ADHD/Asperger, ärftlighet?

Roligare?? Tja, tycker man att det är roligt med agressionsutbrott där en människa skadar både sig själv, saker i sin omgivning och andra människor så kanske det är roligt. Tycker man det är roligt med sömnstörningar, svag impulskontroll, grava koncentrationsstörningar, svår hyperaktivitet så tycker man säkert det är jätteroligt med ADHD. Själv önskar jag att min son slapp det. Jag älskar honom precis för den han är men kan ju inte förneka att jag helst hade sluppit ha honom i specialklass, medicinera med tunga mediciner och att han skulle slippa omgivningens fördomar, slippa kämpa för sina rättigheter. ADHD kan vara en tillgåntg i livet i flera avseenden men det är ett jäkla kämpande innan man kommer dit. Så jag förstår TS oro även om det inte är en dödsdom att ha barn med ADHD.

Min son fick diagnos när han var 4 år. Så att någon som skrev att det göra bara i undantagsfall diagnossättning tidigare än skolåldern stämmer inte. Det var så förr men nu vill man sätta innan skolåldern helst för att ju tidigare man kan sätta in hjälp, desto större är förutsättningarna. Det är hur många som helst som jag vet som fått vid 4 år.

Det är många barn som visar tydligare symptom i skola/förskola. Dels är det större grupp än hemma med mer stoj, stim och intryck. Och dels är kraven högre i skolmiljö än hemma. Det är mycket mer lyssna, koncentrera, fokusera, samspela och vänta på sin tur i skolan än hemma och det är det som brukar vara som svårast vid dessa diagnoser. Beroende på grav av ADHD/ADD är det inte alls säkert att problemen är de samma överallt. Min son är samma men hans ADHD är grav.
Skolans personal bör ha erfarenhet av barn och skulle slå larm om de upptäcker att en elev uppvisar svårigheter till den grad att det blir ett problem. Dessutom är det lätt som förälder att bli hemmablind.

Det kan man tycka som utomstående men när man är i situationen är inte saker så glasklara som andra som inte är med i historien vill ha det till. Jag tog det initiativet att få min son utredd när han var 4 år. Jag var den som var drivande. Men alla barn har inte lika tydlig problematik som min son.
Ett barn kan vara problembarn utan att ha diagnos. Problem kan ha roten i många orsaker och det kan vara svårt att som förälder veta vad som är vad. Och som sagt så kan det skilja mycket på ett barns beteende i hemmiljö där kraven och intrycken är mindre än i skolan som kräver mer.

Ja, föräldrarna har det yttersta ansvaret eftersom de är vårdnadshavare. Men verkligheten är inte alltid så glasklar som den borde vara. Min poäng går inte heller in så jag håller med om att det är bra att avsluta den diskussionen.

kanske... har inte du barn med dessa funktionshinder så står vi nog långt ifrån varandra. Inget att göra åt, alla har ju rätt till sin åsikt.

Jag bryr mig inte om vad du har för barn så du behöver inte "duga" för min skull Det är klart att det är föräldrarnas yttersta ansvar, det har jag aldrig påstått annat. Det jag säger är att det finns fler sidor av myntet än bara en enda sida. Saker i livet är inte lika lätt för alla, så är det. JAG har tagit det ansvaret för jag vet hur viktigt det är och jag sopar inte problem under mattan. Min son har haft diagnos sen han var 4 år, på mitt initiativ till utredning. Men jag vet också att verkligheten ser olika ut i olika familjer.

öm tå?? Varför skulle det vara en öm tå?? Inte för mig i alla fall, för jag som sagt är väldigt drivande i jakten på hjälp åt min son. Om det är det för andra, det får de svara för själva, inget jag har märkt av att nån tycker i alla fall. Men öm tå eller ej, ingen har sagt att det inte är föräldrarna som har yttersta ansvaret. Men det verkar du missat eller struntat i att läsa. Allt är inte svart eller vitt och trots att man som förälder har yttersta ansvaret så finns det många sidor av samma mynt. Verkligheten ser olika ut för olika personer, man lever i olika världar och man kan tycka det eller det när man inte vet särskilt mycket om ts situation egentligen.

Jag tycker det är fel att låta bli att utreda om man vet att det gäller ADHD. Nu kan ju egentligen inte jag tycka till om den familjen du pratar om för de gör naturligtvis som de vill men om det hade gällt min son hade jag tyckt det var fel. För även om jag vet vad det är och hur det ska hanteras så vet inte alla andra, som skolan tex det. Namn på problemen ökar ju både förståelsen, rättigheterna till extra stöd och hjälp och medicinering om barnet skulle behöva det.