Ensamstående mammor :)

Jag är inte ensamstående men jag tänkte ändå göra ett inlägg. Jag beundrar ensamstående mammor med din inställning. Jag hade aldrig orkat vara ensamstående mamma på heltid eftersom jag är som jag är.  

Vilket härligt inlägg! Blir glad av att läsa det :)
Jag är varannanveckaförälder, men tycker det är helt okej att vara ensam. Man kommer sitt barn otroligt nära och vi har en fantastisk relation.
Sedan kan jag tycka att det praktiska är lite jobbigt emellanåt, alltid jag som bäddar, diskar, tvättar, dammsugar, lagar mat...osv, men hellre det än att leva i en dålig relation.

Lycka till!

Jag håller me både dig och "smurfan73".
Det är både krävande och helt underbart samtidigt som jag saknar någon i mitt liv. någon att vara med när sonen sover.

Håller med ovanstående; det var ett härligt inlägg att läsa!

Jag är själv ensammen med två barn, o har bott ensam med äldsta sonen sen han var liten bebis (han är nu 6 år).
Jag hade ett kortare förhållande med yngsta sonens pappa, men är likväl ensamstående med honom också - o jag trivs jättebra ensam med mina barn!

Visst är det en stor besvikelse när ett förhållande tar slut, o livet inte blev som man hade tänkt sig.
Men i slutändan så har det löst sig väldigt bra för mig o mina barn ändå, tycker jag - o det är härligt att läsa att det fungerar fint för andra ensamstående också, oavsett ålder!

Jag är inte riktigt ensamstående längre. Har två fina döttrar Amanda 3 år och Isabella 1½ år och har varit ensamstående med dem i princip hela tiden.
Som det är nu har jag ett nytt förhållande med en kille och det är pga honom som jag inte riktigt ser mig som ensamstående för när han är här och hälsar på så beter han sig verkligen som en pappa till barnen.
Men jag bor ensam med båda två och älskar det. Jag älskar min nya pojkvän med men kan ändå känna att jag saknar livet innan honom för det var så underbart att bara ha mina flickor att tänka på, dessutom känner jag mig inte på långa vägar redo att flytta ihop för jag vill bo själv med mina döttrar.
Det ÄR underbart och inte alls så jäkla jobbigt att vara ensamstående.
Nej jag vet inte riktigt, jag kanske fortfarande klassas som ensamstående, hehe. Jag är ensam om att se till så barnen har vad dem behöver, ensam om att uppfostra dem och ensam om att ta hand om dem iaf 70 procent av tiden.

Jag minns när Lillfis var nyfödd. Storabus var 18 månader och hade fått öroninflammation så hon hade jätteont så fort hon låg ner, Lillfis var dunderförkyld (en vecka gammal) och amningen krånglade en hel del och på två nätter satt jag i min säng med storabus lutandes mot mig och lillfis på sovandes på min mage i upprätt ställning. Sov drygt 5-6 timmar utspritt under dem två nätterna och det är klart att det var jobbigt men inte en enda gång kändes det för jobbigt.
Jag tror det mesta beror på inställningen, att vet man att man får klara sig själv så gör man det.
Grattis för övrigt till din son :)

Va kul att se att det finns fler ensamstående som har det bra :) Visst kan hålla med om att det finns saker som är jobbigt ibland, som att springa till tvättstugan och behöva ta med både barn och tvätt ner, eller när man ska laga mat eller städa med en gnällig unge runt benen :P Men det blir ALDRIG för jobbigt :)

Jag har varit intställd på att klara av att vara ensamstående och på kvällen när sonen har somnat kommer det ibland hem kompisar och ser på film och umgås :) men ibland kan det bara vara skönt att få sitta och ta det lugnt efter att man nattat...

Många unga frågar mig ofta om jag inte saknar att kunna gå ut när jag vill och träffa kompisar, men eftersom jag inte va 18 när jag fick barn så hade jag inte varit ute så mycket innan.. Men jag har möjlighet att gå ut och träffa kompisar eller åka iväg och handla ibland själv och det är då man verkligen uppskattar att få lite egentid :)
Har inga problem alls med att sitta hemma med sonen varje helg medans andra i min ålder är ute.. :P

Känslan att inte vilja ut har jag haft väldigt länge. I augusti förra året (storabus var då 2 år och 4 månader och lillfis var 10 månader) började dem sova hos sin pappa en natt varannan helg. Därmed fick jag helt plötsligt en natt ledig och då blev det lätt s å att man gick ut med gamla vänner och nu har jag helt klart fått smak för det igen, hehe, men det är ju långt ifrån alla tillfällen dem är hos sin pappa som jag går ut.

Vänta du bara tills din son åker på maginfluensa   Där har du något att se fram emot. Haha.
Amanda började spy en måndagskväll för ett tag sedan. Blev inte mycket sömn den natten. Tisdagsnatten satt jag uppe med Isabella som spydde hej vilt till och från. Blev dock någon timma mer sömn den natten. Onsdagsnatten spydde amanda igen och jag fick än en gång vara vaken med henne. torsdagsmorgonen vaknar jag och upptäcker att jag har fått maginfluensa. Jättetoppen när allt man vill är att sova och man måste upp och ta hand om två små flickor som börjat få tillbaka sin energi

Åh vad underbart att få läsa ett sånt här inlägg! =)

min sambo lämnade mig 2 veckor innan vår son föddes, jag var helt oförberedd och allt var chock och kaos.
Nu bor jag och vår 2 mån son i egen lägenhet. Pappan kommer och hälsar på några gånger i veckan. allt är fortfarande så nytt och konstigt och massa frågor och praktiska saker måste ordnas...

men jag börjar faktiskt känna att det nog ändå är toppen att vara ensamstående mamma =) Jag har världens underbaraste son och han ger så mycket glädje och lycka!

Mitt hjärta är fortfarande krossat och det är jobbigt. Men det är aldrig jobbigt att vara mamma =)

Jag håller också med - jag trivs också att vara ensamstående mamma. Tycker inte det är jobbigt alls att ta hand om 2 barn ( en 5-åring och en 10 månaders).
Det enda som jag kan tycka är trist och tråkigt är att många vänner tycks ha försvunnit efter separationen. Så jag umgås knappt med någon annan är mina barn. Men annars är det skönt att vara ensamstående mamma.

Jag är så van att vara ensam, även när jag levde med hennes pappa så kändes det som jag var ensam, det är mkt lättare att vara ensam på riktigt än att gå och irritera sig på att den andra föräldern inte hjälper till nåt när denne ändå finns där under samma tak.
Har en dotter på 5 1/2 år och har varit ensam sedan hon var 1 1/2, är ensam på heltid, ingen kontakt alls med pappan. Det är jag och dottern bara jämt, vi träffar min mamma relativt ofta fast hon bor 30 mil härifrån.

Tycker det funkar bra såhär, har ingen brådska att träffa nån man, träffar jag på den rätta så är det klart att det är kul men som sagt ingen brådska, trivs med att bara vara vi tjejer, trots att hon är så liten så är hon liksom min bästa kompis också och jag älskar att hitta på roliga saker med henne.

Man ska väl inte sticka under stol med att det kan vara jobbigt ibland men det går ändå.

Ensam är stark!