Vi som hade Bf januari/februari 2010

Ja, absolut är det det. Vi har köpt en enkelvagn som vi har när vi bara har en av dom, det är rena semestern! Bara en att hålla reda på, att hålla på gott humör.

Nej, jag avskyr att folk ska kalla dom "tvillingarna" och inte för deras namn. Och att dom inte ser skillnad på dom. Att jag ska behöva klä dom i vissa färger för att folk ska kunna skilja dom, typ... jag vet att det är svårt om man inte riktigt känner dom, men jag blir bara så trött på det ibland...

Men vad konstigt... då måste det ju vara nån 1-årsgrej dom går igenom, våra små.. dom verkar ju bete sig precis likadant.

En natt i helgen sov jag också på soffan, med stängd dörr, så fick barnens pappa ta dom. Så skööönt.

Vi har nog inte blivit nåt av det. Vi är nog ganska mycket som vi var innan! Jag tycker vi har ganska mycket tid för varandra kvällstid när barnen har somnat, om vi inte har andra projekt att fixa... vårt sexliv har inte blivit "lidande" eller så.. men vi är nog också ganska bra på att balansera varandra. Är den ena (för det mesta jag...) tjurig, så är inte den andra det, osv. Vi har inga höga krav, eller vad man ska kalla det.. och vi pratade väldigt mycket innan pojkarna kom, om våra förväntningar, om hur vi trodde det skulle bli, ställde in oss på att det skulle ta mycket tid och så.. sen är vi noga med att få egentid både själva och var för sig, vi har varit iväg två övernattningar, min mamma har passat dom så vi har gått på bio eller bara varit ute och ätit. Jag tror det är mycket för att vi har samma inställning som det faktiskt gått så bra, att vi kämpar lika mycket båda två för att det ska vara bra!
MEN, nu har vi inte haft det jättejobbigt heller. Det var jobbigt i många månader innan killarna började somna ordentligt, då hade vi noll tid på kvällarna.. hade vi haft det "värre", så vet jag inte hur vi hade haft det nu.

Hur har ni det?

Nej, sömnbrist kan göra en tokig till slut!

Jag tar dom flesta nätter här hemma, förutom på helgerna. Vi har gjort så eftersom han jobbar hela dagarna och min kropp har på något sätt vant sig vid all avbruten sömn så jag klarar mig faktiskt ganska bra. När jag känner att jag inte orkar mer får han ta natten och jag sover i ett annat rum så jag inte hör när dom vaknar och sen har jag ny energi för ett tag frammåt. Ibland upplever jag att jag faktiskt är tröttare när jag har fått sova, konstigt men sant! Dessutom så är min man helt värdelös på nätterna. För det första vaknar han inte alltid av att barnen vaknar (har han dom själv gör han det, för då vet han att jag inte hör dom). För det andra så är han så fruktansvärt trött av sig och går ibland fel när han ska in till nån av ungarna och det tar tid innan han fixat välling och allt så det är bara krångel. Han gör mest nytta om han sover.
Han sover på vänster sidan av sängen, den sida som är mot vår sovrumsdörr. En natt när han skulle upp så gick han åt fel håll i vårt sovrum, åt höger istället för vänster, och brakade rakt in i vår byrå.. det skrattade vi ganska gott åt dagen efter.

Idag har vi varit på återbesök på ögonkliniken! Äntligen! Det har bara varit krångel och vi har fått vänta i månader så nu var det äntligen på tiden. Dom kollade av dom och försökte även undersöka på ett ungefär hur bra dom ser, men det gick väl sådär. Det var inte jätteroligt att bli undersökta! Glasögon kommer det att bli iaf, den dagen det går att mäta styrka och då dom kan tänkas vilja ha dom på sig.. nu hade dom bara flygt av i all världens fart!

Vi fick även veta att dom misstänker, och det har vi också misstänkt väldigt länge.. att dom har någon form av albinism. Eftersom dom föddes så väldigt ljusa i håret och att dom har nystagmus plus att dom såg lite annat med ögonen så är dom i stort dett 100% säkra. Vi ska upp till Göteborg för där vet dom mer och för att göra test vilken sort dom har i såfall, för det finns mååånga.. så det kommer inte som någon överraskning precis. Det är klart att det kommer att betyda en del i framtiden och det känns lite ovisst.. men samtidigt så får vi ta ett år i taget typ, och inte oroa oss för mycket frammåt!

Det kändes liksom som att.. ja, det var inte oväntat. Allt med dom här barnen har varit speciellt, så varför inte det här också, liksom? För att få barn med albinism så krävs det att båda föräldrarna bär på den genen (kan vem som helst göra utan att det märks), sen att två människor träffas som har den genen, det är inte så stor chans.. och även om båda har den genen, så är det ändå bara 25% risk/chans att barnet får det. Och vi fick tvillingar! Så det gör dom bara ännu mer speciella, för oss. Dom valde att komma till oss av en anledning. Det är ju fortfarande samma barn, våra älskade ungar, dom är precis som alla andra, bara det att dom ser sämre, är ljusare i håret och har väldigt ljusa ögonfransar.

Det kan innebära mycket, eller ja, till utseendet iaf! Det "värsta" sorten är den då dom är alldeles vita i huden och har röda ögon, det har inte våra, så det är skönt. Sen finns det en sort som bara sitter i ögonen och påverkar synen. Sen finns det en som påverkar ögon, hår och hud. Plus en del till.. Våra är inte ljusare i huden än vad t.ex. jag är, jag har väldigt ljust pigment. Deras hår är väldigt blondt, men med lite röda inslag (jag är egentligen rödhårig), så det verkar som att dom fått visst pigment ändå. Sen är dom oftast väldigt ljuskänsliga, men det är inte våra, och det är jätteskönt. Sitter det i huden så får man vara försiktig och akta dom från solen men med en mamma som inte kan vara i solen längre än 10 minuter så hade det inte varit annorlunda ändå.

Vi får se vad testerna sen visar, vilken sort det är. På alla andra sätt är dom som vilka barn som helst, det påverkar inget annat så det är skönt!

Nej, det finns det inte. Eller, det finns vissa grejer som kan komma också men det hade redan märkts!

Jag är ju också rödhårig och superljus, så mycket ljusare än mig i huden är dom inte, och vi får akta oss från solen tillsammans.

Grattis!!

Våra älskade ballongerna! Vi blåste upp en massa och knöt ihop som en lååång girlang, dom fick leka med det på kvällen sen. Oliver tjöt av skratt när man kastade upp dom i luften så dom landade över dom.

Haha, ja, jag väntade bara på att nån ballong skulle gå sönder för då hade dom väl blivit livrädda. Men ballongerna överlevde trots att dom bet och var allmänt hårdhänta.

Ja, ta upp det, för det verkar ganska vanligt. Jag ska också ta upp hosta på vår 1-årskontroll för Ludvig får alltid skällhosta varje gång han blir förkyld, eller rättare sagt innan förkylningen bryter ut, jätteskumt. Det låter för jäkligt.

Vi var och vägde och vaccinera 4 dagar efter dom fyllt år. 1-årskontrollen blir i slutet av februari, när dom är mitt mellan sin födelsedag och sin korrigerade 1-årsdag.

Iaf, vikt och längd var:
Oliver 12 015g, 79 lång, 48 i hattmått
Ludvig 11 880g, 79,5 lång, 48 i hattmått