Är du för eller emot "konstgjorda" befruktningsmetoder?

Jag säger att lite hjälp på vägen har kvinnor skaffat sig i alla tider. Förr: med någon bror, granne eller tillfällig kontakt men nu: med hjälp av läkare. Jag ser inte att det är så mycket konstigare än så.

Och jag menar bror till sin man!! (Inte ens egen bror...!!)

Markerar lite bara....

Det är väl som med allt här i världen. Det är olika för olika människor. För en del är ofrivillg barnlöshet höjden av livssorg och för en del är det mer en bekräftelse på något man misstänkt hela livet och inte mer med det.
Jag känner människor i båda fallen och jag tror inte någon av dem kan förstå varandra fast de är i samma situation.

Jag tror att det finns de som mycket väl kan relatrera till de olika situationerna fast den/de har barn och aldrig själva varit i situationen.

Så, vad är det att förstå? Är det förståelse för din inställning till ofrivillig barnlöshet eller är det förståelsen för att människor kan reagera olika till fenomenet ofrivillig barnlöshet?

Jag undrar fortfarande vad det är att förstå? Att människor reagerar olika på det eller att vissa reagerar på ett särskilt sätt?

Min uppfattning är att människor generellt alltid har svårt att förstå situationer om man inte själv varit i liknande situation men det finns alltid undantag så därför vänder jag mig mot din Punkt.

För mig är det inte hårklyveri för du tar dig rätten att bestämma hurvida folk kan förstå något eller inte. Du har ingen aning om min sits eller hur andra har bemött mig.

Vissa människor konstaterar barnlöshet som ett faktum och tycker inte att det är ens lite sorgligt medans det finns dem som tar det oerhört starkt. Därför undrarde jag faktiskt vad du menade.

Men saken är att man upplever samma situation på olika sätt. De som tycker att ofrivillig barnslöshet är no big deal och de som går i däck för att man inte kan få barn.

Jag uppfattar att hon tycker det är en stor sak men att hon inte förstår att andra kan tycka att det är en liten sak.

Det du säger tror jag är sant till stor del men att det alltid finns undantag. Det finns faktiskt människor som inte varit i liknande situation som kan relatera till det och som är mycket bättre på att bemöta än vissa andra.

Bara för att just du kanske inte har förlorat ett barn (observera att jag bara spekulerar nu!!) innebär det inte att du absolut under inga omständigheter kan förstå till viss del att andra tycker det är jobbigt, eller hur? Du kanske till och med har det i din närmsta släkt utan att själv vara drabba med just ditt barn, vilket gör att du har en nära insikt av hur det eventuellet skulle kunna gestalta sig.
Tror du inte då att  du skulle kunna ge stöd till en vän som blir drabbad?
För att du inte kan förstå? Det kan lika gärna vara så att du har drabbats men är så uppfylld av din egen erarenhet att du inte kan förstå hur jag upplever det för att vi har olika upplevelser av samma sak, eller hur?

Min grundpoäng är att jag tycker det är ett trångt sätt att se på saken att säga att
bara för att du inte varit där själv, är du oförmögen att diskutera saken.

Men sen när du har förlorat en närstående men att det inte är just din mamma så har du vissa referensramar som gör att du i alla fall kan sätta dig in i ungefär hur det är. Likväl finns det faktiskt personer som är grymma på empati fast de inte varit i närheten av situationer kan de vara ett oerhört stöd. Därmed menar jag att det är svårt att säga "Punkt". Det var bara det...

Det är så jäkla sant! Barn har ingen skyldighet att ta hand om och besöka sina föräldrar.

Menar du att om föräldrarna har varit "vettiga" så har barnet en skyldighet att göra...  vad? Hur långt sträcker det sig i så fall? Ett besök i veckan? Städa huset en gång i veckan och se till att det finns mat hemma?

Och är det föräldrarna som ska bestämma att de varit det eller är det barnet som har "rätten" att bestämma om föräldrarna har varit "vettiga"?

Intressant.

Min erfarenhet är att barn anser det självklart om man har en god relation med sina föräldrar. För alla andra barn är det inte självklart på samma sätt. Det kan bli en börda som blir för stor och för destruktiv för barnet att hantera. Just attidyden att det är en självklarhet slår så fel i många fall. Det är heller ingen självklarhet att föräldrar ställer upp för sina barn. Det kan många vittna om.

Jag tycker inte att det ska vara självklart. Absolut inte. Om en vuxen människa inte kan vårda sin relation med barnen kan man inte rimligen förvänta sig att barn ska ställa upp.

Rimligt är väldigt subjektivt. Rimligt för barnen behöver inte ligga ens nära vad en förälder anser rimligt så frågan kvarstår om vems rimlighet som borde väga tyngst.

Ah! Då förstår jag vad du menar!