Varför sätter hon sig på bordet?

Min 3½ åring gör det med. Klättrar upp på bordet och så leker hon med lampan som hänger ovanför bordet (en som går att dra upp och ner).
Den snurrar hon och gungar den. Det har jag sagt åt henne så många gånger att INTE göra då jag är orolig att den ska lossna och hon få den i huvudet. Detta har jag påpekat ett antal gånger, men hon gör om samma sak om och om och om igen.

Nu när hon klättrar upp på bordet så brukar jag försöka kontrollera mej (har blivit så arg innan för hon aldrig lyssnar). Nu fungerar dte bättre när jag pratar med mild ton. Lyssnar hon inte så lyfter jag bara ner henne helt enkelt. Klättrar hon upp igen så får hon gå ut från köket och inte äta något.

Så hemma hos oss är det inte jag som går ut från rummet, utan det får hon göra.
Har en 1½ åring som mer än gärna tar efter hur storasyster gör, och det är ju inte bra när det gäller sådana här saker.
Hon gungade lampan en gång så storasyster fick den i huvudet, men har inte lärt sej något av det ändå.

De ska även klättra upp på soffbordet och hoppa. Gärna från soffbordet och till soffan, det tycker de är jätte kul! Kanske inte så mycket att bli arg över, men tyvärr blir jag det eftersom de sällan lyssnar :(

Det är väldigt sant.
Det är som att uppfostra en hund, likheterna är slående.
Man lär en hund att INTE hoppas upp i soffan (exempelvis). Säger man nej hela tiden så lär den sej det till slut. Skulle man sen tillåta det en gång "Ja OK då, du får ligga i soffan DEN HÄR gången". Då är det kört! Då är amn tillbaka på 0 igen och får börja om och tillrätta visa att det inte är OK.
Det är i stort sett likadant för ett barn. Man sätter en gräns att det här får du inte göra. Sen tillåter man det en enstaka gång, ja då är man tillbaka på ruta 1 igen.
Då kan de börja fundera: "Ja men jag fick ju göra det i går gånge, varför får jag det helt plötsligt inte nu?"

Man ska vara konsekvent. Vill man inte att barnet ska vara på bordet så ska det ALDRIG få vara på ordet heller, oavsett. Kanske man säger att ja men OK du får väl sitta där den här gången då för jag ORKAR inte bråka med dej nu, då får man skylla sej själv.

Jag har slutat säga åt min dotter nu när hon är på bordet och leker med lampan, jag tar bara ner henne från bordet och säger att hon inte får vara där, men inte argt. Ibland accepterar hon det och ibland blir hon arg.
Blir hon väldigt väldigt arg på mej så får hon gå ut från rummet till hon lugnat ner sej.

Jo men som jag skrev så finns det likheter, ett exempel bara.
Du ska ju inte träna ditt barn att gå fint i koppel, utan nu gällde det bara om att ha en hund i soffan så får man säga nej och mena det JÄMT, inte ge efter.
Samma sak med ett barn... Vill man inte att barnet ska sitta på ett bord så är det nej ALLTID.
Man ska vara konsekvent om man vill få utedelning av det man gör.
Man ska inte ge efter... Ett nej är ett nej.

Petar barnet u ett vägguttag och du säger nej, så menar du nej hela tiden... Du ger inte med dej. Du vet attdte är farligt, och barnet måste lära sej det.
Samma sak är väl om du inte vill ha ditt barn på bordet... Säg nej och mena det, ALLTID.