->Ella03 Jag var 37 när jag blev gravid. Här i Stockholm tror jag att gränsen för när man erbjuds kub går vid 35 (olika från landsting till landsting, vissa har inte testet över huvud taget).
Jag tänkte som du, att det kunde vara skönt att veta om risken var låg, men även att ett besked om hög risk skulle innebära att vi skulle kunna förbereda oss och omgivningen under graviditeten även om oron nog skulle bli svår att tas med, vi skulle kanske grubbla mycket över graden av skada o.s.v. Skulle nog bero mycket på hur allt såg ut vid rutinultraljudet (lång väntan dit efter dåliga siffror vid kub).
I vårt fall upptäcktes en avvikelse vid rutinultraljudet: barnet har snedställda fötter, så kallad klumpfot/peva. Detta har ibland koppling till kromosomavvikelser och vi blev därför erbjudna fostervattenprov. Vi avstod dock, allt annat såg bra ut så vi bedömde att det sannolikt bara är fötterna som det är ”fel” på och att om det är någonting mer så är det sannolikt inte så allvarligt att det inte går att åtgärda. Vi har nu även varit på tillväxtultraljud (blev erbjudna det i vecka 32 p.g.a. fötterna) och allt ser fortfarande bra ut. Jag är jätteglad att vi har fått reda på detta med fötterna under graviditeten, skönt att veta och att kunna läsa på om vad det innebär i form av behandlingar etc. Eftersom allt annat har sett så bra ut vid ultraljuden är jag inte heller särskilt orolig att det ska finnas någon mer avvikelse även om tanken förstås dyker upp då och då. Men, det kan som sagt också finnas sådant som man inte screenar efter vid kub eller andra undersökningar så de tankarna skulle finnas oavsett.
->tankar2009 Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt! Jag menar självklart inte att de som fattar det svåra beslutet om abort inte älskar sitt barn
Hade vi (i vårt fall på annat sätt än via kub) fått veta att vårt väntade barn hade så pass svåra skador att det inte skulle överleva eller att det skulle leva men med ständigt lidande – ja, då hade beslutet varit abort även för vår del.