Varför sätter hon sig på bordet?

Men det kanske är för att kolla om du ALLTID blir arg ... eller om det faktiskt är okej att ibland få ligga/sitta på bordet.

Ok, jag förstår. Jag tycker att du ska sätta gränsen att det inte är ok att klättra upp på bordet. När hon gör det så säger du ifrån på en gång. Inte arg eller så, utan bara bestämt att det är så. Lyft ner henne om hon inte själv kliver ner. Låt henne bli ledsen om hon blir det, du kan då säga typ "jag förstår att du jättegärna vill upp på bordet, men du får inte vara där". Hon försöker säkert några gånger till, men gör på samma sätt varje gång, snart så fattar hon. Som du gör nu så är du lite luddig tycker jag. Ibland ignorerar du det bara tills det går överstyr och då blir du plötsligt jättesur och går därifrån. Hon har inte fattat gränsen riktigt, ibland är det ok och ibland inte.

Vem som helst blir sur vid sådana tillfällen. Det är bättre att sätta stopp från början innan man har blivit irriterad och innan det hunnit gå för långt så att man tappar humöret.

Vem som helst blir sur vid sådana tillfällen. Det är bättre att sätta stopp från början innan man har blivit irriterad och innan det hunnit gå för långt så att man tappar humöret.

Ja, men så länge man förklarar hur reglerna ser ut som så är det okej. Det är ju så de lär sig vad som gäller. Äta glass före maten = inte okej Äta glass efter maten = okej Äta godis på lördagar = okej Äte godis på tisdagar = inte okej Det som inte är bra är ju om man har de här reglerna, men hela tiden frångår dem. Dvs om barnet tjatar om godis på en tisdag, då ska det konsekvent vara "nej, bara på lördagar". Om man nu har valt att ha den regeln att det bara är godis på lördagar förstås. Det är så det funkar bäst och blir minst tjat. Klara, tydliga, uttalade regler och att konsekvent hålla sig till dem utan undantag.

TS, så du menar att ibland är det ok att hon sitter på bordet?

Och de gångerna menar du att det är helt ok att hon sätter sig på bordet? Då förstår jag precis varför hon sätter sig på bordet...

Det som jag vet stämmer är att om du är konsekvent med att det är totalt förbjudet att sitta på bordet varje gång (alltid, alltid, alltid!) så kommer hon till sist sluta sätta sig där.

Det är väldigt sant. Det är som att uppfostra en hund, likheterna är slående. Man lär en hund att INTE hoppas upp i soffan (exempelvis). Säger man nej hela tiden så lär den sej det till slut. Skulle man sen tillåta det en gång "Ja OK då, du får ligga i soffan DEN HÄR gången". Då är det kört! Då är amn tillbaka på 0 igen och får börja om och tillrätta visa att det inte är OK. Det är i stort sett likadant för ett barn. Man sätter en gräns att det här får du inte göra. Sen tillåter man det en enstaka gång, ja då är man tillbaka på ruta 1 igen. Då kan de börja fundera: "Ja men jag fick ju göra det i går gånge, varför får jag det helt plötsligt inte nu?" Man ska vara konsekvent. Vill man inte att barnet ska vara på bordet så ska det ALDRIG få vara på ordet heller, oavsett. Kanske man säger att ja men OK du får väl sitta där den här gången då för jag ORKAR inte bråka med dej nu, då får man skylla sej själv. Jag har slutat säga åt min dotter nu när hon är på bordet och leker med lampan, jag tar bara ner henne från bordet och säger att hon inte får vara där, men inte argt. Ibland accepterar hon det och ibland blir hon arg. Blir hon väldigt väldigt arg på mej så får hon gå ut från rummet till hon lugnat ner sej.

TS: helt rätt! Varför lära henne att det mamma säger gäller? Då är det bättre att hon lär sig att mamma menar inte vad hon säger och att man med fördel kan göra precis som man vill... *ironi*

Hej Ilsa. Jag tror din dotter gör sådär för att hon är i trotsåldern. Det är sunt och naturligt att trotsa då, en del av utvecklingen som ska passeras. Din uppgift är att behålla lugnet och meddela hur man beter sig varje gång. (man sitter på stolen när man äter, i det här fallet) Jag tycker man kan se den typen av trotsande som en fråga. När du svarat tillräckligt bra kommer barnet att bli nöjt. Att gå bort om du blir för arg tycker jag är bra. Mycket bättre än att få ett utbrott. Lugna dig och sen kan du komma åter med mer konstruktiva saker än att bli väldigt arg. Man brukar ha lättare att inte bli arg om man har annat att ta till, som funkar. Apropå senare inlägg: Jag tycker inte alls att man måste vara så konsekvent att barn aldrig får vara på bordet. Mina begriper mycket väl skillnaden mellan ett vingligt bord och ett stadigt, mellan ett dukat och ett odukat, mellan andras bord och våra. Vissa kan det gå att sitta på, andra inte. Inget problem med detta. däremot tror jag man ska vara försiktig med att låta sig ge efter för gnäll, tjat och skrik. Det finns en fälla i det.