Vad är rimligt att en 20-årig dotter betalar för att bo hemma ?

Jag skulle inte ta betalt av mitt 20-åriga barn för att bo det villebo hemma, dock skulle jag nog aktivt förska hjälpa honom eller henne att hitta en egen bostad.
De flesta barn vill väl flytta hemifrån i den åldern? Jag minns att jag själv längtade tills jag skulle ta studenten och slippa bo hemma.   Då är ändå mina föräldrar världens bästa, men jag längtade efter att få stå på egna ben!

Jag behövde aldrig hjälpa till hemma annat än med att städa mitt eget rum och ibland tvätta. Jag har aldrig haft något sommarjobb heller.

Trots det har jag haft en perfekt ekonomi, klarade mig som student utan att ta studielån eftersom jag jobbade vissa kvällar. Hade inga problem att sköta mitt hushåll och har till dags dato aldrig haft en enda betalningsanmärkning.   Nu har jag hus, bil, barn, man och hela faderullan, inga problem.

Mina föräldrar har fortfarande principen att deras hem ska vara öppet för barnen. Så om jag vill hälsa på dem händer det allt som oftast att de t.o.m betalar resan. Och när min syster hade haft en jobbig separation med sin sambo fick hon bo hemma en tid fast hon då var över 20, gratis. De har dessutom ställt upp och lånat pengar till henne en hel del.

MEN allt beror självklart på föräldrarnas ekonomiska situation!
Har man som förlder dåligt med pengar samtidigt som barnet tjänar bra, tycker jag t.o.m tvärtom att barnet bör känna sig manad att hjälpa till att försörja sin förälder även om barnet inte bor hemma. Givetvis är det upp till barnet själv att fatta det beslutet, men jag vet att jag skulle göra det för mina föräldrar om de hamnade i ekomoisk knipa. På samma sätt är mitt hem öppet för dem om t.ex en av dem skulle dö och den andra inte vill bo ensam.

Jag tror på ömsesidig kärlek och respekt, inte för att man måste utan för att man vill!

Tycker som du att det är bättre att kontinuerligt lära barnen ansvar och känsla för ekonomin.

Jag har ett skräckexempel på hur fel det kan bli... när min mans bror var 18 år bestämde hans pappa helt sonika att nu var han vuxen och kunde bo själv. Pappan flyttade ihop med sin nya fru (min svärmor är avliden) och fixade en studentlägenhet till sonen.
Inget fel i detta! OM man har lärt sonen att hantera pengar, laga mat, sköta ett hushåll, INNAN...
Tyvärr var sonen yngsta barnet, lite sladdbarn och ganska rejält curlad fram tills dess...

Så, det som i stället händer är att sonen slösar bort sitt studiemedel direkt varje månad på resor, teknikprylar mm, samt lever på köpemat och godis i princip. Han har dragit på sig massa skulder och tagit bl.a sms-lån, men pappan hjälper honom fortfarande inte (mer än att han ringer då och då och klagar på honom hur dåligt han sköter sig) och det har t.o.m blivit tal om att han ska ha en god man som sköter hans ekonomi.

Jag hade hundra gånger hellre haft min son hemmaboende tills han var 20-25 om det krävdes och under den tiden lärt honom hur man hanterar sin ekonomi och sköter ett hushåll, och han hade inte behövt betala pengar till mig för att kunna lära sig det.
DÄREMOT behandlar jag samtliga hemmaboende barn som - just det - barn. Dvs jag tar mig rätten att fortsätta uppfostra dem och bestämma över dem även om de är myndiga, och de ska självklart lära sig hur hushållet fungerar. Dessutom skulle jag insistera på att om de tjänade pengar själva att merparten av de pengarna hamnade på ett sparkonto.
Om de blankvägrade detta skulle jag möjligen kunna tänka mig att kräva hyra, men jag hoppas att mina barn kommer vara bättre uppfostrade än så!

Dessutom kommer jag mer eller mindre insistera på att barnen börjar studera efter gymnasiet (möjligen jobba ett år först - om de får nåt jobb), eller ja kanske inte insistera men verkligen verkligen försöka övertala dem till det.  
Studietiden var nog den roligaste i mitt liv och de vill jag gärna att mina barn ska få uppleva också.

Jag har klarat mig bra, är 32 år nu.   Jag behövde aldrig betala en krona hemma, tvärtom snarare... dock fick jag inte slösa bort mina pengar hur som helst utan 440 kr av mitt studiebidrag på 640 kr åkte direkt in på ett sparkonto. Tack vara det och att jag tog ett kvällsjobb klarade jag mina studier 4 år på universitet utan studielån.

Jag har en mycket god ekonomi, vi har låg inkomst men ändå hus, barn, bil mm och inga betalningsanmärklningar och inte mycket kvar av huslånet.

Man lär barnen om ekonomi genom att låta dem vara med när man betalar räkningar och när man handlar, samt genom att låta dem spara mycket av sitt studiebidrag/lön. Har de inte såmycket kontanter att röra sig med så lär de sig att snåla. Snålar man själv, alltid jämför priser i affären och handlar när det är rea, lär sig barnen detsamma.

Barn tar ju efter sina föräldrar, så som föräldrarna sköter sin ekonomi kommer troligtvis barnen sköta sin. Det fungerade i alla fall på mig!

Det är bättre om barnen sparar till sig själva tycker jag.

