Vad är rimligt att en 20-årig dotter betalar för att bo hemma ?

Jag ska tillägga, att pga att vi vill ha ett extra gästrum delar två av barnen rum med varandra. Så det är helt klart en prioritering vi har gjort.

Vi bor i ett hus på 97 kvm och har tre barn om nån undrar.

Vi har tre barn och de är mellan 3-6 år. De somnar inte "i soffan" utan då är de vakna halva natten och blir sen sura och griniga. Ditt förslag funkar (kanske) om man har bebisar, men min erfarenhet är att de ofta vaknar när man sätter dem i bilen.

Jag sparar inte till barnen. Men i gengäld får de bo gratis här när de blir vuxna.

Jag "förväntar" mig inget av mina föräldrar, de gör så för att de vill göra det. De tycker det är roligare att ha alla sina barn och barnbarn hemma hos sig på jul än att åka på resor.

På samma sätt känner jag inför mina egna barn. Jag avskyr att åka bort utan dem, ska jag på en resa följer de med, annars blir resan tråkig tycker jag! Och jag vill att de alltid ska känna sig hemma i mitt hem, här ska alltid finnas en plats för dem.

Men alla är ju olika, jättebra att du har en bra relation med dina föräldrar. Var och en måste ju få göra som de vill, och som gör dem lyckliga.

Så kanske vi gör när de blir äldre, just nu funkar det bra att de delar. Gästrummet används som lekrum när vi inte har gäster.

Gäststugan på tomten använder vi också som förråd, det finns stora garderober där som vi har som extrafamilj. Så vi är ändå rationella med extrautrymmena.

Mina föräldrar prioriterar sina barn, och det tycker jag är jättebra. Vi träffar dem ofta och de har en nära relation till sina barnbarn. Det anser jag är viktigare än någon kurs!
"Ta emot gäster", så ser varken vi eller dem det som. Vi är inte där som gäster, utan som barn i huset! Och därför är det självklart att inte de ska passa upp på oss när vi är där utan vi hjälper till med matlagning och allt annat, utom möjligen städning. Det fixar pappa, är typ hans "uppgift" i deras hushåll.

Jag vet inte vilken ekonomisk sfär du rör dig i men vi är inte rika, varken föräldrarna eller jag. Vi lever på min mans lön eftersom jag just nu studerar, och han tjänar genomsnittligt. Min mamma är pensionär och har dålig pension eftersom hon inte arbetat heltid, dessutom var hon lärare vilket gav ganska låg lön. Pappa hade också låg inkomst när vi var små, numera tjänar han dock mer eftersom han blivit präst. De har som sagt köpt ett stort hus så de har en del lån, men de har även råd med resor.Mina föräldrar "behövde inte bo kvar", de skaffade ett nytt hus men valde ett stort med extrarum.

Jag talar bara av erfarenhet, och min mans pappa som prioriterat annorlunda träffar nästan aldrig sina barn- och barnbarn. Och när det blir av är det omständligt och man stannar aldrig över natten. Det blir inte alls samma nära relation som hos mina föräldrar, där vi ibland stannar en hel vecka och umgås både morgon och kväll. På kvällarna kan vi sitta och spela sällskapsspel halva natten, hade ju aldrig funkat om vi vart tvungna att bo på hotell.

Nej, om det vore så enkelt... men vi får inte plats i hans soffa, vi är ju 5 personer. Så länge vi bara hade ett barn gick det bra, nu går det inte.
Och även om hela familjen sover på luftmadrasser funkar det inte eftersom då måste ju hela hushållet gå och lägga sig kl 7 samtidigt med barnen! För vardagsrummet är husets enda rum förutom hans och hans frus sovrum samt hennes sons rum.

Ingen av hans barn hälsar på honom utom yngste sonen som inte har familj, och så vi då. Fast vi sover inte över.
Men det beror på andra faktorer också, att de andra inte hälsar på. Ett av barnen är förbjuden att hälsa på, jag vill inte gå in på detaljer då det är känsligt.

Vi erbjuder svärfar att hälsa på oss men han kommer aldrig. Vi försöker få till en bra relation men det är svårt när den ena parten vägrar bjuda till...

