ADHD/Asperger, ärftlighet?

Ärftligheten beror oftast på om det finns flertal på ens sida i släkten som verkar ha någon slags diagnos, desto större är chansen för dt kan vara "genetiskt" och inte slumpartat. Är ni orolig så be bara dagis och omgivning var uppmärksamad prata om detta på bvc osv. För man gör inga diagnoser oftast förren skolåldern.

Dt stämmer men som jag säger dt görs undantag! Min bror fick oxå sin diagnos innan han var 4 medans vi resten fick vänta, men då hade han tydliga drag för sin adhd oxå.

Orolig?det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor... tycker jag! :)

Min son som är 20 år, diagnostiserades med ADHD (ADD), förra fredagen.När vi var hos psykologen, uttryckte jag min sorg och mitt dåliga samvete över varför jag inte hade reagerat tidigare och kanske förstått att det var något speciellt med min son. Hon svarade att jag inte skulle ha dåligt samvete, utan det skulle  lärare, skolsjuksyster, rektor mfl ha på den skola min son gick i under 6 år, då han ansågs som ett problembarn.Kan tillägga att min son tog steget själv, och jag är så glad att han gjorde det!Jag funderar just i dessa banor över vart han kan ha fått det? Å andra sidan så spelar det ingen större roll - han är den han är och vi tar det som det är och som det kommer.

Det är många barn som visar tydligare symptom i skola/förskola. Dels är det större grupp än hemma med mer stoj, stim och intryck. Och dels är kraven högre i skolmiljö än hemma. Det är mycket mer lyssna, koncentrera, fokusera, samspela och vänta på sin tur i skolan än hemma och det är det som brukar vara som svårast vid dessa diagnoser. Beroende på grav av ADHD/ADD är det inte alls säkert att problemen är de samma överallt. Min son är samma men hans ADHD är grav.Skolans personal bör ha erfarenhet av barn och skulle slå larm om de upptäcker att en elev uppvisar svårigheter till den grad att det blir ett problem. Dessutom är det lätt som förälder att bli hemmablind.

Tycker inte att du skuldbelägger. Snarare så finner jag att du ifrågasätter varför jag inte tog tag i saken och vände mig exempelvis BUP, för att ta reda på vad som var fel med min son. Jag kan bara svara på att jag fick utstå en roll som en "sämre ensamstående mamma" i skolans ögon. Snarare för att hjälpa oss, stjälpte de istället och krävde att jag skulle vara en extraresurs för min son och hans hjälp med läxläsning. Ingenting jag på något sätt satte på emot, för självklart så hjälpte jag honom gladeligen med läxorna. Vad de inte hade var extraresurs för honom i skolan. Det fanns inga resurser hette det. Vad jag gjorde i detta fallet när min resurser började ta slut, var att vända mig till socialtjänsten, för stöd och hjälp och denna person kom att betyda väldigt mycket för mig och min son. Hon var med på de flesta elevkonferenserna och hon ansåg att skolans sätt att hjälpa var bedrövlig. Min son fick även träffa skolsyster samt skolpsykolog under en tid, men inte de reagerade på något annat...Jag kan även säga nu så här i efterhand att jag inte trodde att något fattades min son, och han egentligen bara mådde dåligt i avsaknad av sin far samt att jag inte var så insatt i vad ADHD var för något. Som någon nämnde  - hemmablind. Jag gjorde vad jag kunde för min son, och gudarna ska veta att jag har slitit mitt anletes svett med min son, där samtal och givande och tagande har varit prio nummer ett i vårt liv. Han är en underbar ung man och har fina förutsättningar till ett bra liv! Vad som kan kännas beklämmande är att det fanns så många med profession i skolan, men ingen gjorde något utan stämplade oss direkt.Nu när han har fått sin diagnos, drog vi en lättnades suck, både han och jag. Han har äntligen fått upprättelse och tog även mod till sig att e-maila den rektorn som arbetade på den skolan han gick i under låg- och mellanstadiet, där han tackade för praktiskt taget ingenting. Visst, det är alltid lätt att skylla på andra, men vi ska även komma ihåg att vi dock ändå är människor med brister och fel som alla andra. Vi gör så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har.

Det kan man tycka som utomstående men när man är i situationen är inte saker så glasklara som andra som inte är med i historien vill ha det till. Jag tog det initiativet att få min son utredd när han var 4 år. Jag var den som var drivande. Men alla barn har inte lika tydlig problematik som min son.Ett barn kan vara problembarn utan att ha diagnos. Problem kan ha roten i många orsaker och det kan vara svårt att som förälder veta vad som är vad. Och som sagt så kan det skilja mycket på ett barns beteende i hemmiljö där kraven och intrycken är mindre än i skolan som kräver mer.

För att skolans personal bör ha kunskap att fåna upp barn med problemFöräldrarna blir lätt hemmablinda

Ja, föräldrarna har det yttersta ansvaret eftersom de är vårdnadshavare. Men verkligheten är inte alltid så glasklar som den borde vara. Min poäng går inte heller in så jag håller med om att det är bra att avsluta den diskussionen.

kanske... har inte du barn med dessa funktionshinder så står vi nog långt ifrån varandra. Inget att göra åt, alla har ju rätt till sin åsikt.

Jag bryr mig inte om vad du har för barn så du behöver inte "duga" för min skull Det är klart att det är föräldrarnas yttersta ansvar, det har jag aldrig påstått annat. Det jag säger är att det finns fler sidor av myntet än bara en enda sida. Saker i livet är inte lika lätt för alla, så är det. JAG har tagit det ansvaret för jag vet hur viktigt det är och jag sopar inte problem under mattan. Min son har haft diagnos sen han var 4 år, på mitt initiativ till utredning. Men jag vet också att verkligheten ser olika ut i olika familjer.

öm tå?? Varför skulle det vara en öm tå?? Inte för mig i alla fall, för jag som sagt är väldigt drivande i jakten på hjälp åt min son. Om det är det för andra, det får de svara för själva, inget jag har märkt av att nån tycker i alla fall. Men öm tå eller ej, ingen har sagt att det inte är föräldrarna som har yttersta ansvaret. Men det verkar du missat eller struntat i att läsa. Allt är inte svart eller vitt och trots att man som förälder har yttersta ansvaret så finns det många sidor av samma mynt. Verkligheten ser olika ut för olika personer, man lever i olika världar och man kan tycka det eller det när man inte vet särskilt mycket om ts situation egentligen.