30+, barnlös och singel...

Om du, eller läkare, tycker att din kropp är för svag för att bära barn tycker jag att du ska börja läsa på om adoption och försöka hålla din kropp så stark du kan. Vänte tiden kan vara lång, håller du, och blivande man, er informerade kommer ni fram så fort ni kan. Och i adoptionssammanhang är 32 "ingen ålder".

Singlar insemineras inte i sverige, men du kan tex. åka till danmark och inseminera. Den praktiska processen går snabbt ( eller åsyftar du den psykiska?) de danska klinikerna har inga köer. Då är simmarna också testade mot de vanligaste olika sjukdomarna. Klinikerna använder sig av de två stora danska spermiebankerna.
Minns inte om den här infon finns tidigare i tråden, men i så fall har du den här igen.
adresser till kliniker i danmark:
www.familjeliv.se/Planerar_barn/Forum-7-129/m43783701.html
och femmis:
http://femmis.se/

Fy vad jobbigt. Att inte få barn och vara singel är tråkigt ( om man har barnlängtan) och att längta efter en partner är jobbigt. Att som barlängtande par inte kunna få barn är jobbigt, men att leva med en man som ångrat sig och nu inte vill ha barn då man själv längtar tycker jag på många sätt är svårare. Det blir sprickor mellan era mål med förhållandet, det är jobbigt att vara ensam men jobbigare att vara ensam tvåsam. Menar inte att tala illa om ditt förhållande men det låter svårt för dig nu.

Nä, och jag tror sällan att det är smart att planera att skaffa barn själv när man eg. vill ha någon att dela barnet med. När man nyss blivit dumpad el lämnar mot sin hela vilja är ju inte en bra tid. ( Jag tror sällan att nån som väljer att ensaminseminera helt och fullt varje dag tycker att det är ett fantastikt beslut man tagit, att ha valt att bli ensammamma, de gånger man genomskinlig av trötthet sitter och håller kolikbarn som inte sovit en natt sen det föddes. Men att till vardags känna att man saknar en partner o pappa till barnet verkar inte som en bra utgångspunkt) För att singel inseminera tycker jag att det är viktigt att man är trygg i sitt singelskap och inte på jakt efter något annat som man känner sig ledsen att man inte kan få.
Jag håller med om dina tankar om att låna pengar, har du inte pengar nu får du troligen inte mer när du är föräldraledig och när du börjar jobba är det svårt att jobba heltid.

I mina ögon är det det som skulle kännas tuffast, att leva tillsammans med en man som inte VILL försöka få barn. När det är det jag vill så gärna. Men när ett förhållande du längtat efter och han är bra på alla andra sätt är det ju inte en enkel sak att lämna honom heller. Det är kanske inte så att du lämnar honom och då rasar "tegelväggen" du burit på dina axlar och allt blir så mkt enklare. Men lever du kvar med honom kommer det också gnaga. Kan du gå i terapi eller hos nån kurator? Det tror jag kan kännas bra, att prata av dig och bestämma dig för hur du väljer att leva ditt liv. Det är lätt att glömma att det är våra egna val som tar oss dit där vi hamnar, när man känner sig instängd i sitt förhållande etc. och känner att man inte är nöjd men inte har något val är det lätt att bli bitter på sig själv, sin sitvation och omgivning.

@Hesu och Reserven
Kul att ni uppdaterar. Spännande att se hur livet går för er. Grattis Reserven till en drömman, på riktigt. Beklagar Hesu, men det var inte så konstigt när ni längtade efter så olika framtid.

Tänkte på den här nya tekniken för er i den här tråden.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/nu-kan-du-frysa-agg-i-vantan-pa-den-ratte_6098331.svd

Att kvinnor kan frysa ner och spara sina obefruktade ägg är ju leda till bra saker. Men för mig är det inte aktuellt. Som jag känner nu iaf. skulle jag som singel känna att mina ägg var kidnappade. Är de förvarade i sverige måste jag hitta en man som ska bli far till mina kommande frysägg-barn innan jag kan få tillbaks äggen och det tycker jag skulle kännas ännu jobbigare än klimakteriet och den vanliga biologiska gränsen. Men metoden finns förståss även utomlands med andra lagar och regler och för många par kan tekniken hjälpa när man behöver några extra år på sig av olika orsaker.  

