Hej
Nu var de minsann länge sedan jag var här inne och uppdaterade om läget hos oss.
Här är allt bra, elr ja de går åt rätt håll nu.
Ett bra tag efter jag fick lille man så kände jag mig mer o mer stressad, igentligen så här i efterhand så fattar jag att de var redan på BB. Jag bad redan då om hjälp och kunde inte riktitgt sätta fingret på va de var jag mådde dåligt och va stressad över men ja ingen hjälp fick jag. BVC gav inte heller trots jag kunde komma dit gråtandes och visste knappt va man skulle bli av, hjälpte ju knappast att lille man hade koliken i mer än 4 mån och va uppe nätterna genom. Glöme bort mig själv mitt i allt heöt och hållet. Fick bara som svar att vila när du kan och de går över, så här är de att vara föräldrer av BVC. Hmm försökte med de envis HEMSKA ordet att "bita ihop", men de gick fram till Juli förra året och då kom panikångerstern och de blev värre och värre :(
Gick till läkare och fick hjälp snabbt med medicin och samtal. Först nu så kan jag känna att jag landat med allt. Klart man har sina dagar men de går åt rätt håll iallafall. Känns hemskt att man bara tillät de gå så långt, känns som man missat endel av lille man förra sommaren då jag mådde så dåligt. De är ngt som jag jobbar med mkt att sluta känna de dåliga samvetet att de blev som de blev.
Tur som är så har jag min underbara finaste sambo som ställer upp och han var hemma fullt från juli-november och sen halvtid januari ut. Fixat de galant att vara hemma med lille man själv och sen utöver det börjat jobba deltid med. Känns riktigt bra när man väl tänker på de och många gånger så tänker man inte på sina möjligheter vad man verkligen kan ist fokuserar på va man inte klarar. Dumt men tror de mer elr mindre alla som fungerar så av och till,, och sen när man mår sämre så blir de väl mer förstärkt. Jobbar ffr deltid, mestadels helger och de fungerar toppen bra. Har vårdnadsbidrag resten. Toppen nöjd med denna lösningen.
NJUTER verkligen för fulla av tiden hemma med lille man. Han ska på dagis nu i augusti och jag ska tillbaka till jobbet på 75%. Lite nervöst måste jag erkänna men tror de kommer gå bra de med. Måste försöka iallafall. Bara att veta att man blir väl trött första tiden och de är en ny bit i livet som börjar med lämna, hämta, jobb o allt som vardagen hör till. Ser fram emot de med spänning.
Tror att depprissionen blev konsekvensen av allt som varit innan, ivf persen, dödsfall i familjen, tråkiga familjeförhållanden, jobbig graviditet, hemsk förlossning. Sen förhoppningen och längtan och önskan om ett barn blev så starkt och man skapade sina ideér om hur saker och ting kommer vara och dessvärre blev de mkt av de som inte alls va vad man tänkt sig innan, inte ens i närheten. Klart längtan av ett barn blev förfyllt och de är de bästa någonsin som en människa kommer uppleva i sitt liv.
Ja så tillbaka till nu tid om man säger så.
Lille man varit lite sen på lära sig gå. Han gick först när han va 10 månader men sen plötsligt så ville han inte mera men nu så är de fart på den lille och hej o hå va de är bus var dag med honom. Snappar upp allt man säger med, klart pratar sitt egna lilla språk men vissa ord kan han. Liten kräsamajja är han minsann med när de gäller mat. Får inte ge honom mat längre. VILL själv och KAN själv period som börjat nu. Gaaaaahhh envis som en liten åsna. Men men de är pay back time som våra föräldrar säga sen vi själva va rikitga huliganer när vi var små, hahaha :)
Han vara älskar att klättra vart han än kommer åt, vet inte hur många gånger han bankar i här i var men skrattar för de mesta och fortsätter med sitt. favvis leksak är duplo, bygger och har sig med detta mkt.
Fattar inte att han blir 2 år i år, vart tog tiden vägen???? Han är 85cm o väger 12kg, en stadig liten kille :)
Vi var och hälsade på dagis nu för ett tag sen. Är ett dagis som är personal koperativt där de lagar mat själva och är en ganska liten grupp med barn. Kändes såååå bra. Visst känns de konstigt att lämna bort sitt barn till ngn annan men tror de kommer bli så bra så för honom.
Tänker mkt på tanken kring skaffa syskon till lille man. Skaffa och skaffa fel ordvak tror jag men försöka få ett syskon till honom. Vill sååå gärna sååå. Kommer lite i perioder de dära med syskontänk. Mesta rädd att de ska bli som de var med en hemsk graviditet, förlossning och sen depprissionen på de. Livrädd för detta. Känns som de inte värt att riskera de för nu måste jag fungera för Charlie som vi tacksamma att vi har. Men sen kommer tanken kring syskon, längtar verkligen..
Har dock glömt helt o hållet bort nu hur länge de fryser äggen, ngn som vet???
Tänker mkt med på att behöva genomgå ivf igen, skrämmande tanke men visst får man ngt gott utav de om de fungerar men de är verkligen som du säger Lydisen att de är minst sagt en berg o dal bana...
Nå ja nu var min "lille" historia kort o gott över...Hoppas ni inte tycker de är för jobbigt att läsa...
NOG om mitt, hur går det för er andra med era småttingar????
Lilla hönan: WOW va underbart. Glädjande att höra detta :) Grattis till er alla...
KRAMAR från oss