Hade jag inte haft råd att ha ett extra rum till barn som hälsar på skulle jag åtminstone erbjuda mitt eget sovrum, så barnen kunde gå och lägga sig innan de vuxna. Men det kanske är för osjälviskt, enligt er?

Jag njuter mer av att umgås med mina barn - eller för den delen mina syskon och deras barn och mina föräldrar - än att njuta av pengar och frihet.
Faktum är att pengar betyder ingenting för mig. Det är ett nödvändigt ont, som man behöver för att få mat och husrum typ. Och frihet, jag tycker det är frihet att åka på en resa hela fmiljen - och gärna med mina syskon och deras barn också. Och varför inte mamam och pappa, ju fler desto roligare!

Men jag inser när jag läser här att vår familj och mina föräldrars nog är ganska ovanliga i Sverige. Och jag respekterar att alla är olika, jag skriver bara hur jag resonerar.

Jag tror vi får igen det när vi blir gamla och orkeslösa en dag.

Så tråkigt! Att komma ihåg småskulder som 20 kr gör jag inte ens med vänner och bekanta, såna summor bjuder man ju självklart på.

Jag tror nog risken är för många att de känner sig utstötta och utkastade mer eller mindre om föräldrarna beter sig så. Och resultatet tror jag blir att man får en mindre nära relation i framtiden. I alla fall tror jag det finns risken, och varför riskera det om man inte måste?

Jo det är så vi har löst det de få gånger vi bott över där, det gick när barnen var  mindre. Sonen är tonåring, men hans rum är minimalt så nu får vi inte plats där 5 pers längre. När vi bodde där sist hade vi två barn och då bodde min man i klädkammaren och jag och barnen i tonåringens rum, barnen sov då i varsin resesäng som tillsammans tar lika stor plats som en vuxensäng. Men som sagt nu går det inte längre.

Den frågan har jag också ställt mig, och då gör jag INTE undantag för studerande. :-P  Jag längtade tills jag fick flytta, räknade ner dagarna på sommarlovet efter att jag tagit studenten.

Ah ok.   Men ändå! Inte kunna ta hem killar utan att mamma och pappa märker... inte kunna vara bakfull en morgon utan att man får höra av en beskäftig förälder att man minsann får skylla sig själv.

Som jag skrev - de är ett nödvändigt ont.

Jomenvisst, skulle man märka att barnen liksom blev bekväma och lata och inte aktivt leta jobb och bostad - så skulle det ju vara annorlunda. Jag tror inte jag skulle tagit betalt av dem för det, men jag skulle nog pushat på dem en hel del och sett till att de skärpte sig och började söka jobb på allvar. Och bostad. Även om man stått länge i bostadskö kanske man kan få tag i nåt i andrahand så länge, eller kanske kan man bo lite mindre centralt tillsvidare.

Själv bodde jag fyra år på 12,5 kvm i studentkorridor, med delat kök och badrum.

Tycker det låter som en bra plan! Utom att jag skulle nog sagt direkt vad de 30% skulle gå till. Om inte annat blir det ju bara en överaskning för första barnet i vilket fall som helst.

Kanske handel in natura? Du får en griskulting av mig om jag får mjök av dig.

Nej, ärligt talat, jag tror inte riktigt du förstår betydelsen av uttrycket "nödvändigt ont". Just att det inleds med "nödvändigt" innebär ju att jag inser att man inte klarar sig utan det. Jag behöver väl inte gilla pengar bara för att jag är beroende av att ha dem?

Jag tror samma som du.

Visst kan man ta betalt av sina barn om man inte har råd att klara ekonomin annars! Om inte så är fallet tycker jag man ska låta barnet spara pengarna i stället.

Jag fick iofs ta hem pojkvänner men jag ville ju inte ha mamma och pappa vägg-i-vägg när jag var 20 år.
Jag funderade också på att flytta redan i gymnasiet men där var det ekonomin som satte stopp, det hade jag inte haft råd till då när studiebidraget bara var på 640 kr. Men rent "mentalt" var jag redo att flytta flera år innan jag tog studenten.