konstant och möjligen se till att de implanterar ett GPS-chip så jag kan spåra dem i realtid hela tiden.

Jag tänker hur som helst inte säga aldrig i livet, för jag vet inte. Får jag återkomma om ungefär tretton och ett halvt år? Trådarna på Familjeliv finns trots allt kvar för evigt numera.

Samtidigt så bor det ju barn och ungdomar i London också, som troligen får gå hem ensamma från skolan själva dagligen utan att någon tycker att det är konstigt att de får göra det i en så stor stad.

Det finns mängder med farliga saker som kan hända och otroligt många sjuka människor, men det verkar ju TS vara medveten om.
Jag litar på henne, fast jag inte känner henne. Hennes mamma litar på henne och hon känner henne ju. Det vi bägge litar på är att just den här femtonåringen mest är intresserad av att shoppa i Camden, dricka té och käka picknick i Hyde Park, samt att just den här femtonåringen är förståndig nog att hålla sig på ett bra hotell kvälls/-nattetid.

Frågan är om man blir mer ilsk på sig själv som förälder för att man "släppt sitt barn totalt fritt" i London och det händer något än om man "släppt sitt barn totalt fritt" i Ängelholm och det händer något?

TS är femtonåringen som ska åka till London. ;)

Men det är lugnt, du får tycka så, precis som jag får tycka att jag blir lite rädd för folk som är så noggranna med att skriva andra på näsan med att de är "kompisföräldrar" och de själva minsann aldrig skulle...

Äh, du förstår nog vad jag menar. Hoppas jag, det verkar inte ha gått fram hittills. Tjing på dig, jag har sagt vad jag tycker i den här tråden, bland annat just det att det finns gott om alternativ däremellan (tips, tryck på visa endast efter mitt nick så får du det i koncentrat!)

Ha det bäst!