Varför sätter hon sig på bordet?
Ilsa skrev 2010-04-21 12:31:11 följande:
Mja, jag vet inte om jag köper det riktigt. Det är väl inte kul att jag blir arg heller? Testa gränser har för mig blivit ett samlingsord för tusen olika saker.
Inlägg från: saxon
|
-
Fast vad tror du själv att det är då? Om du inte tror att detta var ett test för att se om/när du säger ifrån? Jag tycker att det var ett ganska solklart fall av det.
-
Du behöver ju inte straffa henne, men säg ifrån och var tydlig med vad som är okej och inte okej. Att du lämnar rummet, vad ger det egentligen för resultat?Ilsa skrev 2010-04-21 12:52:04 följande:För mig funkar det nog bäst om jag lämnar rummet, eftersom det skulle kännas som straff och utfrysning om jag tvingade henne att lämna rummet utan mat. Förstår dock om det är lättare för dig att göra tvärtom med en lillasyster på plats också.
-
Ok, jag förstår. Jag tycker att du ska sätta gränsen att det inte är ok att klättra upp på bordet. När hon gör det så säger du ifrån på en gång. Inte arg eller så, utan bara bestämt att det är så. Lyft ner henne om hon inte själv kliver ner. Låt henne bli ledsen om hon blir det, du kan då säga typ "jag förstår att du jättegärna vill upp på bordet, men du får inte vara där". Hon försöker säkert några gånger till, men gör på samma sätt varje gång, snart så fattar hon.Ilsa skrev 2010-04-21 13:01:52 följande:Nej, men det ger inget alls- hon blir ju bara ledsen. Det gjorde jag inte i något uppfostringssyfte utan bara för att hindra ett utbrott. Å andra sidan skulle man kunna hävda att jag inte vill vara med längre, utan går därifrån. Det sänder ju signal om att det inte är ok. Men så långt tänkte jag inte. Jag ville bara undvika att skrika åt henne.
Som du gör nu så är du lite luddig tycker jag. Ibland ignorerar du det bara tills det går överstyr och då blir du plötsligt jättesur och går därifrån. Hon har inte fattat gränsen riktigt, ibland är det ok och ibland inte. -
Vem som helst blir sur vid sådana tillfällen. Det är bättre att sätta stopp från början innan man har blivit irriterad och innan det hunnit gå för långt så att man tappar humöret.Ilsa skrev 2010-04-21 13:08:59 följande:Som sagt. Det var inte avsett som ett straff. Jag är höggravid och har extremt låg självkontroll just nu, så det har hänt att jag skrikit åt henne när jag blir arg. Det var det jag ville undvika genom att gå därifrån.
-
Nja, ni är vuxna och hon är barn, kanske får barn men inte vuxna vara på bordet, det är det hon måste testa. Klart att hon lär sig med tiden även om du inte säger ifrån, men jag tror att det blir en lång och jobbig process i så fall.Ilsa skrev 2010-04-21 13:13:45 följande:Men tror du inte att det räcker med att ingen annan sitter eller ligger på bordet för att hon ska förstå att "man inte gör så"? Om hon gör det för att testa mina gränser så vet hon ju redan att hon gör något som hon inte får?
Och hon har ju fått vara på bordet ibland. Och du har till och med svårt för att hålla dig för skratt ibland när hon är där (om jag uppfattade dig rätt). Du ger henne väldigt många olika signaler angående vad som gäller. Jag tror att ni alla vinner på att vara mer tydliga. -
Ja, men så länge man förklarar hur reglerna ser ut som så är det okej. Det är ju så de lär sig vad som gäller.
Äta glass före maten = inte okej
Äta glass efter maten = okej
Äta godis på lördagar = okej
Äte godis på tisdagar = inte okej
Det som inte är bra är ju om man har de här reglerna, men hela tiden frångår dem. Dvs om barnet tjatar om godis på en tisdag, då ska det konsekvent vara "nej, bara på lördagar". Om man nu har valt att ha den regeln att det bara är godis på lördagar förstås. Det är så det funkar bäst och blir minst tjat. Klara, tydliga, uttalade regler och att konsekvent hålla sig till dem utan undantag.