Nu har jag fortfarande små barn, men i min bekantskapskrets sparar mer eller mindre andra månatligen till sina barn. DET däremot har vi prioriterat bort för att vi inte har råd, men att låta barnen behålla sin egen inkomst och spara den för att t.ex kunna studera eller slippa topplån på ett framtida hus, tycker jag är en annan sak. Så hemskt mycket dyrare blir det inte att låta ett barn bo kvar hemma. Hyran skulle ju föräldrarna betalat ändå, även om inte barnet bodde där...

*mer eller mindre alla, skulle det ju vara.

Fast DET tycker jag faktiskt inte man ska göra! Eller ja, jag kan ju inte bestämma hur andra ska göra.   Men så här tänker iaf jag själv:

Jag är mån om att mina barn ska kunna ha mitt hem som samlingsplats, även när de är utflugna. Det ska alltid finnas lediga rum till dem i mitt hus, alla ska kunna komma samtidigt t.ex på jul.

Ett exempel: Min svärfar gjorde så, han slängde ju ut sonen och flyttade ihop med sin nya fru och hennes son i ett pyttehus utan extra rum. Resultatet har blivit att ingen av hans barn med familjer kan komma och hälsa på längre, då vi alla bor långt bort. Man kan ju inte resa 20-30 mil bara för att stanna över dagen... Min svärfar - barnens farfar, träffas nästan aldrig längre. Sååå trist!

Ett annat exempel: Mina föräldrar har alla fyra barnen utflugna, trots det skaffade de ett hus som har 3 extra rum, som alltså inte används större delen av året. Resultatet: Vi barn med familjer och deras barnbarn kommer och hälsar på nästan varje månad och alla samlas där till jul, påsk mm.

Mina föräldrar behöver inte oroa sig över att sitta ensamma när de blir gamla, för vi har en nära och god relation med varandra. Hur det ska gå med svärfar är ju mer osäkert! Hans barnbarn vet knappt vem han är.

Vad finns det för alternativ för en familj med småbarn, annat än hotell som kostar skjortan? Blir ju inga långa vistelser i så fall, och man tappar det trevliga umgänget på kvällen när barnen somnat. Från kl 7 får man sitta själva på ett hotellrum... 

Problemet är också att min svärfar bor på en mkt liten ort där det inte finns hotell eller liknande, närmaste hotell ligger flera mil iväg. Därför kan man ju varken ses över frukostbordet eller på kvällen när barnen somnat. För oss blir det dyrt och krångligt och tråkigt att sitta själv på kvällarna!

Och att tillbringa julen på hotell är inget alternativ för oss!

Vi träffas trots det ibland, på vårt initiativ. Vi har löst det så att vi bott över hos andra bekanta och hälsat på dem på hemvägen. T.ex kan man hälsa på dem när man varit hos mina föräldrar (som ju alltid tar emot oss med öppna armar). Det blir aldrig mer än några timmar, men å andra sidan verkar svärfar vara nöjd med det. Han är inte så intresserad av att träffas regelbundet.

Fast hur roligt är det, att tillbringa varje kväll ensam på sitt vandrarhemsrum? Det kanske kan funka när barnen är stora men nu pratar vi ju om småbarn.

Jag tycker tvärom att det ligger i den äldre generationens intresse att möjliggöra för sina barn och barnbarn att hälsa på på ett smidigt sätt.

Jag tycker lite grann att den generationen som börjar bli mormor/morfar/farmor/farfar är lite själviska ibland. De prioriterar sig själva, sina nöjen och resor, sitt sparande, sina jobb och sina pengar. Barn- och barnbarn får klara sig själv, och vill de ha en god relation är det typ upp till dem.

När jag var liten var det inte ovanligt att mor- och farföräldrarna flyttade från hus och hem och ort för att komma närmare barnen och barnbarnen och kunna ställa uppsom t.ex barnvakt. De gav upp en del av sina egna liv, en del av sin egen komfort och lyx, för sina barns skull.
Visst, det är ju självklart upp till var och en hur man vill göra, men jag tror att risken är att kontakten med barn- och barnbarn blir sporadisk och stel på det viset.
En nära och bra relation med barnbarnen leder - tror jag - till att man slipper sitta ensam på ett ålderdomshem hela sin ålderdom utan besök. Annat än sporadiskt då...

Ja, vi har ett gästrum inne i huset och en gäststuga på tomten. Vi vill gärna att våra syskon med familjer ska ha möjlighet att komma och hälsa på oss ofta!

MEN jag förstår självklart att alla inte har råd och möjlighet till det. Samma med föräldragenerationen, de kan ju ha mkt låga inkomster. Självklart ska de ha ett boende som de har råd med. Det jag menar är att vissa kanske går ner i boende för att spara pengar, som de sen kanske använder till resor och dyligt. Då skulle jag hellre behålla mitt boende för jag tycker det är viktigare att ha en bra och tät kontalt med barn och barnbarn än att ha råd med dyra resor.

Om man inte har råd med extrarum tycker jag man som förälder inte ska dra sig för att t.ex erbjuda sitt eget sovrum åt barnen om de vill hälsa på, och kanske ligga på soffan någon natt. De allra flesta som är så gamla att de har barnbarn har väl åtminstone en 3:a? Då borde det ju också gå att ordna ett extrarum. Man kanske inte måste använda extrarummet som arbetsrum eller dyl, utan kanske kan inreda det t.ex med en bäddsoffa? Eller kanske man kan bo i ett lgh-område där det finns gästrum att hyra, så gör min farmor. Henne hälsar vi också på ofta.