Simsonen skrev 2010-04-29 07:26:41 följande:
Inte för att skuldbelägga, för det är ingens fel men jag reagerar lite över psykologens ord. Varför skulle skolans personal och inte föräldern vara de som upptäckte detta? Det låter så konstigt då jag alltid ansett att föräldern har det yttersta ansvaret för sina barns välfärd.'Om han alltid ansetts som problembarn, borde då självklart skolan reagerat men inte du och tagit tag i saken?
Tycker inte att du skuldbelägger. Snarare så finner jag att du ifrågasätter varför jag inte tog tag i saken och vände mig exempelvis BUP, för att ta reda på vad som var fel med min son.
Jag kan bara svara på att jag fick utstå en roll som en "sämre ensamstående mamma" i skolans ögon. Snarare för att hjälpa oss, stjälpte de istället och krävde att jag skulle vara en extraresurs för min son och hans hjälp med läxläsning. Ingenting jag på något sätt satte på emot, för självklart så hjälpte jag honom gladeligen med läxorna. Vad de inte hade var extraresurs för honom i skolan. Det fanns inga resurser hette det.
Vad jag gjorde i detta fallet när min resurser började ta slut, var att vända mig till socialtjänsten, för stöd och hjälp och denna person kom att betyda väldigt mycket för mig och min son. Hon var med på de flesta elevkonferenserna och hon ansåg att skolans sätt att hjälpa var bedrövlig.
Min son fick även träffa skolsyster samt skolpsykolog under en tid, men inte de reagerade på något annat...
Jag kan även säga nu så här i efterhand att jag inte trodde att något fattades min son, och han egentligen bara mådde dåligt i avsaknad av sin far samt att jag inte var så insatt i vad ADHD var för något. Som någon nämnde - hemmablind. Jag gjorde vad jag kunde för min son, och gudarna ska veta att jag har slitit mitt anletes svett med min son, där samtal och givande och tagande har varit prio nummer ett i vårt liv. Han är en underbar ung man och har fina förutsättningar till ett bra liv!
Vad som kan kännas beklämmande är att det fanns så många med profession i skolan, men ingen gjorde något utan stämplade oss direkt.
Nu när han har fått sin diagnos, drog vi en lättnades suck, både han och jag. Han har äntligen fått upprättelse och tog även mod till sig att e-maila den rektorn som arbetade på den skolan han gick i under låg- och mellanstadiet, där han tackade för praktiskt taget ingenting.
Visst, det är alltid lätt att skylla på andra, men vi ska även komma ihåg att vi dock ändå är människor med brister och fel som alla andra. Vi gör så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har.
