Radhus eller villa? Hur fan väljer man?

Vi har bott i radhus och det jobbigaste då är just att grannarna kommer så nära. Många lägger sig i väldigt mycket ex "Det där äppelträdet har blivit alldeles för högt! Såga ner det, det tar vår sol mellan klockan 18 och 19!" Vi hade problem med värmen i huset. Eftersom det var ett radhus som var byggt på 70-talet och alla husen var kopplade till ett värmesystem och vi var sist på systemet hade vi så fruktansvärt kallt i huset trots att elementen var på för fullt (11 grader på vintern när det var som kallast och det var ju inte speciellt trevligt!). Ordföranden i denna samfällighet var en väldigt otrevlig, bufflig typ som körde över alla och eftersom han bodde i början av slingan och själv hade varmt och gott, vägrade han låt någon komma in för att undersöka värmesystemet. De som har bott lite längre i en sådan förening (vi pratar alltså inte bostadsrätt utan samfällighet som de flesta husen är kopplade till) tror att det är de som får bestämma allt och man är inte som ny i föreningen har något att säga til om.
Om det är en gäng äldre som bor kvar som redan har vuxna barn och som sitter i styrelsen för samfälligheten är det också svårt att få några nya lekredskap till lekplatsen på området. Vår ordförande sa "Har de dugt åt våra barn för 20 år sedan duger de åt era ungar också" Skall sanningen fram var de helt livsfarliga med metalljärn som stack ut lite här och var och rostiga spikar.
Det är nackdelen med att bo i radhus, just att man har grannarna för nära och man väljer dem inte!
Vi har bott i villa också. Det var bättre än radhus och man var mer fri. Däremot trivs jag inte i sådana områden där alla hus nästan ser lika dana ut och när en på gatan har köpt en ny bil måste alla andra göra det också för statusen. Så det beror nog lite på var man bor!
Nu bor vi ett mellanting mellan radhus och villa; ett gathus. Det är en variant, ett mellanting på radhus och villa fast mycket bättre. Man har bara två fasader på huset att hålla ordning på, tjocka murar så man slipper se grannaran och uppvärningen sköter man själv. En trädgård och innegård utan någon vidare insyn, lagom stor för att man skall orka sköta den och med ett trevligt mikroklimat mellan murarna där man kan odla en hel del mycket känsliga växter. Man bor centralt inne i staden med gångavstånd till allt!

Jag är säker på att andra har bättre erfarenhet av radhusområden än vad vi har. Men jag tror mycket beror också på vilka som bor i området. Köper man som vi (ett då ungt par) ett hus i ett område där de flesta redan bott minst 20 år och vilkas barn är uppvuxna och utflygna för länge sedan, där de är vana att inga förändringar få ske, då kan det bli problem. Tyvärr är detta inget man vet så mycket om innan man flyttar in i ett område. Trots allt så hade vi en trevlig konstnärlig familj mitt emot. De var också lite äldre, men lite "utfrusta" från gemenskapen eftersom hon var konstnär och lite "fritänkare". De var underbara människor att aliera sig med och blev jätte goda vänner! Nu bor de också i villa!
Radhuset var himmelskt att flytta till från lägenhet. Radhuset var ju vårt eget på ett annat sätt och det känns gott.  Vi gjorde mycket på det huset. Renoverade och fick det så fint (vilket också retade några - värst var det när vi målade ytterdörren grön - oj vilket liv det blev!) . Men i alla paradis finns ju en orm och i det här fallet fanns det flera.
Jag vill inte skrämma någon från att bo i radhus.
Det kan faktist också vara ganska problemfyllt att bo i hus på landet också. Jag hör på folk på jobbet hur de har besvärligt med grannar. Det är servitut som det bråkas om, vägar, brunnar, avlopp, gödselstackar...you name it!. "