Psykisk ofredan???

puff!!!

Jag får många tankar. Den kanske viktigaste är: varför skriver du om den här och kallar det "Psykisk ofredan???"

Det här med att man inte ska lägga sig i, att mamman och pappan alltid ska stå som en enad front mot barnen, tycker jag är så himla dumt. Alla gör vi fel som föräldrar, alla kränker vi våra barn ibland, och tyvärr inser vi många gånger inte alls att vi gör fel, medan det märks väldigt tydligt utifrån. Det är så klart tråkigt att det är så, men det är som sagt något som händer oss alla, och det går tyvärr inte att göra så mycket åt det. Att däremot som förälder stå och se på och inte reagera när man klart och tydligt ser att någon annan behandlar ens barn fel, eller att man till och med väljer att backa upp denna människa bara för att, det är bara så korkat så det finns inte. Så all heder till mamman som valde att ta dottern i försvar, och jag hoppas att hon fortsätter att göra det när hon känner att det behövs, trots att pappan tycker annorlunda.

 Tog lite illa vid mig när jag fick händelsen berättad för mig- kan sätta mig in i alla tre parters reaktion men tycker synd om flickan som förblev ohörd, synd att pappan inte tänkte efter o bad om ursäkt till flickan o frågade henne vad hon sa istället för att bli sur på mamman, o samtidigt kan jag förstå att han kände sig nedvärderad av mamman inför barnet- men jag tycker att mamman har rätt!!!
uNDRAR BARA HUR ANDRA TÄNKER I EN SÅDAN HÄR SITUATION FÖR MINA TANKAR VA JU INTE ALLS SOM MAMMAN som var med om de!!

Hur tänkte mamman då. Jag tänker att pappan självklart betedde sig väldigt illa, att det kan hända ibland när man är på riktigt dåligt humör - och att det är bra att mamman var där och påpekade det. Håller helt med Rucking Fetard att det bara är nonsens att man måste hålla enad front. Vi ligger liksom inte i krig med våra barn. Förhoppningsvis.