Varför sätter hon sig på bordet?

Hon testar dina gränser. Retar dig kort och gott. Inte det minsta konstigt. Hon vet att du inte gillar det och DÄRFÖR gör hon det. Kul och spännande!

Hon testar gränser. Hon är ett barn. Det är hennes uppgift!
Hon vill veta hur långt hon kan dra en gräns. Du måste visa henne. Det är din uppgift.

Mja, jag vet inte om jag köper det riktigt. Det är väl inte kul att jag blir arg heller? Testa gränser har för mig blivit ett samlingsord för tusen olika saker.

Hon testar var din gräns går. Så gör alla barn. Inget konstigt. Jobbigt för er båda men fullt normalt. Vänta inte tre ggr innan du reagerar när din gräns överskrids nästa gång är mitt tips...

Min 3½ åring gör det med. Klättrar upp på bordet och så leker hon med lampan som hänger ovanför bordet (en som går att dra upp och ner).
Den snurrar hon och gungar den. Det har jag sagt åt henne så många gånger att INTE göra då jag är orolig att den ska lossna och hon få den i huvudet. Detta har jag påpekat ett antal gånger, men hon gör om samma sak om och om och om igen.

Nu när hon klättrar upp på bordet så brukar jag försöka kontrollera mej (har blivit så arg innan för hon aldrig lyssnar). Nu fungerar dte bättre när jag pratar med mild ton. Lyssnar hon inte så lyfter jag bara ner henne helt enkelt. Klättrar hon upp igen så får hon gå ut från köket och inte äta något.

Så hemma hos oss är det inte jag som går ut från rummet, utan det får hon göra.
Har en 1½ åring som mer än gärna tar efter hur storasyster gör, och det är ju inte bra när det gäller sådana här saker.
Hon gungade lampan en gång så storasyster fick den i huvudet, men har inte lärt sej något av det ändå.

De ska även klättra upp på soffbordet och hoppa. Gärna från soffbordet och till soffan, det tycker de är jätte kul! Kanske inte så mycket att bli arg över, men tyvärr blir jag det eftersom de sällan lyssnar :(

Gör inte det då. Men det är så att hon testar dig. Så enkelt är det.

Se ts jag är inte den enda som säger att hon testar dina gränser. Kanske ligger någon sanning i det då ellerhur???

Men jag vet ju att det är en populär tes, och det var väl det första jag väntade mig att någon skulle säga. Och det är klart att det dyker upp även i mitt huvud - det sitter ju liksom i generna tillsammans med tusen andra "självklarheter" man genom livet fått med sig om barnuppfostran och hur barn funkar. Jag skulle dock vilja ha andra infallsvinklar och tankar. Också.

Men beställ tid hos en barnpsykolog då!

Men herregud, vad är ditt problem? Jag är inte bekymrad, inte orolig, inte desperat efter hjälp - jag bara UNDRADE över VARFÖR. Har du inget bättre att säga än otrevligheter så tycker jag det är bättre att du håller tyst.