amma adoptivbarn

Så gulligt

Amningshjälpens hemsida har också ett kapitel om att amma adoptivbarn, och det finns många bra amerikanska sidor. Också i "Boken om amning" finns ett iformativt kapitel.

Själv har/hade jag förhoppningar om att kunna amma min adoptivson eftersom min biodotter som snart är tre år fortfarande är extremt tuttfixerad och tycker att det är det godaste och mysigaste som finns och därmed håller produktionen uppe.

Sonen som vi just har fått har dock visat sig vara en rejäl bit på nästan ett år som är hårdhänt och får tand efter tand... Han biter i allt, och när jag alldeles när vi fått honom försökte ge honom bröstet bet han givetvis i bröstvårtan också -- han är nyfiken, han nyper ofta i den och vill alltid vara med och titta nära, nära när storasyrran ammar. Så vi får se hur det går!

Jag ska absolut försöka igen, när vi kommer hem (är kvar i landet fortfarande) och när han inte just då har en tand på gång. Om inte annat tänkte jag hyra en elektrisk pump och ge honom min bröstmjölk i nappflaska. För varför betala för kokt komjölk när jag har egen?!

Åh, Knase! Jag missade att ni hade kommit iväg! Så roligt! (Jag tappade bort bloggen lite när jag slutade jobba och stora datorn mest står och samlar damm...)

Förlåt för OT, TS, men jag blev bara så glad.

Med "kört det hela vägen" avsåg jag främst att jag hade börjat amma direkt om barnet varit yngre och ej lika påverkad av förändringarna det utsattes för i samband med att få en ny familj. I vårt fall var barnet traumatiserat och befann sig i sorg  vid överlämnandet och dessutom väldigt intresserad av att äta på egen hand med händer och redskap. Jag fick inte ens hjälpa till med matning. Att då med de förutsättningarna börjat med amning hade inte varit ngt annat än ett rent övergrepp. Det var sannerligen inte barnets behov. Däremot blev det barnets behov  ett halvår senare och då svarade jag på det.  Barnet snuttade dagligen i ca 6 månader. Självklart alltid på eget initiativ.

Aha, då förstår jag. 

jag tyckte också det var onaturligt att amma mitt barn, det är en sådan stor förändring, de har inte ammat innan ( de flesta barn får ju flaska) och jag anser att man får den närheten också genom att lägga barnet vid bröstet och ge flaska, man får samma närhet med barnet, ögonkontakt och den intimitet som man får när man ammar sitt biobarn även med flaska. Jag låg så hud mot hud med sonen länge. Jag ammade min biodotter ett kort tag men fick avsluta av medicinska skäl så jag har erfarenhet av amning också. Det är ingen jäteskillnad. Barnen har blivit lika anknutna också. Sonen var 13 mån när han kom och det fanns liksom ingen tanke alls på att vilja amma honom,att ändra något han var van vid bara för att jag ville amma (nu ville jag inte det iofs). Kändes bara fel, var en liknande tråd här när vi kom hem med sonen). Varför göra fler förändringar än nödvändigt när man får närheten även med flaskmatning? Men det är min åsikt, jag dömer inte ut andra, vill andra amma sina adoptivbarn så är det upp till dem, jag kände verkligen no, no no med sonen.

forts: även om jag fortsatt amningen med biodottern hade jag inte ammat mer än upp till 1 års ålder,tycker det känns konstigt att amma stora barn men det är JAG

Tack för alla bra, givande och fina svar!

Prova, så har du i alla fall försökt Jag kommer från en ammande släkt och för mig var det helt naturligt att lägga mina egna barn till bröstet. Inför första sonen handmjölkade (ska vara vänligare mot brösten än pump och så är det ju gratis och lätt att få tag på ) jag och fick mycket mjölk. Sonen var 5 mån och hade ammats som nyfödd. Tyvärr var han också mycket undernärd och tyckte att brösten var rätt värdelösa som inte pumpade ut mat som flaskan gjorde. Han förstod till en början helt enkelt inte vad de var bra för. Vi provade med tillmatningsset ( http://annasbabyshop.jetshop.se/ShowProduct.aspx?prodid=172 ) men han blev galet irriterad på slangen och slet bara loss den. Det blev helt enkelt så att han snuttade en del vid bröstet och jag gav bröstmjölk med sked, men någon regelrätt amning fick vi aldrig till. Kanske med mer stöd och hjälp och ett större engagemang... Men det är ju så mycket annat som händer när man får barn och amning är ju inte livsviktigt. Vi provade i alla fall och det är jag glad över. Dessutom är jag helt övertygad om att alla hormoner man frigör är bra för anknytningen.

Andra sonen var 8 mån, inte undernärd och hade ammats betydligt längre än första sonen. Han kände igen själva grejen och tog lätt bröstet MEN precis som Kusin Knases son var han en rejäl och hårdhänt liten grabb med fyra helt nya vassa tandmonster att testa i allt och alla... Jag lade ned projektet lika snabbt som jag började det . Men även där kanske det hade gått om jag lagt ned mer själ och hjärta i det och försökt andra varianter... I efterhand har jag tänkt att ett amningsvårtskydd (http://annasbabyshop.jetshop.se/ShowProduct.aspx?prodid=176&cat=160 ) kanske hade varit lösningen för båda barnen. För ettan eftersom det påminde mer om nappflaskenappen då och kanske hade kunnat dölja tillmatningssetets slang, och för tvåan som skydd för mig... Det är synd att jag inte provade det.

Men vi provade i alla fall lite grand. Det värsta som kan hända är att man misslyckas

Här kommer ett par länkar:

http://www.amningshjalpen.se/Nya_hemsidan/amningsnytt/artiklar_AN_pdf/ammaadoptivbarnAN42006.htm

http://www.amningshjalpen.se/Nya_hemsidan/om_amning/faktablad_for_utskrift/pdf_material/handmjolkning.pdf

Varför vill man amma sitt adotivbarn? Vad är anledningen? Barnet mår ju lika bra av att äta ersättning och det finns ju inget som tyder på att barnet inte kan knyta an om det inte ammas.
Handlar det inte om att man själv behöver amningen för att känna sig som förälder?

Att amningshjälpen tycker det är bra att amma adoptivbarn förvånar mig inte ett dugg, de är ju för amning till varje pris.