Fråga henne!
Om mina vänner frågar mig det samma  svarar jag när jag orkar att det är mindre och mindre attraktiva män kvar ( där jag bor är det kvinnoöverskott) sen träffar jag, av naturliga skäl, mindre och mindre personer ( som tonåring träffar man ju massvis, sen blir det mindre och mindre nya ansikten) Som singel odlar man sina egenheter och höjer sina krav, har vänner som när de var yngre blev i hop med någon för att hon hade ett sött leende, senare krävs det lite mer än så. ( har man inte växt ihop under några år irriterar man sig lätt på folksegenheter, som man enklare "tog" när man var 20) Som singel blir jag i hop totad med än den ena än den andra oftast folk som behöver bli omhändertagna. Tex. alkoholproblem, blyghet/socialaproblem, bostadslös/ekonomiskaproblem etc. Varför skulle jag vara intresserad av en man för att göra honom en tjänst och bli hans extra mamma? Då måste man vara jäkligt desperat för att göra det, och har man varit singel brukar man inte vara det. Många av de jag känner i par är vana att vara i par och separerar de så är de snabba att ragga på första bästa. Det viktigaste för dem är just att de är i ett par. De granskar inte alltid utbudet med lupp utan söker efter någon som är ledig och delar deras livstil.
Som singel blir man inte lika ofta medbjuden på middagar och aktiviteter med andra par. Man bryter mönstret och kan i bland ses som en möjlig äktamansslukerska ( men är man en inbiten singel är man vel inte nödvändigtvis så sugen på att skaffa en karl?) De gånger jag har börjat träffa någon ens någon gång blir jag + denna genast inbjudna till bjudningar jag inte fått komma på tidigare.

Makt eller pengar känner jag ingen som går i gång på och är man sen länge singel är man ju van att klara sig själv ekonomiskt. Jag är däremot inte intresserad av någon som inte klarar av att ta hand om sig själv ekonomiskt, se ovan ang extra mamma.
Ingen jag känner är tillsammans med någon galet snygg man. Snarare är tjejerna i de par jag känner snyggare än sin partner. Så att kvinnor bara vill ha sjuktsnygga män tror jag inte på.

De saker jag kan gå igång på ( men det är inte säkert att jag blir attraherad bara för att mannen uppfyller kriterierna) är intellektuellstimulans, mannen måste vara intelligentare än mig. Det är inte en attraherande egenskap att inte förstå vad jag säger/menar/pratar om. Att mannen ger ett dumt intryck är sällan attraktivt.
Han måste vara självständig ( läs: vuxen) och ha en stor socialkompetens inte bara mot mig utan mot alla.

Jag menar inte att jag är gudsgåva till mannen, men jag trivs tillräckligt bra i mitt eget sällskap för att inte ta vem som helst för att få ha någon. Blir jag attraherad av en man nu tittar jag på hur han lever sitt liv och vad han har för planer. Är det här en man jag vill vakna brevid för resten av mitt liv? Om jag vill ha honom, men han inte mig är jag lika mkt singel som innan. Trist för mig, men det vet jag ju av erfarenhet att jag klarar bra.

Jag har det bra som jag har det, men klickar det med någon jag inte vill leva utan blir det nog också bra.

Nä, att vara intelligent och socilatkompetent är inte motsatser.

Nä, för mig är inte högre utbildning attraktivt. ( och nej, inte arbete/ lön heller. Men problem uppstår om han inte kan försörja sig själv)  Men när jag märker att personen jag pratar med inte är lika intelligen som jag ( försöker inte påstå att jag är extremt smart) men för mig är män som inte kan förstå det  jag pratar om oattraktiva. Ingen mer värdering i det mer än just: jag blir inte attraherad av dem.

Vad jag försöker säga är att jag finner intelligens attraktivt, inte makt eller pengar som många män hävdar. Mina vänner är inget fullt statistiskt underlag, men jag vet ingen som intresserar sig för makt eller pengar när det gäller partners.

För att förstå varandra behövs kommunikation OCH intelligens. Är den andre personen mindre intelligent än den andre kommer det hela tiden finnas ett glapp. Som förälder - ska det vara så. Som vän - visst, men den här vännen kan inte fylla alla bitarna. Men som partner blir det tufft med ett glapp i förstånd.

Är det så att singelkvinnorna i takt med sin utbildningsnivå gradvis blir lesbiska? Om så är fallet varför skulle de lågutbildade männen inte också bli bögar?

När det blir den här typen av diskussioner hörs oftast röster att kvinnorna ska "ställa upp" eller "ta vad som blir över". Ingen har dock förklarat för mig hur jag plötsligt ska attraheras av män jag inte har något gemensamt med för att det är synd om dem.

Om ni vill ha något nytt att bita i hörde jag av ett relationsproffs:
En man behöver att hans kvinna är stolt över honom.
( obs! Kvinnan behöver inte känna detta det är MANNEN som ska känna.  Det behöver inte heller gälla makt, pengar, intelligens. Det kan gälla att mannen känner att kvinnan är stolt över att han är väldensbästa pappa, en egenskap som de flesta kvinnor skulle uppskatta högst)

Om en singelman som läser detta inte bara vill beklaga sig för att han är singel , utan vill har som mål att hitta en kvinna att leva med är tipsen alltså: Hitta en kvinna som kan känna sig stolt över dina egenskaper. Då kommer du att känna att du hittat rätt.

Kommentarer på det?

# 45

Men att du och jag inte blir attraherade av samma typ av män betyder vel knappast att någon av oss är annorlunda? Det vore jätte jobbigt om alla kvinnor bara ville ha samma ( typ av) man.

Som jag skrev attraherar socialkompetens och intelligens mig. Exakt vad jag finner attraktivt behöver ni vel knappast memorera, att jag tog upp det är för att många män återkommer till att alla kvinnor bara vill ha rika män med makt och jag undrar verkligen vad de fått det i från.